Mårrrrrrjens påddi.
… hade jag kanske sagt om jag hade bott kvar i Karis och hängivet hållit fast i min dialekt.
Men nu bor jag inte i Karis, utan jag bor i Vasa och pratar en rätt så icke placerbar form av finlandssvenska. Så jag säger hej!
Som ni märker har jag inget speciellt att säga. Jag småpratar bara.
Sånt gjorde man ofta i bloggar förr i världen. Man kom in, sa hej och så laddade man upp en bild och gick vidare.
Hur står det till i dag?
Själv mår jag bra. Var hos min psykiater igår. Sjukskrevs ännu längre. Tänk att det är december innan jag är tillbaka på jobb! Första december. Skitlänge ju. Känns konstigt. Men ändå vet jag att det är rätt.
Har varit på jobbet och fixat med sjukintyg, småpratat och lånat böcker både igår och i dag. Rörde mig bland folk både igår och i dag. På stan och på kalas och på lunch.
Tänkte på en sak då.
När någon bekant frågar ”hur är det?” svarar man alltid käckt ”jovars, bara bra!” och så styr man upp något menlöst, hurtigt samtal om hösten eller vädret eller vad som helst – aldrig om själen, stressen och kampen. Får alltid lite dåligt samvete efteråt, känner att jag luras. Fast å andra sidan kanske man kan kalla det hyfs. Att spy ur sig sitt innersta i ett snabbt ”hej, hur är det?” är väl inte rumsrent det heller. Nå, hur som: En har väl aldrig varit känd för att vara riktigt rumsren.
Chattade med arbetssökande kompis i går om hur störd balansen i arbetslivet är just nu. Grovt karikerat: Antingen jobbar man inte alls (arbetslös) – eller så jobbar man skiten ur sig (utbränd). Nå, det är ju inte hela sanningen, men tänk så många personer man kunde sysselsätta och så många man kunde befria om man bara delade lite mer. Fast å andra sidan har jag ingen aning. Jag bara småpratar här.
Läste förresten en helt sjukt intressant grej i en stressbok häromdagen. Handlade om understimulans och psykisk stress. Långtråkighet och för låga prestationskrav kan orsaka så mycket mer stress än vi tror. Det är förstås ett tillstånd som är svårare att upptäcka, men är minst lika skadligt som för höga krav (på en arbetsplats kanske man uppfattas som en stroppig översittare om man hävdar att arbetet är för easy och ostimulerande, så man håller käft och slösurfar vidare). Sådana som oftast drabbas av den här typen av stressymptom är 2000-talets pigga pensionärer. De har jobbat som galningar hela livet – och plötsligt lever de helt utan krav. Pigga, friska och rätt så unga. Intressant, va?
Ja ja ja, nu ska jag gå vidare i mitt liv. Färdigt kallpratat för i dag.
Avslutningsvis lite bilder från livet:
Forever Jung 
hur kan du ha så RENT i köket!? se bara på hur man kan SPEGLA sig i bordsytan!! ???
Jag är Mrs. Torknazi.
Att jobba deltid (75-80%) är ju förvisso skönt, men man gör inte så mycket med sin extra fritid när man måste planera varje minsta utsvävning i detalj när inkomsten just och just täcker basbehoven.
det är svårt detdär med "Hur är det?" -frågorna. Säger man ärligt som det är, blir folk lätt skraja, och frågar kanske inte fler gånger. Säger man att det är ok, kan man senare få höra att man inte har varit ärlig, eller "varför har du inte sagt nåt tidigare?". Det är grymt svårt att veta när man ska prata regn och vintern kommer snart, eller när man ska prata ångest o skit.
Jag känner så igen mig i de två olika stressformerna! Första året på universitetet hade jag väldigt få kurser (det var nog helt enligt rekommendationerna men för få enligt mig) och jag hade såå tråkigt. Satt hemma och stirrade i väggen, gjorde alla mina uppgifter två veckor på förhand och kände mig värdelös. Andra året anmälde jag mig till så många kurser jag bara hann och engagerade mig i tusen saker utanför skolan också. När skolåret var slut märkte jag att jag hade stannat just innan väggen kom emot, och var halvdöd ett tag innan jag orkade göra något igen. Nu, tredje året, försöker jag ha en balans mellan de här två ytterligheterna. Men det är såå svårt!
Vad hette Stress-boken du läst? Skulle vara intresserad av att läsa mera!
Jag har en tendens att vara lite för ärlig när någon frågar hur det är. I måndags frågade en kund hur läget är och jag svarar halvgrått: "Jaanå he e måndag. men annas ere väl bra". Prutthurtig man är!
Att folk frågorn hur det är, upplever jag ibland störande. Kanske man inte vill svara, kanske du blir påminnd om det eländiga varje gång någon frågar….visst jo, snällt att du frågar, men kan vi prata om nått annat!??……En bra fras man kan säga är: Jo, en dag i taget…Ibland har jag dåliga dagar ibland bättre.
hur kan du ha så RENT i köket!? se bara på hur man kan SPEGLA sig i bordsytan!! ???
Jag är Mrs. Torknazi.
Att jobba deltid (75-80%) är ju förvisso skönt, men man gör inte så mycket med sin extra fritid när man måste planera varje minsta utsvävning i detalj när inkomsten just och just täcker basbehoven.
det är svårt detdär med "Hur är det?" -frågorna. Säger man ärligt som det är, blir folk lätt skraja, och frågar kanske inte fler gånger. Säger man att det är ok, kan man senare få höra att man inte har varit ärlig, eller "varför har du inte sagt nåt tidigare?". Det är grymt svårt att veta när man ska prata regn och vintern kommer snart, eller när man ska prata ångest o skit.
Jag känner så igen mig i de två olika stressformerna! Första året på universitetet hade jag väldigt få kurser (det var nog helt enligt rekommendationerna men för få enligt mig) och jag hade såå tråkigt. Satt hemma och stirrade i väggen, gjorde alla mina uppgifter två veckor på förhand och kände mig värdelös. Andra året anmälde jag mig till så många kurser jag bara hann och engagerade mig i tusen saker utanför skolan också. När skolåret var slut märkte jag att jag hade stannat just innan väggen kom emot, och var halvdöd ett tag innan jag orkade göra något igen. Nu, tredje året, försöker jag ha en balans mellan de här två ytterligheterna. Men det är såå svårt!
Vad hette Stress-boken du läst? Skulle vara intresserad av att läsa mera!
Jag har en tendens att vara lite för ärlig när någon frågar hur det är. I måndags frågade en kund hur läget är och jag svarar halvgrått: "Jaanå he e måndag. men annas ere väl bra". Prutthurtig man är!
Att folk frågorn hur det är, upplever jag ibland störande. Kanske man inte vill svara, kanske du blir påminnd om det eländiga varje gång någon frågar….visst jo, snällt att du frågar, men kan vi prata om nått annat!??……En bra fras man kan säga är: Jo, en dag i taget…Ibland har jag dåliga dagar ibland bättre.