I dag var jag ensam hemma med Milken några timmar mitt på dagen. Medan hon sorterade sina fotbollskort i sängen passade jag på att leta reda på golvet (om jag riktigt drar mig till minnes kan jag framkalla minnesbilder av golvyta någon gång där kring 2013).
När vi hade arbetat oss ner till golvet – och ännu till dammsugit det – hjälpte jag henne att klippa tejpbitar till några nya planscher som kom i någon gratistidning häromveckan. Kom då att tänka på ett bra planschmoment från min egen barndom. Minns det med stor stolthet. Gissar att jag var cirka 10.
Jag hade en stor vit vägg i mitt rum som jag hade tapetserat med planscher, urklipp, vykort, biljetter, citat och gud vet vad med exakt samma centimeterlånga avstånd. Som ett jättestort pussel med Backstreet Boys och girl power och Frida och Okej och vykort från brevvänner. En hel förmiddag hade jag pynjat med den. Klippt, mätt, planerat och fäst med sinitarra. Tyckte hela väggen var så sjukt coolt.
Jag såg ju helt klart att det var ett mästerverk jag hade skapat (säkert hade jag också i samma veva radat upp Date-parfymerna i hyllan och hängt mina napp-halsband över spegeln). Och jag ropade åt mamma att hon skulle komma och se på min väggskapelse och hon ba ”WOW, HAR DU FAKTISKT GJORT DET HÄR HELT SJÄLV? NÄMEN SÅ HÄFTIGT!”.
Så här i efterhand förstår jag ju verkligen att det var spelad entusiasm (ingen människa med synen i behåll kan ärligt ha erkänt att det var snyggt), men där och då var det en inre seger. Kände mig som Sannäs mest begåvade konstnär (vilket jag iofs kanske också var med tanke på utbudet). Det var så snyggt!
Så i dagsläget låter jag verkligen barnen hållas när de tejpar och har sig i rummet. ”Renoverar” som de kallar det. ”Ursäkta mamma, kan jag få lite tejp, jag ska renovera lite”. Jag kan ha fel, men är inte snygga barnrum ett fenomen som har uppstått på sent 2000-tal? Från inredningstidningar, bloggar och Pinterest har de sakta smugit sig i in i folkhemmen. En slags förväntan (eller kanske snarare en önskan från föräldrarnas sida) att det ska vara pikulite smakfullt.
Eller så finns det helt enkelt barn som har vuxnare och mer stilfull smak än andra, haha. Men det har jag inte sett av här. Mina barn inreder precis som jag själv på 90-talet (det vill säga: inte så classy, men likt min mor klappar jag i händerna). Om de tycker att en drömfångare gör sig bäst alldeles intill Zlatans porträtt, och om de tycker att min japanska canvaskonst ska placeras ovanför Lego Nexo knights, så är det säkert precis där de ska vara.
Mitt rum var alltid en råddig och kreativ plats när jag var liten. Det var egentligen aldrig minimalistiskt och sällan smakfullt. Men alltid kände jag stor stolthet över vad jag hade skapat. På väggarna, i klippböckerna, dagböckerna, i hyllorna, i fönsterbredet etc. I efterhand kan man skratta hjärtligt åt fulheten, men ahh känslan att ha gjort ”allt det här coola helt själv”. ”A self made woman”.
Så i Gula huset har vi gett upp förhoppningen om smakfullhet. Tänker att alla behöver få känna sin tids Nick Carters charmiga ögonblinkning ovanför kudden.
Aj så rent det blev!
Forever Jung 
Skrattade rakt ut när jag läste. Igenkänningsfaktorn är hög kan man ju säga 😀
Ahhh.. preciiiis så där var det, hela rummet tapetserat med idol planscher men vet du, jag nöjde mig inte med sini-tarra, jag LIMMADE fast mina idoler. Gissa om mamma var nöjd 😉
Varifrån är barnens säng? Hur stpr/lång är den? Söker en liknande till mina barn.
Ikea! Vet ej mått tyvärr.
Så himla bra skrivit! Klockrent!!!
Och de där snygga och stylade barnrummen är underbara men jag undrar alltid om det är barnens val eller föräldrarnas val, var ser man barnens smak och stil i de vackra rummen? I mina barns rum finns egenritade Pokémons tillsammans med vackra gamla tavlor och en fotbollströja. Det är en mischmasch av Guds nåde men barnen visar stolt upp sina rum. Stoltheten i deras ögon och själ är viktigare för mig även om jag drömmer om vackert stylade rum.
ja men nej färg och rådd skall det ju vara. Bilder, teman, färger och grejer som inte alls passar ihop = fint barnrum 😉
Haha, ja ack de där planscherna! Härligt beskrivet och hög igenkänning. 🙂
Nu är våra småttingar rätt små ännu. Äldsta är tre år. Men han har faktiskt redan plockat ner en tavla som jag med omsorg hängt ovanför hans säng och ersatt den med sitt eget färgsprakande konstverk – och det SKA hänga på snisken, absolut inte rakt. Och så får det ju förstås vara. Så SKA det ju vara i barnrum 😀 Men jag kommer vara med och påverka så länge jag bara får! 🙂
Ja, tack!
Jag hade en liknande vägg som du, och jag var mäkta stolt över den. Mina bilder hade dock satts upp med ritstift. Hehehehehe.
Känner mig sååå träffad! Jisses hur mitt rumm såg ut på 90-talet! Det var planscher överrallt! Är dock inte lika entusiastisk över att egna barn ska tejpa upp nåt… och egentligen är det bara dottern som tejpat på tapet, sonen höll sig till dörren.. 😉
/Kitty
Skrattade rakt ut när jag läste. Igenkänningsfaktorn är hög kan man ju säga 😀
Ahhh.. preciiiis så där var det, hela rummet tapetserat med idol planscher men vet du, jag nöjde mig inte med sini-tarra, jag LIMMADE fast mina idoler. Gissa om mamma var nöjd 😉
Varifrån är barnens säng? Hur stpr/lång är den? Söker en liknande till mina barn.
Ikea! Vet ej mått tyvärr.
Så himla bra skrivit! Klockrent!!!
Och de där snygga och stylade barnrummen är underbara men jag undrar alltid om det är barnens val eller föräldrarnas val, var ser man barnens smak och stil i de vackra rummen? I mina barns rum finns egenritade Pokémons tillsammans med vackra gamla tavlor och en fotbollströja. Det är en mischmasch av Guds nåde men barnen visar stolt upp sina rum. Stoltheten i deras ögon och själ är viktigare för mig även om jag drömmer om vackert stylade rum.
ja men nej färg och rådd skall det ju vara. Bilder, teman, färger och grejer som inte alls passar ihop = fint barnrum 😉
Haha, ja ack de där planscherna! Härligt beskrivet och hög igenkänning. 🙂
Nu är våra småttingar rätt små ännu. Äldsta är tre år. Men han har faktiskt redan plockat ner en tavla som jag med omsorg hängt ovanför hans säng och ersatt den med sitt eget färgsprakande konstverk – och det SKA hänga på snisken, absolut inte rakt. Och så får det ju förstås vara. Så SKA det ju vara i barnrum 😀 Men jag kommer vara med och påverka så länge jag bara får! 🙂
Ja, tack!
Jag hade en liknande vägg som du, och jag var mäkta stolt över den. Mina bilder hade dock satts upp med ritstift. Hehehehehe.
Känner mig sååå träffad! Jisses hur mitt rumm såg ut på 90-talet! Det var planscher överrallt! Är dock inte lika entusiastisk över att egna barn ska tejpa upp nåt… och egentligen är det bara dottern som tejpat på tapet, sonen höll sig till dörren.. 😉
/Kitty