I samband med gårdagens tandlösa bild på Milken så slog det mig hur långt man faktiskt kommer på sex år i ett liv. För att inte tala om åtta. Våra barn är så stora nu. På ett sätt som verkligen är genomljuvligt (skolbarn är SÅ min typ av barn). Den här självständigheten som kommer mellan ettan och tvåan i skolan är något alldeles extra.
Eftersom jag på alla sätt är en storbarnsmamma saknar jag totalt den där nostalgikänslan som många föräldrar får i blicken när de inser att barnen har blivit stora (jag saknar egentligen ingenting från när de var små). Jag kan titta på mina barn och ba känna ”wow, såna stora kloka människor ni har blivit – och hela tiden blir ni bara härligare!”
Något som vi alltid har uppmuntrat i den här familjen är kontakter och relationer utåt. Såklart är den egna familjen det allra tryggaste och heligaste, men jag har alltid tyckt att det är jättefint att barnen kan ha många andra vuxna personer omkring sig som de litar på och tycker om att vara med. Vi har också haft turen att ha många sådana runt oss. Som har suttit barnvakt, som har kidnappat barnen på cafébesök, som har hämtat barnen för övernattningar, som har tagit barnen till parken etc. Så har det alltid varit. Kan ej beskriva hur värdefullt.
Båda barnen har alltid varit väldigt trygga i att vistas och övernatta hemifrån. Kan inte minnas en enda gång när det inte skulle ha gått bra. De älskar att vara hos fammo och faffa, mommo och moffa. Och när det gäller övernattningar hos kompisar – ja, då är det minsann fest!
Så sjukt tacksam för att det har varit så. Att jag aldrig har behövt känna oro i kroppen när man har lämnat barnet hos någon annan. Inte en enda gång har jag hört dem nämna ordet hemlängtan (oklart om de ens kan det ordet). Okej, en gång när jag och Sami var i Estland frågade Milken några gånger när vi kommer hem.
Tar för övrigt inte äran åt mig för det (menar liksom inte att vi ska vinna Årets föräldrar 2017). Tror vi mest har haft tur.
Det finns ingenting jag uppskattar så mycket som känslan när jag ser att de är trygga att flyga själva. När de ringer och bokar någon träff och flyger iväg ut genom dörren. Och när de kommer hem, brer smörgåsar och berättar allt möjligt spännande. Lika ofta behöver de fortfarande min hjälp och mitt stöd. Men redan den här lilla självständigheten som finns nu ger mig så mycket glädje. För att inte tala om glädjen i dem.
Fanns absolut ingen tvivel i någon av oss när Melwin frågade om Matheo kommer med till Globen och ser på Martin & Martinus i februari. JAA! En hel helg med Emmi, Anders och Melwin i Stockholm. Konsert, hotell, allt – och heeelt utan oss! FEST!
Kunde säkert liknas med känslan när jag gick på femman och frågade av mamma om jag fick följa med Karin och hennes familj till New York. Och mamma sa ”JA”. Man ba ”whaaaaaaaat, fååååååååååår jag?”. JAAAAAAA!
Ja, vad jag skulle säga var: Att ha folk runt omkring = bäst.
109 dagar kvar – men hey, vem räknar?
Forever Jung 
Wow hur coolt är det inte att ha så trygga barn! För det är väl ändå det det handlar om, att de är så trygga att de vågar flyga. Jag var aldrig så där cool när jag var liten, och vågade knappt sova vid kusinernas.
Wow hur coolt är det inte att ha så trygga barn! För det är väl ändå det det handlar om, att de är så trygga att de vågar flyga. Jag var aldrig så där cool när jag var liten, och vågade knappt sova vid kusinernas.