Bästis + barn + barr = bäst.

Det här var en av de där allra bästa höstdagarna. Ni vet, en sån dag när barnen är på gott humör direkt från start, vädret stämmer och man själv har ett sug efter frisk skog och bästistid. I dag stämde vi träff med Malin och squaden på Västerö vandringsled (som jag å det varmaste rekommenderar).

Vem skulle ha trott att världen skulle bjuda på en totalt vindstilla dag med solen som tittade fram mellan träden? Och att Eskil skulle stortrivas i Manducan (och sova hela vägen tillbaka!). Och att våra öron skulle skonas från tjat. Med fem barn kan många saker skita sig på en sån här vandring. Men det kan också gå precis tvärtom – som i dag. 

Den här veckan, vecka 42, infaller den nationella amningsveckan (bra länk, klicka på den). Samtidigt utlyses amningsfred i hela landet (vilket för övrigt alltid råder i min närvaro – och bör herregud råda i allas närvaro). Just här fanns det mycket frid. Att pausa och att amma och att äta. Det fanns så många otroligt fina vyer längs med leden som var tydligt utmärkt med röda ploppar på träden. Lätt som en plätt att följa.

Här är mitt totalt genomhärliga fadderbarn. Kanske det bästa barnet att ha med på en vandring som denna. Inte ett enda ett pip från Manducan. Bästa korven! Nåja, efter grillkorven då.

Vid pausen firade vi också ett kalasbarn. Inte just dessa i bild, men de är härliga ändå. Jag tror Milken skulle kunna gå hur långt som helst, så länge hon vet att det finns kex i väskan. 

I dag var vi klara med den korta rutten efter dryga tre timmar. Då var vi vuxna också så trötta i ryggen efter all packning. Vi får nog träna lite mer innan vi tar oss an Lappland, eller övernattning som vi pratade om i dag. Men säga vad man vill om tröttman som kommer efter skogen – den är ju så behaglig. Aldrig känns det så härligt att slänga upp benen i soffan som efter en heldag i skogen.