Tjo-ho-faderittan, så gick en helg igen utan att jag ens hann reagera.
Vet inte om jag riktigt kan påstå att jag har vilat. Det finns faktiskt inte alltid rum för vila i ett liv som förälder (i synnerhet sådana gånger när förälder nummer två åker bort och kommer hem först när han vårdats klart på sjukhus). Nå, jag har gjort mitt bästa under tiden.
När man är hemma och kopplar bort allt som har med jobb att göra inser man ganska snabbt att det finns massor i livet förutom jobb. Som liksom ”bara händer” där vid sidan av. Trots att jag inte jobbar har jag fullt upp, känns det som. Det är ju hela tiden något som måste skötas eller styras upp. Prylar som går sönder, barn som måste skjutsas, saker som måste köpas, kläder som måste tvättas och mat som måste göras.
Nu när man måste banta ner och tacka nej till det mesta (förvisso kan man t.ex inte skita i att göra mat) fattar man inte riktigt att man någon gång hann jobba också.
Det är ju inte konstigt att man blir trött i hjärnan.
I synnerhet om man redan är lite trött i hjärnan.
Eftersom jag var den enda föräldern som var frisk nog att gå utanför hemmets fyra väggar den här helgen kände jag i morse att jag måste aktivera mina stackars barn. Helst redan igår. Så vi gick och såg ”Finding Dory” på bio. Så mycket för lunginflammationsvilan, säger ni. Ja ja ja. Men försök själv leva med mitt dåliga föräldrasamvete.
Kände stark samhörighet med Dory. Ni som har sett filmen vet att hon lider av minnesförlust. Inte fullt lika hopplös är jag, men mitt minne har varit förfärligt den senaste tiden. Det var egentligen minnesförlusten – och det faktum att jag tappade ord (fick ibland söka jättelänge innan jag hittade rätt) och drabbades av blackouts när jag pratade som gjorde att jag till slut tog mina nuvarande symton på allvar.
Har jag redan berättat vad som var droppen?
Jag var ensam med barnen på Soltorpet och det var hög tid att tillreda lunch. Jag lade på stekpannan och stekte gårdagens potatisar och kokade några knackisar till. Hackade lite sallad däremellan. Mitt i salladen ropade Matheo utifrån studsmattan. Eftersom jag inte uppfattade vad han sa stack jag ut huvudet genom dörren för att höra. Han behövde hjälp med något som krävde att jag sprang dit (meck med skorna).
Någonstans där mellan terrassen och studsmattan hann jag glömma att jag höll på med maten (Dory hade gjort det samma). Så jag tackade glatt ja till en fotbollsmatch (barnen har uppfunnit en ny sport – fotboll på studsmatta). Först en halvtimme senare blev jag trött och gick in för att dricka. ”Åh herregud, varifrån kommer all denna rök?!”. Inte ens där kom jag ihåg att jag faktiskt hade lämnat köksbestyren vind för våg. Det var rök i hela köket och semi-fire i stekpannan.
Ja, det var förskräckligt. Hade så monumentalt dåligt samvete. Hade kunnat bränna ner hela skiten. Tänk om jag hade kommit in och allt redan hade fattat eld.
En sån (farlig) människa vill jag faktiskt inte vara.
Ryser ännu. Även om det var många veckor sedan det hände.
Mina fina, fina familj. Vill aldrig mer bli sån.
Forever Jung 
Förstår att det inte är lätt att bli sjukskriven och ha familj, som du säger så fortsätter ju allt annat runt omkring. Obehagligt med hur kroppen kan reagera också, så som Dory-syndrom – men förmodligen bra att den säger ifrån på något sätt.
Hoppas ni tyckte filmen var lika rolig som jag och mina kollegor gjorde (man inte för gammal för animerat när man är 25, nejdå). Går fortfarande runt och imiterar Bailey the beluga whale 🙂
Kram!
Jag märkte exakt samma sak när jag gick in i väggen. Glömde. Tappade. Förlorade. Tills jag fattade.
Att. Kaffekoppen på bordet, den kallande, var min.
Att det som fattades var kärleken till mej själv. Omsorgen om mej själv.
Jag var helt utspridd av krav på att ta hand om alla andra.
Huj. Men så är det. Inte så farligt. Går att fixa. Med insikt och vila och lite axelryckning. Shit happens.Det blir nog bra. Du är bra. Kram på dej.
vilket underbart svar!!
Känner igen mig. Va sjukskriven en månad för stress förra hösten i förebyggande. I samma väva hände andra privata saker så jag for i jobb efter det för att få annat att fokusera på. Nu ett år senare känner jag rätt mycket det var för kort tid. Är konstant trött och känner bara ja borde få vara själv. Men tänker no klarar ja det ännu för skämS så ja sku behöva sjukskriva mej igen… Söker även nytt jobb för ja kommit på ja int klarar mer. Vill helst byta bana. Men minnesförlust har jag aldri tänkt man kan få och det har jag inte men kom på när du skrev detta att jag också glömde ja hade mat på gång för nån vecka sen o
Kom på det då det kokat över. Samma här om dagen glömde jag om
Jag inte kännt på lukten. Å jag är jämnt upp i varv å ska ha allt undan. Kan inte varva ner då ja ska göra nåt
Jag ryser också!
Nu kommer jag med en teori här. Dina minnesluckor behöver inte "bara" vara stress… de kan också uppstå på grund av chock. Nu har du insett att du behöver vila för att bli frisk. Du är chockad att du hamnat i den här situationen. Ältar, funderar, får ångest. Som egentligen bara leder till mer kognitiv stress…
Jag vet bara att jag helt abrupt hamnade in på sjukhus. Mitt huvud blev chockat och jag fick grava minnesluckor. Jag upprepade mig efter en halvtimme. Krispsykologen sade att det här var en vanlig reaktion. Att då man upplever något obehagligt så stänger hjärnan ner för att skydda sig själv. Jag har delvis varit utmattad och hade minnesluckor då också… men jag undrar bara vad som är vad? Förstår du? Klarade du dig undan det här i Tfors med tösen?
Sedan kom minnet tillbaka som i ett vingslag efter att man fått själaro igen.
Usch vad skrämmande! Jag fick själv en liten påminnelse i somras om att sömnbrist är farligt. GLÖMDE babyn i bilen i ca 10 min. Märkte då jag gått en stund i butiken att något fattades.. Fy vad jag kände mig hemsk! Som tur var sov hon och bilen stod inte i solen. Det värsta jag varit med om. Men jag lärde mig kanske att min ork är livsviktig även för mina barn.
Gud vad hemskt. Det där är min största mardröm. Pappan i Sverige som skulle föra sitt barn till dagis och det lämnade i bilen medan han var på jobb. Barnet dog. Jag är så tankspridd att det kunde vara jag… då barnet älskar att åka bil. 😦
Förstår att det inte är lätt att bli sjukskriven och ha familj, som du säger så fortsätter ju allt annat runt omkring. Obehagligt med hur kroppen kan reagera också, så som Dory-syndrom – men förmodligen bra att den säger ifrån på något sätt.
Hoppas ni tyckte filmen var lika rolig som jag och mina kollegor gjorde (man inte för gammal för animerat när man är 25, nejdå). Går fortfarande runt och imiterar Bailey the beluga whale 🙂
Kram!
Jag märkte exakt samma sak när jag gick in i väggen. Glömde. Tappade. Förlorade. Tills jag fattade.
Att. Kaffekoppen på bordet, den kallande, var min.
Att det som fattades var kärleken till mej själv. Omsorgen om mej själv.
Jag var helt utspridd av krav på att ta hand om alla andra.
Huj. Men så är det. Inte så farligt. Går att fixa. Med insikt och vila och lite axelryckning. Shit happens.Det blir nog bra. Du är bra. Kram på dej.
vilket underbart svar!!
Känner igen mig. Va sjukskriven en månad för stress förra hösten i förebyggande. I samma väva hände andra privata saker så jag for i jobb efter det för att få annat att fokusera på. Nu ett år senare känner jag rätt mycket det var för kort tid. Är konstant trött och känner bara ja borde få vara själv. Men tänker no klarar ja det ännu för skämS så ja sku behöva sjukskriva mej igen… Söker även nytt jobb för ja kommit på ja int klarar mer. Vill helst byta bana. Men minnesförlust har jag aldri tänkt man kan få och det har jag inte men kom på när du skrev detta att jag också glömde ja hade mat på gång för nån vecka sen o
Kom på det då det kokat över. Samma här om dagen glömde jag om
Jag inte kännt på lukten. Å jag är jämnt upp i varv å ska ha allt undan. Kan inte varva ner då ja ska göra nåt
Jag ryser också!
Nu kommer jag med en teori här. Dina minnesluckor behöver inte "bara" vara stress… de kan också uppstå på grund av chock. Nu har du insett att du behöver vila för att bli frisk. Du är chockad att du hamnat i den här situationen. Ältar, funderar, får ångest. Som egentligen bara leder till mer kognitiv stress…
Jag vet bara att jag helt abrupt hamnade in på sjukhus. Mitt huvud blev chockat och jag fick grava minnesluckor. Jag upprepade mig efter en halvtimme. Krispsykologen sade att det här var en vanlig reaktion. Att då man upplever något obehagligt så stänger hjärnan ner för att skydda sig själv. Jag har delvis varit utmattad och hade minnesluckor då också… men jag undrar bara vad som är vad? Förstår du? Klarade du dig undan det här i Tfors med tösen?
Sedan kom minnet tillbaka som i ett vingslag efter att man fått själaro igen.
Usch vad skrämmande! Jag fick själv en liten påminnelse i somras om att sömnbrist är farligt. GLÖMDE babyn i bilen i ca 10 min. Märkte då jag gått en stund i butiken att något fattades.. Fy vad jag kände mig hemsk! Som tur var sov hon och bilen stod inte i solen. Det värsta jag varit med om. Men jag lärde mig kanske att min ork är livsviktig även för mina barn.
Gud vad hemskt. Det där är min största mardröm. Pappan i Sverige som skulle föra sitt barn till dagis och det lämnade i bilen medan han var på jobb. Barnet dog. Jag är så tankspridd att det kunde vara jag… då barnet älskar att åka bil. 😦