10 tankar från en Kent-konsert.

 

1. Alltid när jag går på någon större konsert tänker jag: ”Uuuh, det är så dyrt att sprätta flera hundra på en kväll”. När man går därifrån tänker man ”På riktigt, vi måste gå oftare!”. Och det man gladeligen betalar för är ju basen. För det är ju faktiskt det bästa med liveuppträdanden i klass med ishallskonserter. När man tror att hjärtat ska stanna av kraften och vibrationen i luften. När musiken liksom välter omkull en och tar över. Ah, bästa känslan.

 

2. Att träffa sina bästisar på en snabb familjepizza och dela på en skumpa före måste vara bästa möjliga uppladdningen för en Kent-konsert (den här kvällen var för övrigt vårt överraskningsfödelsedagskalas för Elvis-Ronnie). Ursäkta min alkoholromantik här, men alltså några känslosamma skumpaglas innanför bombern gör att det liksom SPRITTER i min kropp när Kent kör igång. Tror jag ska svämma över.

 

3. Låten som finns längst upp här, Den vänstra stranden, är min absoluta favorit på Vasakonserten. Även om jag får lite kramp i kinden av Förlåtelsen (många ord som bränner). Ska lyssna på vänstra stranden på repeat hela dagen. Gör det du också.

 

4. Jocke Berg ska inte prata så mycket (”om jag måste höra en krystad kärleksförklaring till så går jag hem”). Stackars bandet som måste lyssna till det där varje kväll. Men som låtskrivare är han otrolig (om Dylan kan få nobelpris för att han skapat nya poetiska uttryck så tycker jag nästan Jocke Berg kan få det om tio år eller så).

 

5. Är pikulite trött på artister eller i allmänhet folk som står på stora scener som försöker locka till kärleksapplåder med kamrathistorier om ”hur fulla vi varit tillsammans”. Kom på na nyyytt, va. Och släpp det där publikfrieriet om bastu i Finland, va.

 

6. Hannah Norrena brukar prata om en sidu morjens-faktor som ibland kan vara mer eller mindre hög på finlandssvenska evenemang och institutioner. Det kan man sannerligen säga om gårdagens Kent-keikka. Jag tror både mitt Insta-flöde och hela Österbotten fanns i publikhavet. När La Belle Epoqe spelades pingade min telefon två gånger (med typ samma innehåll): ”Du är dom som går in i väggen. Du är dom som går genom rutan” (skrattade, puss på er!). 

 

7. Kören är fantastisk. Tycker de lyfte så många låtar till helt nya nivåer. Gillade Carolina Wallin Pérez för några år sedan när hon gjorde mjuka Kent-covers. Roligt att se henne i kören.

 

8. Alla hästar och barn. Bakgrundseffekterna på scenen är väldigt gripande. Jag blir så tagen av barnen på rad (att jag nu helt har glömt vilken låt den spelades i) att jag knappt kan andas när barnen svänger om och går. Känns väldigt finländsk asylpolitik 2016 (du följer väl #weseeyou-kampanjen?). Hästarna, skogarna, allt är så visuellt skitsnyggt. Bra.

 

9. En ishall är en ishall. Varje gång jag är i ishallen på något annat än hockey tänker jag att Vasa verkligen skulle förtjäna ett ordentligt musikhus. Gud vad det är svårt att skapa riktigt bra fiilis i en ishall. För det är ju ändå vad det är – en ishall. Hoppas någon (Vasa stad?) någon gång (inom tio år?) har råd att bygga något musikaliskt superhus. 

 

10. Det här var en sjukt jävla bra konsert. Kom inte å säg na ana.

2 reaktioner på ”10 tankar från en Kent-konsert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.