Min kollega Michaela skrev ett mycket omtyckt inlägg häromdagen. Som handlade om att det tyckts finnas en oskriven regel i Österbotten om att du inte är accepterad som singel om du är 25+. Vid det laget ska du helst ha hittat en pojkvän, vara förlovad och kanske till och med ha gift dig. Sarah fortsatte på temat om att Österbotten talar klarspråk: Dina äggstockar ruttnar.
Det här är ett otroligt viktigt tema, eftersom det säger sig självt att det är totalt förkastligt att projicera sina egna föreställningar på andra. Hur man lever – med vem och i vilket civilstånd – är var och ens egen sak. Det ska alla utomstående skita i. Faktiskt.
Det finns ingenting inbyggt i alla människor, som säger att de automatiskt vill leva i ett förhållande. I alla människor finns heller ingen reflexmässig längtan efter barn. Många har den, men definitivt inte alla. Det här kan jag prata om i hundra år (don’t get me started).
Men det fanns en liten poäng i blogginläggen här ovan som jag reagerade på. Vad jag har att säga i den här frågan kanske inte alls väger så tungt. Jag menar, lätt för mig att uttala mig, som inte alls är från Österbotten och som fick barn vid 21 (jag har sannerligen gått fri från den här typen av förväntningar).
Det finns många fördomar med Österbotten som folk älskar att hålla levande. Det Österbotten som många av mina nyländska vänner pratar om, känner jag inte alls igen. Nu säger jag absolut inte att den här diskussionen om singelskap och barnfrihet är en fördom, men jag undrar ändå försiktigt: Ska Österbotten ha skulden?
Nu tänker jag till exempel på många av mina barnfria singelvänner från andra delar av landet (och världen). Jag önskar såklart att de var befriade från den här typen av yttre förväntningar, men så är det tyvärr inte. Är inte ännu helt övertygad om att det här är en regionalt förankrad problematik, som gror extrastarkt här.
Jag tror det här finns överallt i Finland – och herregud, i många delar av världen. Lika ofta som jag ser att väldigt många kirrar det här med singelskap och inga barn och karriär och what not (lååångt över 30-40 år) hur bra som helst i Österbotten ser jag att folk kämpar med det samma i Nyland.
Överallt finns väl de som hånskrattar normerna rakt upp i ansiktet och får fullt stöd från släkt och vänner. Överallt finns det motsatta. Eller?
Säkert finns det förväntningar som en nylänning som jag inte kan uppfatta. Men jag tycker mig ändå vara tillräckligt inrotad för att undra: Är det inte bara så att det finns rövhål överallt? Som vi nu har kokat ihop till en enda stor fiende. Den österbottniska trångsyntheten*.
Som egentligen är ett gäng muppar bosatta lite här och där och som ännu i dag 2016 tror sig ha rätten att bestämma hur (unga) kvinnor bör leva.
Ja, jag vet inte.
Kanske finns de fler här.
Kanske inte.
* Stöter så gott som aldrig på den i min vardag. Betyder dock inte att jag menar att den inte finns.
Forever Jung 
Jag som bott i åldern 20+ både i Österbotten och huvudstadsregionen tycker nog att pressen i Österbotten var större vad kommer till familj, medan pressen här nere gått mer mot att man ska ha karriär och vara självständig (tills man är 35, för man får inte vara barnlös för evigt heller). Men rövhål finns det nog överallt, dom kanske bara rövar sig på lite olika sätt.
O ja. Men hur man än ser på det här, så handlar det ju om att kvinnan förväntas leva på ett visst sätt.
Visst finns det normer! Man skall leva i ett heterosexuellt förhållande, man skall få två barn med tre års mellanrum då man själv är 25-35, man bygger hus då man är runt 30, hon skall jobba deltid inom vården/skola/kommunalt och jobba deltid, han jobbar häcken av sig i energiklustret i 20 år tills huslånet är betalt. Osv. Men normerna finns inte bara i Österbotten. Lättast slipper man nog dem om man flyttar till en storstad. Vilket man ibland ångrar att man inte gjorde. Försent då man är 40++??
Nästan ingenting är aldrig för sent (om man inte redan är död).
Jag kan int hålla mej från att kommentera för de här en ganska onödig diskussion. På min arbetsplats är jag i kontakt med folk från andra kulturer och länder så som Indien, Korea och mellan östern och att höra om hur kvinnor har det i dessa länder ger ju lite perspektiv. Om man e singel och 26 år i Österbotten får man säkert höra nu som då av, främst, äldre generationer när man ska skaffa sambo och barn men inget värre än en fråga. Man blir int utstött ur samhället, man blir int bortgift eller bortskickad av sin familj. Vi e trots allt väldigt liberala i Finland och man får leva ensam hela sitt liv om man vill utan att bli utstött. Det känns väldigt onödigt att fundera på vad österbotten "tvingar" på då de mest är i ens eget huvud – ingen kommer handgripligen att tvinga nån att sluta vara singel
AMEN!
Fast faktumet att andra har det värre betyder inte att vi inte behöver kritisera de normstrukturer vi har. Det kan alltid bli bättre, eller hur?
Poängen var att jag inte tror att det är Österbottens fel. Tog upp andra kulturer för att jämföra vad som kan kallas yttre press. Tror mera det är en inre press som man själv upplever då man jämför sig med andra. En person som längtar efter familj/partner så upplever säkert en press men den kommer ju då innifrån. Dock har jag svårt att tycka att en person som är nöjd med singellivet har svårt att passa in i samhället som "vanlig-inte-så-religiös" i Vasa. Har aldrig bott någon annanstans i Österbotten så det kan ju vara annorlunda på andra ställen.
En tanke jag fick då jag läste inläggen, kan pressen att bilda familj och rota sig vara större i Österbotten eftersom det är så många som gör just det?Jag menar om man singel och så har hälften av ens vänner förlovats sig, börjat bygga hus eller har en eller två barn så känner man kanske per automatik en viss stress eftersom man jämför sig med andra (utan att någon antyder något menar jag).
Jag har bott i Finland 1.5 år nu och har fått en känsla av att folk här generellt (i Österbotten och Helsingfors) verkar gifta sig mycket tidigare än i Sverige. Tänker att det kanske hänger ihop lite med förväntningarna på att inte vara singel osv?
En annan sak, jag kommer från ett litet samhälle i norra Sverige och generellt för småstad vs storstad så känns det som om man i de mindre städerna snabbare når en punkt i livet där familj med barn och hus blir aktuellt…
Jag har upplevt lite samma, eller så har jag bara råkat ut för väluppfostrade vänner, bekanta och in-laws som inte satt en sådan press på mig. Som ännu är barnlös och ogift vid 30+. Men så är även jag inflyttad nylänning. Jag har alltså inte kunnat bekräfta att just Österbotten skulle vara specifikt hård på denna punkt. MEN som även du sa Linn, bara för att jag inte har upplevt det betyder inte att det inte finns.
Ack ja! (29, väldigt ogift och väldigt icke-karriärskvinna). Men pressen kommer lika mycket innifrån mig själv (eller mer), och den är värre; så Österbotten eller inte spelar mindre roll. Livet som ensam har blivit så rutinmässigt och inrutat, och när man bor i en småstad och inte direkt rör sig där det kryllar av "alternativ", börjar man skydda sig själv genom att tänka "äh, jag har det bra själv, behöver ingen", etc etc. Medan det egentligen är jäääättejobbigt. Skulle verkligen inte vilja bli cynisk och tappa hoppet när det gäller romantik… det ska ju vara nånting härligt och alldeles alldeles underbart? 😉
Bra skrivet! Jag märker att jag ofta blir lite irriterad när folk envist vill hålla vissa fördomar om Österbotten levande — jag känner ju inte alls igen mig! Och detta trots att jag är born and raised österbottning.
Själv är jag snart 30 och numera igen boende i Österbotten, men jag känner ingen stress över varken barn, giftermål eller hus. Jag tänker att det kanske beror på vilket umgänge man har? Själv har jag både vänner som har gift sig, köpt radhuslägenhet och fått barn, men också sådana som inte alls har planer på något sånt. Och i alla fall jag upplever att vi alla är nöjda med hur vi lever våra liv just nu och då finns det ju ingen anledning att bli stressad och få för sig att äggstockarna ropar efter befruktning.
Vad jag vill komma till är att jag verkligen inte tror att huruvida man känner press eller inte beror på om man kommer från Österbotten eller om man har rötter någon annanstans. Jag är helt säker på att man kan känna press i en storstad om många i ens umgänge t.ex. börjar skaffa barn, på samma sätt som att man kan känna sig helt fri från påtryckningar (både inifrån och utifrån) på en mindre ort.
Ja EXAKT så! Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Bra skrivet Linn! Och kommentaren från Karolina, guld.
Jag kan inte heller riktigt förstå varför det skulle vara så hemskt att någon nån gång frågar hur man har tänkt sig sitt liv. Bara för att frågan kommer från en äldre generation så behöver den ju inte skilja sig nämnvärt från när en kompis frågar samma sak: vad drömmer du om? Vill du ha familj? Är du lycklig som singel eller vill du något annat?
Måste frågan liksom alltid tolkas som illvilja? Jag ser en omtanke i den, ett intresse för hur du har det just nu och hur du vill ha det i framtiden. Jag önskar att folk skulle fråga mer såna här "riktiga frågor "av varandra.
Jag har levt som kvinna och 25 + i Österbotten, som singel och utan barn. Jag tyckte att det var något av det värsta jag gjort. Mer än en gång fick jag frågan om vad det är för fel på mig när jag inte har en man och jag ansågs allmänt vara för kräsen.
För mig som inte ursprungligen är från Österbotten, som levde sommartid på annan mindre ort där tankesättet var ett helt annat och mycket friare, var det nog en chock.
Nu är det fem år sedan jag flyttade från Österbotten och fortfarande kan jag känna lättnaden över den frihet som fanns på den ort som jag flyttade till.
Trots att jag sett flera andra mindre orter har jag inte upplevt den sociala kontrollen som lika stor ifråga om familj och barn på något annat ställe än Österbotten.
Tja, jag har hört en 23-årig kvinna i Österbotten omnämnas som gammalpiga pga singel och utan barn. Det är klart att ingen på riktigt blir utpekad eller tvingad till något, men lite skinn på näsan får man nog ha. Är alltså själv utflyttad österbottning. Dels är ju nylänningar snara att pika österbottningar, men nog finns det ju en viss sanning i deras (våras?) fördomar. Sedan är det klart att det aldrig är bra att generalisera. Och generaliseringar gör sig alla skyldiga till, tyvärr.
Jag som bott i åldern 20+ både i Österbotten och huvudstadsregionen tycker nog att pressen i Österbotten var större vad kommer till familj, medan pressen här nere gått mer mot att man ska ha karriär och vara självständig (tills man är 35, för man får inte vara barnlös för evigt heller). Men rövhål finns det nog överallt, dom kanske bara rövar sig på lite olika sätt.
O ja. Men hur man än ser på det här, så handlar det ju om att kvinnan förväntas leva på ett visst sätt.
Visst finns det normer! Man skall leva i ett heterosexuellt förhållande, man skall få två barn med tre års mellanrum då man själv är 25-35, man bygger hus då man är runt 30, hon skall jobba deltid inom vården/skola/kommunalt och jobba deltid, han jobbar häcken av sig i energiklustret i 20 år tills huslånet är betalt. Osv. Men normerna finns inte bara i Österbotten. Lättast slipper man nog dem om man flyttar till en storstad. Vilket man ibland ångrar att man inte gjorde. Försent då man är 40++??
Nästan ingenting är aldrig för sent (om man inte redan är död).
Jag kan int hålla mej från att kommentera för de här en ganska onödig diskussion. På min arbetsplats är jag i kontakt med folk från andra kulturer och länder så som Indien, Korea och mellan östern och att höra om hur kvinnor har det i dessa länder ger ju lite perspektiv. Om man e singel och 26 år i Österbotten får man säkert höra nu som då av, främst, äldre generationer när man ska skaffa sambo och barn men inget värre än en fråga. Man blir int utstött ur samhället, man blir int bortgift eller bortskickad av sin familj. Vi e trots allt väldigt liberala i Finland och man får leva ensam hela sitt liv om man vill utan att bli utstött. Det känns väldigt onödigt att fundera på vad österbotten "tvingar" på då de mest är i ens eget huvud – ingen kommer handgripligen att tvinga nån att sluta vara singel
AMEN!
Fast faktumet att andra har det värre betyder inte att vi inte behöver kritisera de normstrukturer vi har. Det kan alltid bli bättre, eller hur?
Poängen var att jag inte tror att det är Österbottens fel. Tog upp andra kulturer för att jämföra vad som kan kallas yttre press. Tror mera det är en inre press som man själv upplever då man jämför sig med andra. En person som längtar efter familj/partner så upplever säkert en press men den kommer ju då innifrån. Dock har jag svårt att tycka att en person som är nöjd med singellivet har svårt att passa in i samhället som "vanlig-inte-så-religiös" i Vasa. Har aldrig bott någon annanstans i Österbotten så det kan ju vara annorlunda på andra ställen.
En tanke jag fick då jag läste inläggen, kan pressen att bilda familj och rota sig vara större i Österbotten eftersom det är så många som gör just det?Jag menar om man singel och så har hälften av ens vänner förlovats sig, börjat bygga hus eller har en eller två barn så känner man kanske per automatik en viss stress eftersom man jämför sig med andra (utan att någon antyder något menar jag).
Jag har bott i Finland 1.5 år nu och har fått en känsla av att folk här generellt (i Österbotten och Helsingfors) verkar gifta sig mycket tidigare än i Sverige. Tänker att det kanske hänger ihop lite med förväntningarna på att inte vara singel osv?
En annan sak, jag kommer från ett litet samhälle i norra Sverige och generellt för småstad vs storstad så känns det som om man i de mindre städerna snabbare når en punkt i livet där familj med barn och hus blir aktuellt…
Jag har upplevt lite samma, eller så har jag bara råkat ut för väluppfostrade vänner, bekanta och in-laws som inte satt en sådan press på mig. Som ännu är barnlös och ogift vid 30+. Men så är även jag inflyttad nylänning. Jag har alltså inte kunnat bekräfta att just Österbotten skulle vara specifikt hård på denna punkt. MEN som även du sa Linn, bara för att jag inte har upplevt det betyder inte att det inte finns.
Ack ja! (29, väldigt ogift och väldigt icke-karriärskvinna). Men pressen kommer lika mycket innifrån mig själv (eller mer), och den är värre; så Österbotten eller inte spelar mindre roll. Livet som ensam har blivit så rutinmässigt och inrutat, och när man bor i en småstad och inte direkt rör sig där det kryllar av "alternativ", börjar man skydda sig själv genom att tänka "äh, jag har det bra själv, behöver ingen", etc etc. Medan det egentligen är jäääättejobbigt. Skulle verkligen inte vilja bli cynisk och tappa hoppet när det gäller romantik… det ska ju vara nånting härligt och alldeles alldeles underbart? 😉
Bra skrivet! Jag märker att jag ofta blir lite irriterad när folk envist vill hålla vissa fördomar om Österbotten levande — jag känner ju inte alls igen mig! Och detta trots att jag är born and raised österbottning.
Själv är jag snart 30 och numera igen boende i Österbotten, men jag känner ingen stress över varken barn, giftermål eller hus. Jag tänker att det kanske beror på vilket umgänge man har? Själv har jag både vänner som har gift sig, köpt radhuslägenhet och fått barn, men också sådana som inte alls har planer på något sånt. Och i alla fall jag upplever att vi alla är nöjda med hur vi lever våra liv just nu och då finns det ju ingen anledning att bli stressad och få för sig att äggstockarna ropar efter befruktning.
Vad jag vill komma till är att jag verkligen inte tror att huruvida man känner press eller inte beror på om man kommer från Österbotten eller om man har rötter någon annanstans. Jag är helt säker på att man kan känna press i en storstad om många i ens umgänge t.ex. börjar skaffa barn, på samma sätt som att man kan känna sig helt fri från påtryckningar (både inifrån och utifrån) på en mindre ort.
Ja EXAKT så! Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Bra skrivet Linn! Och kommentaren från Karolina, guld.
Jag kan inte heller riktigt förstå varför det skulle vara så hemskt att någon nån gång frågar hur man har tänkt sig sitt liv. Bara för att frågan kommer från en äldre generation så behöver den ju inte skilja sig nämnvärt från när en kompis frågar samma sak: vad drömmer du om? Vill du ha familj? Är du lycklig som singel eller vill du något annat?
Måste frågan liksom alltid tolkas som illvilja? Jag ser en omtanke i den, ett intresse för hur du har det just nu och hur du vill ha det i framtiden. Jag önskar att folk skulle fråga mer såna här "riktiga frågor "av varandra.
Jag har levt som kvinna och 25 + i Österbotten, som singel och utan barn. Jag tyckte att det var något av det värsta jag gjort. Mer än en gång fick jag frågan om vad det är för fel på mig när jag inte har en man och jag ansågs allmänt vara för kräsen.
För mig som inte ursprungligen är från Österbotten, som levde sommartid på annan mindre ort där tankesättet var ett helt annat och mycket friare, var det nog en chock.
Nu är det fem år sedan jag flyttade från Österbotten och fortfarande kan jag känna lättnaden över den frihet som fanns på den ort som jag flyttade till.
Trots att jag sett flera andra mindre orter har jag inte upplevt den sociala kontrollen som lika stor ifråga om familj och barn på något annat ställe än Österbotten.
Tja, jag har hört en 23-årig kvinna i Österbotten omnämnas som gammalpiga pga singel och utan barn. Det är klart att ingen på riktigt blir utpekad eller tvingad till något, men lite skinn på näsan får man nog ha. Är alltså själv utflyttad österbottning. Dels är ju nylänningar snara att pika österbottningar, men nog finns det ju en viss sanning i deras (våras?) fördomar. Sedan är det klart att det aldrig är bra att generalisera. Och generaliseringar gör sig alla skyldiga till, tyvärr.