Livskraft, du fattas mig.

2016 09 28 08.14.45 1

 

Livskraft eller vitalitet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket av dem som är mitt favoritord just nu. Livskraft. Livskraft. Livskraft, vilket fantastiskt ord, va! Kraft att leva livet. Det är egentligen precis det som jag saknar just nu. Allt, precis allt annat, finns i mitt liv. Förutom just kraften att leva ut det. Oh the irony.

Jag försöker att inte nörda in mig för mycket på stressrelaterad litteratur (just nu varvar jag med boken om Tove Jansson), men det finns så mycket bra på bibban. Nå, nu minns jag inte i vilken bok det var som jag läste en mycket bra mening i all sin enkelhet, men den gick ungefär så här: 

”Nyckeln till vitalitet är att inte förbruka mer energi än vad som fylls på”.

Nå voi vitsi så nytt, tänker ni ironiskt. Men det är ju exakt vad min situation handlar om. Man kan inte förbruka mer livskraft än den man har.

Tror det är väldigt individuellt hur mycket vi tål här i livet. Och hur mycket livskraft vi har med oss från början. Vissa har energi i överflöd, medan andra måste spara, tanka och justera. Nu är jag ju absolut ingen expert, men det gäller säkert både det fysiska och det psykiska. Vissa är helt enkelt mer anpassade för vissa uppgifter än andra. För vissa kan en situation vara våldsamt övermäktig, för andra kan den resultera i en axelryckning.

Här skulle min gamla huslig ekonomi-lärare Anne få ge mig underkänt, för de senaste åren har jag hushållit så himla eländigt med mina befintliga resurser. Förbrukningen har varit större än tillförseln. Lord knows att jag har försökt hitta mina andningshål, men de har aldrig varit tillräckliga för mitt sätt att leva. Sakta och obemärkt har nivån av livskraft gått ner. 

Jag har alltid sett mig själv som en livfull och energisk människa. Har alltid känt att det finns outtömliga resurser av krut i mina skor. Schvung, schvung, schvung. Många har också reagerat exakt så när jag har berättat om min sjukskrivning ”Men! Du som alltid är så positiv och pigg!”.

Och det är jag! Jag är oftast jättejätteglad!

Jag förbrukar massor av energi på en dag. Mitt temperament, min personlighet och min rytm. Delvis är jag bara sådan, men det betyder inte att det inte tär på livskraften. Visst, jag äter bra, sover bra, motionerar bra och så, men vilar på tok för lite. Min återhämtning var så gott som obefintlig, förr. Jag har inte heller sett det här behovet hos mig själv, utan mest tänkt att jag är odödlig och ”född energisk” (haha!). Har naivt nog aldrig sett behovet att hushålla med mina egna resurser.

Men jag behöver i själva verkat massor av återhämtning. I synnerhet när jag också är en sådan som påverkas väldigt mycket av omedveten stress (bara att ha saker inbokat i kalendern gör mig matt – jag hatar kalendrar). Och så var det ju det här att jag dras med en hel del negativa tankar om mig själv. Inte så där att jag är ful och äcklig, utan att jag alltid borde ha gjort lite bättre ifrån mig (att jag gjorde mitt bästa i stunden räcker liksom aldrig). Det finns massor av sådana här små, små saker som äter av min livskraft. 

Att jag hamnade under minusstrecket berodde aldrig på en stor big bang, utan om miljoner miljoner små steg längs vägen där jag sakta dränerades när jag egentligen borde ha stannat och tankat för länge sedan. 

 

22 reaktioner på ”Livskraft, du fattas mig.

  1. Jag är instruktör i ett koncept som heter SomaMind. Det är en avslappnings/strech klass där vi jobbar mycket med andning och det är en klass helt utan prestation. Och vi presenterar klassen som Din stund för dig själv, där du har chans att fylla på veden så att du orkar fortsätta brinna. Och det är ju precis det du skriver om. Men allför få tar sig den här tiden att ladda om. Det kan vara en stor utmaning för många att faktiskt komma ner i varv. Men känslan efter klassen är fantastisk. När jag testade fösta gången kunde jag konstatera att jag aldrig varit så avslappnad, så nära sömnen utan att sova. Och man får verkligen ny energi. Men som sagt, alltför många tänker och tror att "det där är inget för mig". Ironiskt nog är det ju de som behöver det som mest. Nutidsmänniskan Behöver fylla på vedlagret, så är det bara!

    1. Bella

      Det här med andning är helt fantastiskt. Jag led i över 15 år av sömnlöshet. Var tvungen att varje kväll ta sömntablett för att kunna sova. Tills den dagen kom då doktoren sa att nu är det slut med sömnpiller. Alternativen var Melatonin, gamla tidens antihistaminer som gör en trött o. dylika galenskaper. Då lärde jag mig andas på rätt sätt (gick inte på kurs utan läste bara på saken) och har nu hur lätt som helst att sova. Samma koncept fungerar också för mig vid ångestfyllda situationer – alltså jag somnar inte då 🙂 men med andningsteknik får jag lugn och kan se saker ur ett helt annat perspektiv.

  2. Magnolia

    Åh, Linn… Jag visste inte att det gick att beskriva hur jag känner mej – du gjorde det! Tack i miljoner! Det är svårt med återhämtningen. Varm kram!

  3. Sara

    Yoga rekommenderas.

    Du skrev tidigare att du brukade fara ut och springa för att få mer och ork. Nu tänker jag säga som en läkare sade åt mig: Vet du, löpning passar verkligen inte åt alla! Många lever ett hektiskt liv med deadlines, barn, huslån och hela faderullan. Kan du vara säker på att löpning inte triggar "nu kommer en björn och äter upp linn jung – flyyyy"-mode? Satsa på skogspromenader. Då jag hade en dipp så grillade jag jättemycket korv på söderfjärden. 🙂 Lugnet själv. Och så började jag handarbeta för att känna att jag gör något men som ändå ger ro. Det är svårt att vara en prestationsmänniska och inte kunna prestera.

    Är du förresten storasyster? En storasyster tar mest stryk av utmattning för att hon är van att växa upp med "oj, du är så duktig som kan det och det!"… och nu kan du inte prestera längre. Det sitter i ryggmärgen. Jag är också storasyster men i kull två. Samma sak.

  4. Linda

    Oj,Linn. Kunde inte sagt det bättre själv. De små stegen, som leder ner till avgrunden innan man fattar.
    Vi har det ungefär likadant. Därför så befriande att läsa dina tankar.

    Och till kommentaren ovan. Intressant det med storasyster – det är jag, och det stämmer in på mig. Att alltid ha varit så duktig och känt ansvar för allt.

  5. Sarah

    Jag kunde ha skrivit just dessa ord för ett år sedan, då jag var i samma båt. Nu ett år senare känner jag att min livskraft (absolut det bästa ordet) sakta men säkert återhittas. Tål jag stress? Nej inte alls. Har jag sämre dagar? Absolut! Får jag panik då jag kikar in i kalendern, JA! Men en sak jag har lärt mig under ett år är att vila, sova. Jag tycker inte dåligt om mig själv om jag väljer att sova om min kropp är utmattad, nej, jag vilar 1-2h om jag kan. På ett år har jag lärt mig lyssna på min egen kropp och förstå den bättre. I år ska vi ha en fin höst.

  6. anonym

    Motionshysterin som breder ut sig kan också vara av ondo. Tänk till lite: Kommer hem trött och sliten och tror/anser att en snabb löplänk gör att jag piggnar till. För stunden kanske,men tröttheten jag kände vid hemkomsten måste ju bero på någonting och försvinner ingenstans av löpningen. Vi måste lära oss att lyssna på kroppen och unna oss att vila när tröttheten faller över oss. Skippa onödiga aktiviteter i stället.

  7. Lotta

    Nu kan jag inte låta bli att kommmentera! Det är så stor igenkänning i allt det du skriver. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom nästan exakt samtidigt som du. Och har på många sätt samma bakgrund. Jag hittade av en slump din blogg och att läsa dina ord är som att läsa mina egna tankar. Tack för att du delar med dig! Lycka till med vilandet och helandet!

  8. Precis sådär är det. Jag som lever med en kronisk sjukdom har fått lära mig den hårda vägen hur viktigt det är att balansera sin energi och att vara beräknande. Efter sex år som lungsjuk så har jag ännu inte alls förstått mig på min kropp ordentligt. Allt är så oförutsägbart. Humöret och orken kan växla från dag till dag riktigt drastiskt. Och mår jag riktigt bra en dag och är glad för det kan jag storlipa nästa dag, för det kändes ju så skönt att få må så bra och plötsligt ligger man på marken och sprattlar i en liten hög igen. Det är inte lätt det här med att hitta en balans. Speciellt inte när man har levt största delen av livet som frisk. Det är helt okej att göra missbedömningar. Jag försöker att inte klandra mig för att jag tog i lite för mycket eller hade det lite för roligt. Det gjorde jag förut och det fick mig bara att må sämre. Man försöker sitt bästa enligt sin förmåga!

  9. Words! När jag var utbränd var jag hemma i ett år och tankade energi. Men nog blev ju energireservoaren mycket, mycket mindre sedan också. Nu är det ca 5 år sedan jag kom tillbaka till arbetslivet, men fortfarande måste jag hushålla med energin. Jag vet att jag inte klarar av att jobba 5 dagar i veckan utan mitt tak är 50-75%. Ibland kan det gå väldigt långsamt för mig, men har jag en bra dag kan jag hålla på i full fart hela dagen (men då vet jag också att risken att jag är trött dagen efter, jättestor). Det är en sån hårfin balans som man måste lära sig för att inte falla ner i fällan igen. Det är en ständig kamp att komma ihåg att prioritera, tänka på sig själv och våga säga NEJ.

  10. Jag är instruktör i ett koncept som heter SomaMind. Det är en avslappnings/strech klass där vi jobbar mycket med andning och det är en klass helt utan prestation. Och vi presenterar klassen som Din stund för dig själv, där du har chans att fylla på veden så att du orkar fortsätta brinna. Och det är ju precis det du skriver om. Men allför få tar sig den här tiden att ladda om. Det kan vara en stor utmaning för många att faktiskt komma ner i varv. Men känslan efter klassen är fantastisk. När jag testade fösta gången kunde jag konstatera att jag aldrig varit så avslappnad, så nära sömnen utan att sova. Och man får verkligen ny energi. Men som sagt, alltför många tänker och tror att "det där är inget för mig". Ironiskt nog är det ju de som behöver det som mest. Nutidsmänniskan Behöver fylla på vedlagret, så är det bara!

    1. Bella

      Det här med andning är helt fantastiskt. Jag led i över 15 år av sömnlöshet. Var tvungen att varje kväll ta sömntablett för att kunna sova. Tills den dagen kom då doktoren sa att nu är det slut med sömnpiller. Alternativen var Melatonin, gamla tidens antihistaminer som gör en trött o. dylika galenskaper. Då lärde jag mig andas på rätt sätt (gick inte på kurs utan läste bara på saken) och har nu hur lätt som helst att sova. Samma koncept fungerar också för mig vid ångestfyllda situationer – alltså jag somnar inte då 🙂 men med andningsteknik får jag lugn och kan se saker ur ett helt annat perspektiv.

  11. Magnolia

    Åh, Linn… Jag visste inte att det gick att beskriva hur jag känner mej – du gjorde det! Tack i miljoner! Det är svårt med återhämtningen. Varm kram!

  12. Sara

    Yoga rekommenderas.

    Du skrev tidigare att du brukade fara ut och springa för att få mer och ork. Nu tänker jag säga som en läkare sade åt mig: Vet du, löpning passar verkligen inte åt alla! Många lever ett hektiskt liv med deadlines, barn, huslån och hela faderullan. Kan du vara säker på att löpning inte triggar "nu kommer en björn och äter upp linn jung – flyyyy"-mode? Satsa på skogspromenader. Då jag hade en dipp så grillade jag jättemycket korv på söderfjärden. 🙂 Lugnet själv. Och så började jag handarbeta för att känna att jag gör något men som ändå ger ro. Det är svårt att vara en prestationsmänniska och inte kunna prestera.

    Är du förresten storasyster? En storasyster tar mest stryk av utmattning för att hon är van att växa upp med "oj, du är så duktig som kan det och det!"… och nu kan du inte prestera längre. Det sitter i ryggmärgen. Jag är också storasyster men i kull två. Samma sak.

  13. Linda

    Oj,Linn. Kunde inte sagt det bättre själv. De små stegen, som leder ner till avgrunden innan man fattar.
    Vi har det ungefär likadant. Därför så befriande att läsa dina tankar.

    Och till kommentaren ovan. Intressant det med storasyster – det är jag, och det stämmer in på mig. Att alltid ha varit så duktig och känt ansvar för allt.

  14. Sarah

    Jag kunde ha skrivit just dessa ord för ett år sedan, då jag var i samma båt. Nu ett år senare känner jag att min livskraft (absolut det bästa ordet) sakta men säkert återhittas. Tål jag stress? Nej inte alls. Har jag sämre dagar? Absolut! Får jag panik då jag kikar in i kalendern, JA! Men en sak jag har lärt mig under ett år är att vila, sova. Jag tycker inte dåligt om mig själv om jag väljer att sova om min kropp är utmattad, nej, jag vilar 1-2h om jag kan. På ett år har jag lärt mig lyssna på min egen kropp och förstå den bättre. I år ska vi ha en fin höst.

  15. anonym

    Motionshysterin som breder ut sig kan också vara av ondo. Tänk till lite: Kommer hem trött och sliten och tror/anser att en snabb löplänk gör att jag piggnar till. För stunden kanske,men tröttheten jag kände vid hemkomsten måste ju bero på någonting och försvinner ingenstans av löpningen. Vi måste lära oss att lyssna på kroppen och unna oss att vila när tröttheten faller över oss. Skippa onödiga aktiviteter i stället.

  16. Lotta

    Nu kan jag inte låta bli att kommmentera! Det är så stor igenkänning i allt det du skriver. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom nästan exakt samtidigt som du. Och har på många sätt samma bakgrund. Jag hittade av en slump din blogg och att läsa dina ord är som att läsa mina egna tankar. Tack för att du delar med dig! Lycka till med vilandet och helandet!

  17. Precis sådär är det. Jag som lever med en kronisk sjukdom har fått lära mig den hårda vägen hur viktigt det är att balansera sin energi och att vara beräknande. Efter sex år som lungsjuk så har jag ännu inte alls förstått mig på min kropp ordentligt. Allt är så oförutsägbart. Humöret och orken kan växla från dag till dag riktigt drastiskt. Och mår jag riktigt bra en dag och är glad för det kan jag storlipa nästa dag, för det kändes ju så skönt att få må så bra och plötsligt ligger man på marken och sprattlar i en liten hög igen. Det är inte lätt det här med att hitta en balans. Speciellt inte när man har levt största delen av livet som frisk. Det är helt okej att göra missbedömningar. Jag försöker att inte klandra mig för att jag tog i lite för mycket eller hade det lite för roligt. Det gjorde jag förut och det fick mig bara att må sämre. Man försöker sitt bästa enligt sin förmåga!

  18. Words! När jag var utbränd var jag hemma i ett år och tankade energi. Men nog blev ju energireservoaren mycket, mycket mindre sedan också. Nu är det ca 5 år sedan jag kom tillbaka till arbetslivet, men fortfarande måste jag hushålla med energin. Jag vet att jag inte klarar av att jobba 5 dagar i veckan utan mitt tak är 50-75%. Ibland kan det gå väldigt långsamt för mig, men har jag en bra dag kan jag hålla på i full fart hela dagen (men då vet jag också att risken att jag är trött dagen efter, jättestor). Det är en sån hårfin balans som man måste lära sig för att inte falla ner i fällan igen. Det är en ständig kamp att komma ihåg att prioritera, tänka på sig själv och våga säga NEJ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.