När jag var yngre trodde jag att ”psykiskt sjuk” var synonymt med ”livsfarlig”. Att psykiskt sjuka var hålögda pyjamaspatienter som mumlade entonigt för sig själva, som när som helst kunde attackera en om man svängde ryggen till (du vet, när någon begår ett riktigt grovt och bestialiskt våldsbrott uppstår det rätt ofta en misstanke om psykisk sjukdom). Ni fattar, farliga oberäkneliga dårar. Det var ungefär vad jag trodde om psykiskt sjuka.
För ingen visade motsatsen.
Var man psykiskt sjuk så höll man banne mig tyst om det. Kan inte minnas en enda person under hela min barndom eller ungdom som öppet led av psykisk ohälsa (och de beror inte på att sådana inte fanns runt omkring mig, klart de fanns, men inget sa något).
Psykiskt sjuka var sådana man läste om på Ilta-Sanomats löpsedlar.
Det dröjde superlänge innan jag förstod att det finns en precis lika bred skala på de pyskiska sjukdomarna som det finns på de fysiska. Det finns friska rövhål, det finns sjuka rövhål. Ljuvliga friska, ljuvliga sjuka.
Det känns också sympatiskt att det har blivit mer allmänt förekommande att skriva, läsa och prata kring psykisk ohälsa i andra sammanhang än just kriminalitet och skräck (enligt forskning har ju faktiskt våldsbrott starkare koppling till t.ex kön, alkohol- och drogmissbruk, social utslagning, fattigdom och låg utbildning än till psykisk sjukdom). Att kalla det sympatiskt var förresten en underdrift, sku kanske hellre säga: IT’S ABOUT TIME vi jämställer det psykiska med det fysiska.
Tycker det är så nyttigt och naturligt att barnen ser det här och vet varför jag är hemma om dagarna. De ser ju att jag är lika snäll (eller nåja, jag är ju inte alltid snäll, haha) oavsett hur trött jag är i hjärnan. Jag är ju trots allt inget irrationellt monster med blod i blick.
(eller ja ibland, men nu har jag faktiskt inte pms).
Forever Jung 
Kolla från 36min frammåt. https://areena.yle.fi/1-3160489
Så är det precis. Jag minns när jag ännu för några år sedan bodde utomlands, och där hade typ varannan arbetskompis nångång varit sjukskriven pga utbrändhet eller dylikt. Först då gick det upp för mig hur lite vi talar om detta i Finland. Då kände jag inte en endaste en som varit sjukskriven pga psykisk sjukdom, depression, utbrändhet etc.
en grej som jag också funderar på – det tycks vara främst 30-40 åriga KVINNNOR (främst mammor) som talar om utbrändhet och hur trötta de är. Är det så att männen inte ännu vågar säga att de också känner så? Du kan ju fråga Sami hur han ser på detta fenomen? Vore intressant att höra.
Jag har funderat på det här uttrycket "problem med nerverna"… tycker man hör det uttrycket ganska ofta – på landet i alla fall. Att någon är hemma för "nerverna". Det kan betyda lite vad som helst, tydligen. Allt för att inte behöva gå in på detalj… Det låter i och för sig mindre dramatiskt. Alla får ju "till nerverna" ibland. Men det är ändå fel. Eller vad tycker du?
Det är jag som är i tv-programmet som den första kommentaren länkar till.
Jag känner igen mej i allt du skriver. Har själv kämpat med psykisk ohälsa från och till sedan 2009. Jag hade samma fördomar och trodde man måste vara på ett visst sätt för att vara "en dåre". Chocken var stor att inse att jag själv var psykiskt sjuk, och har kämpat med skam länge. Idag pratar jag öppet om det (borderland.fi), och är jätteglad varje gång nån annan gör det också. Så hatten av Linn att du också vågar prata högt om detta. Psykisk ohälsa/sjukdom kan drabba vem som helst.. 🙂
Ha ha Malins kommentar är nog så bäst.
He e nerverna.
Det tycker jag vi satsar på. Nerverna.
Tänk alla föräldrar i Astrid Lindgrens böcker. Dom har nerver. Därför är dom så bra.
För 6 år sedan när jag var utbränd fanns det INGET att läsa på nätet. Alltså visst fanns det fakta, men inget av människor som på riktigt hade varit där i gropen. Då var det tur att det fanns någon i min bekantskapskrets som varit där och kunde stötta mig. För jag ville prata om mitt tillstånd medan många andra ville hysch-hyscha 😦 Då skrev jag mycket om utmattningsdepression på min dåvarande blogg och har sedan dess också varit noga med att fortsätta prata om det.
Det är JUST det jag tycker är så bra med att du skriver om detta. Så att många fler får se att det är helt vanliga människor, folk med jobb, barn, lån, sommarstuga och drömmar om varma vintersemestrar som kan drabbas. Tycker du slår huvudet på spiken så jävla bra med det här att man liksom föreställer sig att någon med psykiska problem ska se ut och bete sig på ett visst sätt.
Tips: Kolla Djävulsdansen säsong 2 på svtplay om du inte redan gjort det 🙂
efter nästan tio år inom psykvården kan jag lugnt säga att så väl som unga, mellanålders och gamla gubbar o gummor lider av psykisk ohälsa. Nu har ju jag jobbat me de som mår säms, så pass att de kräver sjukhusvård. Men skalan är färgladare än regnbågen. Utmattning och burn out är väl endå tyvärr nåt som först nu ( nå huvudsaken det talas om nu iaf ) talas om, stigmat kring psykisk ohälsa är så djupt in i folket. Det är skamligt även om det absolut inte skall vara så. Utmattnig och burn out är nästan på snäppet "coolt" jag vet det är fel ord men sådär i jämförelse så är det ok att vara utmattad. Men jag tror stigmat på t.ex. psykoser och schizofreni ännu är allt för närvarande även om vemsomhelst kan insjukna i en psykos och sedan bli bra igen och att leva med schizofreni är helt okej i dagens läge. Sen finns det ett väldigt brett spektrum på psykisk ohälsa. Tummen upp för dej som skriver om det och ger det uppmärksamhet på positivt vis !
Kolla från 36min frammåt. https://areena.yle.fi/1-3160489
Så är det precis. Jag minns när jag ännu för några år sedan bodde utomlands, och där hade typ varannan arbetskompis nångång varit sjukskriven pga utbrändhet eller dylikt. Först då gick det upp för mig hur lite vi talar om detta i Finland. Då kände jag inte en endaste en som varit sjukskriven pga psykisk sjukdom, depression, utbrändhet etc.
en grej som jag också funderar på – det tycks vara främst 30-40 åriga KVINNNOR (främst mammor) som talar om utbrändhet och hur trötta de är. Är det så att männen inte ännu vågar säga att de också känner så? Du kan ju fråga Sami hur han ser på detta fenomen? Vore intressant att höra.
Jag har funderat på det här uttrycket "problem med nerverna"… tycker man hör det uttrycket ganska ofta – på landet i alla fall. Att någon är hemma för "nerverna". Det kan betyda lite vad som helst, tydligen. Allt för att inte behöva gå in på detalj… Det låter i och för sig mindre dramatiskt. Alla får ju "till nerverna" ibland. Men det är ändå fel. Eller vad tycker du?
Det är jag som är i tv-programmet som den första kommentaren länkar till.
Jag känner igen mej i allt du skriver. Har själv kämpat med psykisk ohälsa från och till sedan 2009. Jag hade samma fördomar och trodde man måste vara på ett visst sätt för att vara "en dåre". Chocken var stor att inse att jag själv var psykiskt sjuk, och har kämpat med skam länge. Idag pratar jag öppet om det (borderland.fi), och är jätteglad varje gång nån annan gör det också. Så hatten av Linn att du också vågar prata högt om detta. Psykisk ohälsa/sjukdom kan drabba vem som helst.. 🙂
Ha ha Malins kommentar är nog så bäst.
He e nerverna.
Det tycker jag vi satsar på. Nerverna.
Tänk alla föräldrar i Astrid Lindgrens böcker. Dom har nerver. Därför är dom så bra.
För 6 år sedan när jag var utbränd fanns det INGET att läsa på nätet. Alltså visst fanns det fakta, men inget av människor som på riktigt hade varit där i gropen. Då var det tur att det fanns någon i min bekantskapskrets som varit där och kunde stötta mig. För jag ville prata om mitt tillstånd medan många andra ville hysch-hyscha 😦 Då skrev jag mycket om utmattningsdepression på min dåvarande blogg och har sedan dess också varit noga med att fortsätta prata om det.
Det är JUST det jag tycker är så bra med att du skriver om detta. Så att många fler får se att det är helt vanliga människor, folk med jobb, barn, lån, sommarstuga och drömmar om varma vintersemestrar som kan drabbas. Tycker du slår huvudet på spiken så jävla bra med det här att man liksom föreställer sig att någon med psykiska problem ska se ut och bete sig på ett visst sätt.
Tips: Kolla Djävulsdansen säsong 2 på svtplay om du inte redan gjort det 🙂
efter nästan tio år inom psykvården kan jag lugnt säga att så väl som unga, mellanålders och gamla gubbar o gummor lider av psykisk ohälsa. Nu har ju jag jobbat me de som mår säms, så pass att de kräver sjukhusvård. Men skalan är färgladare än regnbågen. Utmattning och burn out är väl endå tyvärr nåt som först nu ( nå huvudsaken det talas om nu iaf ) talas om, stigmat kring psykisk ohälsa är så djupt in i folket. Det är skamligt även om det absolut inte skall vara så. Utmattnig och burn out är nästan på snäppet "coolt" jag vet det är fel ord men sådär i jämförelse så är det ok att vara utmattad. Men jag tror stigmat på t.ex. psykoser och schizofreni ännu är allt för närvarande även om vemsomhelst kan insjukna i en psykos och sedan bli bra igen och att leva med schizofreni är helt okej i dagens läge. Sen finns det ett väldigt brett spektrum på psykisk ohälsa. Tummen upp för dej som skriver om det och ger det uppmärksamhet på positivt vis !