Jag försöker att inte tänka en dag längre än det min sjukskrivning sträcker sig. För en som alltid levt i framtiden är det ingen lätt match. Jag vill inte alls spekulera i vad som väntar runt nästa hörn.
Här och nu. Här och nu.
Ändå slirar tankarna obemärkt iväg när jag dagdrömmer. Mitt i allt vaknar jag och har redan för länge sedan passerat det förbjuda datumet. Då är det bara att backa bandet och carpa det där jävla diemet lite hårdare. En dag i taget, en dag i taget.
Även om jag vissa stunder upplever ogenomträngligt mörker kommer också stunder när pirret totalt tar över. Trots att det bara har gått två veckor kan jag ändå förnimma någon slags pånyttfödelse. Det som händer just nu är ett nytt liv som tar form. Och det är så spännande. Vad det nya livet innebär har jag ingen aning om. Men varje dag får jag nya insikter.
Det svåra här är att skynda långsamt.
Förutom insikter om livet är det som om hjärnan vaknat till liv också. Jag har så fruktansvärt, hälsosamt tråkigt ibland att hjärnan fullkomligt spottar ut idéer på löpande band. Har målat (!), skrivit dikter (!) och hafsat ner en röd tråd till ett bokmanus (!). Men där har jag verkligen gått i min egen fälla. Om och om igen.
Jag får sån jävla feeling och tycker jag har kläckt världens bästa idé. Jag går helt upp i varv. Går all in i det saken gäller. Målar som en galning och ba ”DET HÄR ÄR FAN ETT MÄSTERVERK!”. Den där kloka rösten inom mig harklar sig och försöker lite snällt fråga om det kanske inte räcker nu. ”Nej nej nej”, säger jag, ”det här är ju ROLIGT! Se nu hur jag njuter! Det här är AVKOPPLING för mig! Inte pausa, inte vila nu när jag har feeling! Ser du inte hur bra det här får mig att må?!”.
Och så en timme senare är jag ett jävla vrak. Så trött att jag måste vrålsova två timmar utan kläder. Orkar knappt gå ur sängen resten av kvällen. Fräser när någon tilltalar mig och är så himla trött.
Problemet här är att jag inte alls känner skillnad på lustfylld stress och på påfrestande stress. Jag liksom tänker att det här positiva pirret ska ge mig energi. Lite så där som jag trodde hela våren när jag sprang och trodde jag skulle få endorfiner, men blev en blöt pöl på golvet som fick feber.
Tristessen ger mig tusentals idéer nu (är så fruktansvärt glad att se att den delen av mig fortfarande fungerar, hela året har jag nämligen trott att min kreativitet bara blir sämre och sämre, har inte fått en ny idé på hundra år, men nu ser jag ju att de kommer bara man ger dem utrymme). Utmaningen ligger nu i att låta dem vara.
Jag är så galet sugen på att kasta mig huvudstupa in i poesins spännande värld (ta fram min inner Boye). Jag vet också exakt hurudan tavla jag vill göra. Och jag lovar och svär på att jag måste jobba med den där boken när jag kommer ut på andra sidan.
Men jag får absolut inte.
För jag ser ju att varje gång jag följer hjärtat och pirret betyder att jag tar två steg bakåt. Och det är så skönt att inse det. Allt måste faktiskt vänta nu. Hur roligt och hälsosamt det än känns i stunden.
Fatta hur svårt det är!
Forever Jung 
Malou von Sivers hade utmattning och depression som tema idag. Kanske finns på TV4 play. Intressanta diskussioner.Naturen och lätt motion rekommenderas, men man ska börja med en fem minuters promenad. Svårt.
Det försvinner ingenstans. Det bara lagras inom dej och blir till ädelt vin trots att du inte förverkligar det ivriga just nu, i den rivande stunden som stressar och tömmer och dränerar dej.
Det finns kvar och går att lita på. Det är svårt. Det förstår jag, minns från tider då jag var i din ålder. Man brann liksom upp av allting. Men som tant kan jag försäkra dej om att du intet förlorar även om du inte carpar varje diem. Dom flyende stunderna är faktiskt besläktade med evigheten. Nuet är evighet. Stilla. Alltid. Inte alls en enda sekund som du förlorar om du inte carpar den.
Kram. Mummo
❤
Men herregud så fint skrivet!
Den här kommentaren är det mest trösterika jag läst på internet nånsin.
Alltså den här kommentaren gav så mycket styrka på alla möjliga vis i mitt för stunden knottriga och ettriga hjärnsystem. Får man copy pasta och dela såna här genialiteter från din blogg Linn, eller hur funkar det med privacy etc.? Vet ju inte direkt vem som skrivit kommentaren, men får jag så ger jag mer än gärna cred cred cred i samband med eventuell copy-pastning. Kram! /Alexandra
All cred åt genomhärliga Minna Lindeberg ❤
Shit, jag vet inte om jag skulle klara av det där. Men kämpa Linn. Fint också att du skriver om det. Kram!
Hög igenkänningsfaktor. Blev utbränd för fyra år sen och mår mycket bättre nu men jag måste hela tiden passa på att jag inte tar ut mig, och det är så sant att det inte är någon skillnad på lustfylld eller påfrestande stress. Jag funderar dagligen på det här och det är något jag hela tiden måste ha i bakhuvudet.
så många intressanta och tankeväckande inlägg som dyker upp här nu!
Sjukskrev mig för utmattning för två år sedan. Har alltid lidit av FOMO och älskat folk och fester. Minns där nån månad in i processen hur hur orättvist jag tyckte det var när jag vill gå på fest och träffa vänner men visste att jag skulle få betala för det några dagar framåt i form av insomnia. Många gånger tänkte jag att kanske det hade varit lättare att hantera en utmaning om jag varit mindre social och inte sett så ljust på livet. Man vet ju liksom vad man går miste om, men allt finns kvar ännu två år senare. Den andra gången jag blev riktigt knäckt och fulgrät var när min terapeut sa att du får räkna med två år före du e som
vanligt igen, det kändes alltså som en evighet (två år med den här skiten), två år räckte inte (haha tur att jag inte visste det då några veckor in i min sjukskrivning). Jag avundas inte det du ska igenom men det måste ta tid och jag e glad att jag lärde mig (mera) om gränser redan som 36- åring och inte som 63- åring.
Du kan kanske skriva upp alla dina ideér i en bok så behöver du inte stressa över att du ska glömma bort dem. Ideérna kan vila i boken tills du orkar börja förverkliga.
Förlåt att jag säger det; men jag skulle verkligen, verkligen rekommendera att du tar en bloggpaus. Jag har varit där du är, och det är klart att det inte är helt lika för alla. Men om du får ångest av att släppa bloggen, kanske det är rätt väg att gå. Ett tag. Att skriva och formulera sig och prestera något genomtänkt blir en livlina att hålla i, och min erfarenhet var att raset inte kunde börja innan jag släppte livlinan. Och jag kunde inte resa mig innan jag rasat.
Det här måste jag tyvärr också hålla med om fastän jag älskar Linns blogg.
Tja, jag var ju obloggad i sex veckor i somras när jag var sjukskriven. Men det hade nog ingen större inverkan på mitt mående. Mår lika bra och lika eklit med eller utan blogg verkar det som.
För min del är det så att ju sämre jag mår desto mer vill jag skriva om det, jag har ingen vettig blogg nu och det kan störa mig så, för i mina dystraste stunder är det just skriva jag vill. Det handlar inte om att jag vill att folk ska läsa det jag skriver utan snarare en form av terapi för mig själv. Nu känner jag ju inte dej Linn, men jag kan tänka mig att du inte skriver blogg för att prestera utan mer som att filtrera allt inne i huvudet. Så känns det iallafall när jag läser dina texter.
Då jag var utbränd/utmattad för 10 år sedan (höll i sig i fyra år, men det blev ju gradvis bättre), gick jag bl.a. hos en kinesiolog regelbundet. Jag berättade att jag bara gjorde roliga saker, hur kunde jag hamna här?! Tror du att kroppen kan känna skillnad på positiv och negativ stress, frågade han. Förmodligen inte, hjärnan förstår, men inte resten av vår fantastiska kropp! Och då inte hjärnan kan stoppa i tid, så gör kroppen det.
Mitt mantra var; du är precis där du ska vara… Fann en liten tröst i det, ibland…
Alla steg är framåt. Några är bara lätta och några in i helvete tunga. Men allt e framåt på den stig du måste gå.
Jaa och en styrkekram sku ja skicka också! 😀
Malou von Sivers hade utmattning och depression som tema idag. Kanske finns på TV4 play. Intressanta diskussioner.Naturen och lätt motion rekommenderas, men man ska börja med en fem minuters promenad. Svårt.
Det försvinner ingenstans. Det bara lagras inom dej och blir till ädelt vin trots att du inte förverkligar det ivriga just nu, i den rivande stunden som stressar och tömmer och dränerar dej.
Det finns kvar och går att lita på. Det är svårt. Det förstår jag, minns från tider då jag var i din ålder. Man brann liksom upp av allting. Men som tant kan jag försäkra dej om att du intet förlorar även om du inte carpar varje diem. Dom flyende stunderna är faktiskt besläktade med evigheten. Nuet är evighet. Stilla. Alltid. Inte alls en enda sekund som du förlorar om du inte carpar den.
Kram. Mummo
❤
Men herregud så fint skrivet!
Den här kommentaren är det mest trösterika jag läst på internet nånsin.
Alltså den här kommentaren gav så mycket styrka på alla möjliga vis i mitt för stunden knottriga och ettriga hjärnsystem. Får man copy pasta och dela såna här genialiteter från din blogg Linn, eller hur funkar det med privacy etc.? Vet ju inte direkt vem som skrivit kommentaren, men får jag så ger jag mer än gärna cred cred cred i samband med eventuell copy-pastning. Kram! /Alexandra
All cred åt genomhärliga Minna Lindeberg ❤
Shit, jag vet inte om jag skulle klara av det där. Men kämpa Linn. Fint också att du skriver om det. Kram!
Hög igenkänningsfaktor. Blev utbränd för fyra år sen och mår mycket bättre nu men jag måste hela tiden passa på att jag inte tar ut mig, och det är så sant att det inte är någon skillnad på lustfylld eller påfrestande stress. Jag funderar dagligen på det här och det är något jag hela tiden måste ha i bakhuvudet.
så många intressanta och tankeväckande inlägg som dyker upp här nu!
Sjukskrev mig för utmattning för två år sedan. Har alltid lidit av FOMO och älskat folk och fester. Minns där nån månad in i processen hur hur orättvist jag tyckte det var när jag vill gå på fest och träffa vänner men visste att jag skulle få betala för det några dagar framåt i form av insomnia. Många gånger tänkte jag att kanske det hade varit lättare att hantera en utmaning om jag varit mindre social och inte sett så ljust på livet. Man vet ju liksom vad man går miste om, men allt finns kvar ännu två år senare. Den andra gången jag blev riktigt knäckt och fulgrät var när min terapeut sa att du får räkna med två år före du e som
vanligt igen, det kändes alltså som en evighet (två år med den här skiten), två år räckte inte (haha tur att jag inte visste det då några veckor in i min sjukskrivning). Jag avundas inte det du ska igenom men det måste ta tid och jag e glad att jag lärde mig (mera) om gränser redan som 36- åring och inte som 63- åring.
Du kan kanske skriva upp alla dina ideér i en bok så behöver du inte stressa över att du ska glömma bort dem. Ideérna kan vila i boken tills du orkar börja förverkliga.
Förlåt att jag säger det; men jag skulle verkligen, verkligen rekommendera att du tar en bloggpaus. Jag har varit där du är, och det är klart att det inte är helt lika för alla. Men om du får ångest av att släppa bloggen, kanske det är rätt väg att gå. Ett tag. Att skriva och formulera sig och prestera något genomtänkt blir en livlina att hålla i, och min erfarenhet var att raset inte kunde börja innan jag släppte livlinan. Och jag kunde inte resa mig innan jag rasat.
Det här måste jag tyvärr också hålla med om fastän jag älskar Linns blogg.
Tja, jag var ju obloggad i sex veckor i somras när jag var sjukskriven. Men det hade nog ingen större inverkan på mitt mående. Mår lika bra och lika eklit med eller utan blogg verkar det som.
För min del är det så att ju sämre jag mår desto mer vill jag skriva om det, jag har ingen vettig blogg nu och det kan störa mig så, för i mina dystraste stunder är det just skriva jag vill. Det handlar inte om att jag vill att folk ska läsa det jag skriver utan snarare en form av terapi för mig själv. Nu känner jag ju inte dej Linn, men jag kan tänka mig att du inte skriver blogg för att prestera utan mer som att filtrera allt inne i huvudet. Så känns det iallafall när jag läser dina texter.
Då jag var utbränd/utmattad för 10 år sedan (höll i sig i fyra år, men det blev ju gradvis bättre), gick jag bl.a. hos en kinesiolog regelbundet. Jag berättade att jag bara gjorde roliga saker, hur kunde jag hamna här?! Tror du att kroppen kan känna skillnad på positiv och negativ stress, frågade han. Förmodligen inte, hjärnan förstår, men inte resten av vår fantastiska kropp! Och då inte hjärnan kan stoppa i tid, så gör kroppen det.
Mitt mantra var; du är precis där du ska vara… Fann en liten tröst i det, ibland…
Alla steg är framåt. Några är bara lätta och några in i helvete tunga. Men allt e framåt på den stig du måste gå.
Jaa och en styrkekram sku ja skicka också! 😀