Mycket intressant att läsa vad ni skriver om era framtida jag.
När jag för första gången lockade fram min inre 85-åring på näthinnan satt hon nöjt i en fåtölj i ett stort och färgglatt vardagsrum fyllt av grejer. Av någon anledning var hon ensam (kanske hade min inre statistiska matematiker räknat ut att Sami inte överlever sin 93-års dag), men ändå var hon glad och fylld av läppstift. Det var böcker i tusental och spännande grejer från alla äventyr och resor vi gjort genom åren. Ingen minimalistisk liten våning, utan en sprängfylld skattkista med saker från golv till tak. En hel vägg av foton på framtida arvingar.
Jag ska verkligen inte berätta allt. Men innerst inne kände hon att hon hade lämnat efter sig något gott. Kanske var det ett 60-årigt bloggarkiv som hade gett folk många skratt. Kanske hade hon gjort en skillnad för kvinnor i sin generation. Kanske hade hon skrivit en bok som hade hjälpt någon.
Kanske fanns det stunder av ensamhet, men det var ändå okej. Barnen var själva gamla, hade fullt upp med egna barnbarn. Hon visste precis att man aldrig hann med allt man borde, som att hälsa på regelbundet. Men hon blev glad när de kom, trött när de gick. Gav dem pengar, knackkorv, gamla smycken och tvingade på dem böcker de aldrig läste.
Som tur fanns det gott om vänner som kom över på sherry efter vattengympan. Som gapskrattade med raspig röst och gick med tofflor inomhus. Så länge de hade orkat och haft fysiken i behåll hade de rest över hela världen tillsammans. Haft bokcirklar, whatsapp-grupper och gemensamma benbrott.
Hon saknade inget för livet hade gett henne allt. Frihet i hjärtat, en livslång kärlek och makten över sitt eget liv.
Forever Jung 
"Hon saknade inget för livet hade gett henne allt. Frihet i hjärtat, en livslång kärlek och makten över sitt eget liv."
Jag tror jag aldrig kommer att kunna tänka så där. Jag är nu 31 och jag har redan misslyckats med mitt liv. Skulle som 22-åring med uniexamen flytta till västnyland (nyfiken på den regionen) för att jobba ett år, sen flytta till Norge för ett par år då där då fanns mycket jobb inom min bransch. I något skede skulle jag Interraila runt åtminstone halva Europa. I något skede skulle jag träffa min blivande man, bilda familj och bosätta mig i huvudstadsregionen. Träffade nog min man och därför flyttade jag aldrig till västnyland, eller Norge och for inte på Intrerrail heller. Fick familj och bodde ett tag i Helsingfors (gillade tiden där), men sen ville min man flytta bort och det fanns inga förnuftiga orsaker att stanna i huvudstaden. Har familj, hus/hem och jobb, men vet inte vad jag ska göra med det här livet som jag avskyr stora delar av tiden.
Nämen det var ju lite sorgset att höra. Vad är det som hindrar dig från att förverkliga dina drömmar? Vad är det du vill göra?
Ps. Finns också mycket i mitt liv som är svårare att förverkliga iom små barn, men där brukar jag tänka att min tid kommer. De bor ju inte hemma for life.
"Hon saknade inget för livet hade gett henne allt. Frihet i hjärtat, en livslång kärlek och makten över sitt eget liv."
Jag tror jag aldrig kommer att kunna tänka så där. Jag är nu 31 och jag har redan misslyckats med mitt liv. Skulle som 22-åring med uniexamen flytta till västnyland (nyfiken på den regionen) för att jobba ett år, sen flytta till Norge för ett par år då där då fanns mycket jobb inom min bransch. I något skede skulle jag Interraila runt åtminstone halva Europa. I något skede skulle jag träffa min blivande man, bilda familj och bosätta mig i huvudstadsregionen. Träffade nog min man och därför flyttade jag aldrig till västnyland, eller Norge och for inte på Intrerrail heller. Fick familj och bodde ett tag i Helsingfors (gillade tiden där), men sen ville min man flytta bort och det fanns inga förnuftiga orsaker att stanna i huvudstaden. Har familj, hus/hem och jobb, men vet inte vad jag ska göra med det här livet som jag avskyr stora delar av tiden.
Nämen det var ju lite sorgset att höra. Vad är det som hindrar dig från att förverkliga dina drömmar? Vad är det du vill göra?
Ps. Finns också mycket i mitt liv som är svårare att förverkliga iom små barn, men där brukar jag tänka att min tid kommer. De bor ju inte hemma for life.