På rätt sätt eller på rätt väg?

Jag vet inte om det beror på att jag nyss vaknade upp från en tre timmar lång tupplur, men jag tror det har varit en riktigt bra helg. På fredag hade vi kompisar över på vin, mat och ”Det sociala spelet”, i övrigt har vi bara vilat, vilat, vilat. Jag uppskattar storligen livstempot jag lever i nu. 

Jag tillåter mig verkligen helger där vi inte gör någonting. Inte ens för barnens skull. Det har alltid varit ett stressmoment förr. Har till exempel inte kunnat slappna av om barnen har varit inne en hel dag. Men nu får det kvitta. För till slut går de nog ut helt frivilligt. Ut på gården eller till fotbollsplanen (läs mer om det här). 

Nu gäller verkligen devisen ”släpp allt”.

I övrigt har jag tänkt mycket på att jag under de senaste åren fokuserat alldeles för mycket på att göra saker på rätt sätt. Istället för att funtsa på om jag gör rätt saker. Vet ni?

Varje dag går jag nu till sängs med en stark och trygg känsla i kroppen. Om kvällarna tänker jag mycket på vad jag vill med hela skiten. Och inte så där att jag ångestfyllt och krampaktigt håller i kudden och ba ”äääää vad är meningen med liiiveeeet?” utan det är en avslappnande och skön dialog jag för mig mig själv. 

Under mina veckor hemma har jag till exempel återupptäckt hur awesome jag är som förälder, nu när jag verkligen kan fokusera på det, utan att något annat pockar på min uppmärksamhet. Det känns så innerligt bra att ha tid för barnen, hinna lyssna på dem och hämta dem tidigare ibland. Bara en så liten sak som att våra morgnar nu är så långsamma och lugna. Att jag äter med dem istället för att föna håret, sminka mig eller organisera med det ena och det andra. Jag hade glömt hur givande den omhuldande, vårdande känslan är. Nu sitter jag där i pyjamas och fortsätter ha den under jackan när jag för dem till skolan. Jag mår så bra när jag känner att jag är emotionellt närvarande. Att vi alla är nära varandra.

Det är kanske just det som har saknats för mig en tid nu. Jag har inte varit närvarande med själ och hjärta. Inte hemma, inte på jobbet, inte i mitt sätt att tänka. Jag har bara fortsätt rakt fram, utan att egentligen reflektera över varför jag valde just den här vägen. Har bara försökt komma framåt på rätt sätt. Istället för att stanna och värdera. ”Hetkinen, är det här ens rätta vägen för mig? Borde jag backa ett steg? Gasa åt höger? Fortsätta rakt fram fast med cykel?”.

Jag vet att det finns ett megastort engagemang i mig. Det finns inga chanser i hela världen att jag skulle lägga mig ner och dö. I den här kroppen finns det så galet mycket spräkä. Jag behöver bara hitta tillbaka till min närvaro – och det tar tid att locka fram. Har målat mycket med barnens vattenfärg i helgen och under små, små sekunder kan jag känna att någon form av tillfredsställande livsgnista inom mig tar form (där emellan kan den vara totalt förlorad, men det kommer stunder när jag tänker ”yes, mitt liv är fan bäst!”).

Bara att fortsätta vänta.

Vila och vänta. 

Leva och njuta.