4 spridda tankar från ett soffligg.

I dag medan jag vilade tänkte jag bland annat på dessa fyra punkter:

1. När vi spelade Det sociala spelet förra helgen fick jag lojal-kortet. Det var intressant för hela veckan innan hade jag tänkt mycket på vad lojalitet egentligen innebär. Hittills har jag sett mig själv som en lojal person. Jag håller ihop, jag ställer upp, jag fixar, jag levererar. Men kan man kalla det för lojalitet när det samtidigt äter upp en själv? Den sortens självuppoffrande lojalitet som jag sportar med är ungefär lika hälsosamt som att hugga sig i vänsterknä. Nästa mål: Bli lojal mot mig själv (först då förtjänat man lojal-kortet).

2. Minns ni i vintras när jag liksom bönade och bad om att trettioårskrisen skulle ta mig med storm? Jag stog med öppna armar och ropade ut i vintern ”CRISIS, EMBRACE ME!”. Det tog ett tag innan den hörde mig. Och så här med facit i hand kom den med en jävvvvvla kraft. Kriser är bra. Kriser kommer alltid med nya insikter. Uppskattar det jag går igenom nu. Även om det tär i kroppen, på samvetet, på psyket och på hela livet. Krisa = utveckling = bäst.

3. Vissa dagar här hemma är jag så trött att jag verkligen får anstränga mig för att orka föra barnen till och från skolan. Andra är jag så himla upplyft att jag pratar med mig själv i spegeln, busvisslar, pekar och blinkar med ögat. Däremot känns det verkligen helt absurt att jag hittills har orkat med så mycket människokontakt i mitt liv. Ibland när dagen innehållit många människomöten kan jag få skoskav i huvudet bara av att gå till Sale och köpa mjölk. Världen utanför hemma är så .. full av folk? Så pratig? Så störande?

4. En sak har jag tänkt mycket på nu under min sjukskrivning: Man ska aldrig vara rädd eller skamsen för att göra eller välja annorlunda. Att skriva sånt som är obevämt. Att välja en annan väg. Att säga som det är. Det som man däremot ska vara livrädd för är att göra precis samma som alla andra (jag låter som ett Pinterest-quote, förlåt mig). Men ta den här bloggen som exempel. Jag struntar faktiskt i om jag skriver för mycket och viker ut hela min hjärna (på riktigt, kunde ej bry mig mindre), för om det ens finns en liten ynklig själ där ute som mina texter kan trösta så var det värt det. 

Vi avslutar med lite bilder (som jag av en slump hittade i en mapp på datorn) från en dag, i ett annat liv, då fiilisen var god:

Ah, livet. Ibland är det gött.