Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske … gått för långt?
Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.
Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?
Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män – MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia.
Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall.
Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger ”nä, nu orkar jag faktiskt inte mer”.
Precis som Carrie Bradshaw couldn’t I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let’s face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.
Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?
Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar.
Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!
Forever Jung 
Min man drabbades av utbrändhet för några år sedan. Han fick en massa fysiska symptom som han undersökte. När dom började prata om utmattning och utbrändhet ville han inte acceptera det. Sånt drabbades ju "andra" av, sådana som "inte kunde hantera saker". Jag vet inte om han ännu i denna dag har accepterat att han drabbades, eller om han fortfarande skyller på eller tror att allt var pga fysiska symptom. Kanske det finns så inrotat i mansbilden att dom inte får vara "svaga"… En kollega (man) på hans jobb blev också utbränd, vilket kanske hjälpte till att prata om det
Ja, det känns ju väldigt typiskt. Och ledsamt.
Jag känner nog en man som drabbats av utmattningsdepression och dessutom klarat av att vara rätt öppen med det. Men lätt har det inte varit, fast det tror jag inte det är oberoende vem som är drabbad. Terapi och livsstilsändringar (nytt jobb, annan takt) var det som krävdes för att han skulle hitta livgnistan igen. Tror nog att pressen är ännu lite större på kvinnor (speciellt om man har barn) men det här verkar nog vara ett fenomen som finns överallt.
Har följt med din blogg mer än tidigare nu när du är sjukskriven. Det låter hemskt eller lite skadeglatt, men det är av den enkla orsaken att min man lider av utmattningsdepression och blev sjukskriven i somras i samband med semestern. Det gör det extra intressant att läsa hur andra har det och du skriver så bra om det. Min man är väldigt öppen om sin sjukdom bland vänner och bekanta. Han berättar gärna och gjorde det kanske ännu mer när han mådde ännu sämre. Hans manliga vänner har varit väldigt bra på att lyssna och diskutera dessutom har många av dem då själva reflekterat över sina livsstilar och sin hälsa. Så män i Finland kan prata med varandra och stöda varandra. vi har upplevt ett stort stöd och färståelse av familj och vänner.
Jag drabbades för två år sedan av utmattning och burnout. Tycker nog själv att jag har pratat om det i min närhet och med många okända och kända människor.
Varför sedan män inte berättar om det på bred front, tror alltså att det finns ett stort mörkertal eller åtminstone många som diagnostiseras eller lider av detta men inte berättar om det, beror på kulturskillnaderna.
I Finland är det av någon anledning fortfarande kvinnorna som är starkare och vill/kan berätta om sina svagheter.
Vi män utbildas/uppfostras i att tiga ihjäl sorg, utmattning, smärta etc. Jag hårddrar nu men jag gick alltså in i väggen totalt men har jobbat mig tillbaka och är idag normalt i arbetslivet.
En orsak till att jag har lyckats med det tror jag att är min öppenhet. Jag har diskuterat dessa saker öppet med nära och kära samt också bekanta, vänner och ovänner.
Så mitt tips är att berätta era historier, berätta om era erfarenheter för vi män lider också.
När jag alltså har öppnat upp så har många berättat om sina likande upplevelser och jag tycker att jag har fått mycket stöd av min närkrets.
Samma sak gäller vår barnlöshet med allt vad det innebär. Alla behandlingar, misslyckanden, missfall etc.
Det delar jag också av mig av i ur och skur. Och här har jag också överraskats av hur många som tydligen lider av samma sak men som inte aldrig berättar om det.
Vår kultur kanske är uppbyggd av att vi bara delar med oss av det goda och våra framgångar. Men det som gör oss till människor är ju också våra förluster, misslyckanden och motgångar.
Sorry om det blev osammanhängande och råddigt.
Men om jag sammanfattar så hoppas jag alltså att män modigare än nu skulle berätta om sin utbrändhet. För det är ett stort problem som drabbar fler och fler pga av alla de krav som dagens samhälle ställer på oss som individer, oavsett socioekonomisk ställning.
Kraven ställs på oss oavsett kön men just nu känns det som om det bara är kvinnorna som är modiga att berätta om sina uppplevelser.
Med risk för att generalisera, men är det inte moderna, jämställda män som är närmast att drabbas att utbrändhet och de som lever kvar i tankesättet att kvinnan sköter barn och hem lättare undviker utmattning. Jag har två exempel i min närhet. Min man är väldigt jämställd, tar lika stort ansvar för hem och barn som mig, och jobbar också. Min bror däremot jobbar och sen ligger han mycket på soffan på kvällar och helger (tar noll ansvar för matlagning och städning). Jag är ytterst tveksam till att han alls skulle kunna bränna ut sig, trots att han är duktig på jobbet. Min man är en som vill vara duktig på alla plan och har vid ett par tillfällen närmat sig väggen varpå jag krävt att han lugnar ner sig och prioriterar och helt enkelt skiter i vissa saker (allt förutom hälsan, familjen, hemmet och jobbet). Jag tror nog han skulle ha svårt att hitta manliga vänner och bekanta att prata om utmattning med, för en karl ska också klara av så väldigt mycket. Förutom jobbet så har en modern, högskoleutbildad småbarnspappa stora krav på sig att han ska vara hemma med barnen och han ska sköta hälften av hushållsarbetet för annars sviker han jämställdheten. Jag menar inte att jag tycker synd om männen, men de har också höga krav på sig.
Min man har varit väldigt öppen om sin utbrändhet. Han har bloggat om det här:
http://tankarvidkoksbordet.blogspot.fi/?m=0
Kan vår dokumenterade historia vara orsaken till att män drabbas mindre av utbrändhet än kvinnor? Tyvärr är det så att majoriteten av historieböckerna är fyllda med berättelser om män och våra "bragder" men också stora ja rentav katrastofala misslyckanden. Det är kungar, rövarhövdingar, presidenter, vetenskapsmän, konstnärer, musiker, you name it som antingen lyckas eller misslyckas grovt, och ifall dom lyckas så står det en annan man på andra sidan som misslyckats. Visst finns kvinnorna med i historien men jag vill påstå att männen är överrepresenterade lika som vi är det i dagens media likväl. Har männen i historien redan gått så många gånger i väggen för oss dagens män att vi inte behöver göra det mera till samma grad? Fanns utbrändhet för länge sen mera hos män än hos kvinnor? Var en "galen kung" kanske egentligen bara utbränd? Vi blir inlärda redan som barn att män lyckas och misslyckas. Är det så att vi känner ett kollektivt historiskt stöd från alla dessa misslyckanden och därför själva känner att det inte är så farligt att gå i väggen, det är okej, man stiger upp, skakar av sig, konstaterar att man ännu lever och så antingen försöker man igen eller så gör man något helt annat. Tror du att du nångång kommer att kunna skratta om din nuvarande situation? Kommer du att nångång tänka tillbaka och konstatera att det, på något konstigt sätt, var bland dom viktigaste sakerna som hänt dig? Iaf. bra att du skriver! Bra att du berättar!
Min man drabbades av en burnout för ca 1,5 år sen. Redan före det hade han till och från kämpat med depression. Han/Vi har varit tvungna att ändra på livet rätt så mycket, exempelvis acceptera att han inte orkar som förr och skala bort en del. Största skillnaden är att han inte jobbar heltid, kommer antagligen aldrig att göra det heller, men han har startat en egen firma och jobbar lite. Jag hade turen att få heltidsjobb så vi klarar oss ekonomiskt. Min man har varit öppen med vad han går igenom. På många sätt är han kanske lite otypisk som man. Har lätt att prata om känslor, är ganska känslig och funderar och grubblar mycket. Jag är den mera rationella i vårt förhållande. Fast ibland blir jag trött på att det finns en skuldbeläggning på såna som bränner ut sig – det är som att det bara är den personens fel. Att hen är perfektionist, att hen inte kan säga nej och tar på sig för mycket. Jag tror att det många gånger också, åtminstone delvis, beror på dålig arbetsplats. T.ex. att förmannen inte tar ansvar, inte lyssnar på sina anställda, höga krav från kunder/kollegor/chefer. Jag tror inte att det BARA är den utbrändas eget fel.
Min pappa (50-talist) blev diagnostiserad med utmattning för ca 10 år sen och det tog två år för honom att "komma igen". Det var en tuff tid för hela familjen men jag är så stolt över pappa att han inte tiger och gömmer undan det han gått igenom utan vågar och vill berätta. Detsamma kan jag säga om vårt yngsta barns gudfar. Också han har varit sjukskriven en längre tid för utbrändhet och pratat öppet och ärligt om sina känslor, tankar och oro. Antagligen har deras öppenhet en hel del med deras personligheter att göra men säkert också vad och vem de låtit sig influeras av i livet. Jag är hur som helst glad och tacksam att mina tre söner har dessa fina, känslostarka, varma män att se upp till och vända sig till.
Min man drabbades av utbrändhet för några år sedan. Han fick en massa fysiska symptom som han undersökte. När dom började prata om utmattning och utbrändhet ville han inte acceptera det. Sånt drabbades ju "andra" av, sådana som "inte kunde hantera saker". Jag vet inte om han ännu i denna dag har accepterat att han drabbades, eller om han fortfarande skyller på eller tror att allt var pga fysiska symptom. Kanske det finns så inrotat i mansbilden att dom inte får vara "svaga"… En kollega (man) på hans jobb blev också utbränd, vilket kanske hjälpte till att prata om det
Ja, det känns ju väldigt typiskt. Och ledsamt.
Jag känner nog en man som drabbats av utmattningsdepression och dessutom klarat av att vara rätt öppen med det. Men lätt har det inte varit, fast det tror jag inte det är oberoende vem som är drabbad. Terapi och livsstilsändringar (nytt jobb, annan takt) var det som krävdes för att han skulle hitta livgnistan igen. Tror nog att pressen är ännu lite större på kvinnor (speciellt om man har barn) men det här verkar nog vara ett fenomen som finns överallt.
Har följt med din blogg mer än tidigare nu när du är sjukskriven. Det låter hemskt eller lite skadeglatt, men det är av den enkla orsaken att min man lider av utmattningsdepression och blev sjukskriven i somras i samband med semestern. Det gör det extra intressant att läsa hur andra har det och du skriver så bra om det. Min man är väldigt öppen om sin sjukdom bland vänner och bekanta. Han berättar gärna och gjorde det kanske ännu mer när han mådde ännu sämre. Hans manliga vänner har varit väldigt bra på att lyssna och diskutera dessutom har många av dem då själva reflekterat över sina livsstilar och sin hälsa. Så män i Finland kan prata med varandra och stöda varandra. vi har upplevt ett stort stöd och färståelse av familj och vänner.
Jag drabbades för två år sedan av utmattning och burnout. Tycker nog själv att jag har pratat om det i min närhet och med många okända och kända människor.
Varför sedan män inte berättar om det på bred front, tror alltså att det finns ett stort mörkertal eller åtminstone många som diagnostiseras eller lider av detta men inte berättar om det, beror på kulturskillnaderna.
I Finland är det av någon anledning fortfarande kvinnorna som är starkare och vill/kan berätta om sina svagheter.
Vi män utbildas/uppfostras i att tiga ihjäl sorg, utmattning, smärta etc. Jag hårddrar nu men jag gick alltså in i väggen totalt men har jobbat mig tillbaka och är idag normalt i arbetslivet.
En orsak till att jag har lyckats med det tror jag att är min öppenhet. Jag har diskuterat dessa saker öppet med nära och kära samt också bekanta, vänner och ovänner.
Så mitt tips är att berätta era historier, berätta om era erfarenheter för vi män lider också.
När jag alltså har öppnat upp så har många berättat om sina likande upplevelser och jag tycker att jag har fått mycket stöd av min närkrets.
Samma sak gäller vår barnlöshet med allt vad det innebär. Alla behandlingar, misslyckanden, missfall etc.
Det delar jag också av mig av i ur och skur. Och här har jag också överraskats av hur många som tydligen lider av samma sak men som inte aldrig berättar om det.
Vår kultur kanske är uppbyggd av att vi bara delar med oss av det goda och våra framgångar. Men det som gör oss till människor är ju också våra förluster, misslyckanden och motgångar.
Sorry om det blev osammanhängande och råddigt.
Men om jag sammanfattar så hoppas jag alltså att män modigare än nu skulle berätta om sin utbrändhet. För det är ett stort problem som drabbar fler och fler pga av alla de krav som dagens samhälle ställer på oss som individer, oavsett socioekonomisk ställning.
Kraven ställs på oss oavsett kön men just nu känns det som om det bara är kvinnorna som är modiga att berätta om sina uppplevelser.
Med risk för att generalisera, men är det inte moderna, jämställda män som är närmast att drabbas att utbrändhet och de som lever kvar i tankesättet att kvinnan sköter barn och hem lättare undviker utmattning. Jag har två exempel i min närhet. Min man är väldigt jämställd, tar lika stort ansvar för hem och barn som mig, och jobbar också. Min bror däremot jobbar och sen ligger han mycket på soffan på kvällar och helger (tar noll ansvar för matlagning och städning). Jag är ytterst tveksam till att han alls skulle kunna bränna ut sig, trots att han är duktig på jobbet. Min man är en som vill vara duktig på alla plan och har vid ett par tillfällen närmat sig väggen varpå jag krävt att han lugnar ner sig och prioriterar och helt enkelt skiter i vissa saker (allt förutom hälsan, familjen, hemmet och jobbet). Jag tror nog han skulle ha svårt att hitta manliga vänner och bekanta att prata om utmattning med, för en karl ska också klara av så väldigt mycket. Förutom jobbet så har en modern, högskoleutbildad småbarnspappa stora krav på sig att han ska vara hemma med barnen och han ska sköta hälften av hushållsarbetet för annars sviker han jämställdheten. Jag menar inte att jag tycker synd om männen, men de har också höga krav på sig.
Min man har varit väldigt öppen om sin utbrändhet. Han har bloggat om det här:
http://tankarvidkoksbordet.blogspot.fi/?m=0
Kan vår dokumenterade historia vara orsaken till att män drabbas mindre av utbrändhet än kvinnor? Tyvärr är det så att majoriteten av historieböckerna är fyllda med berättelser om män och våra "bragder" men också stora ja rentav katrastofala misslyckanden. Det är kungar, rövarhövdingar, presidenter, vetenskapsmän, konstnärer, musiker, you name it som antingen lyckas eller misslyckas grovt, och ifall dom lyckas så står det en annan man på andra sidan som misslyckats. Visst finns kvinnorna med i historien men jag vill påstå att männen är överrepresenterade lika som vi är det i dagens media likväl. Har männen i historien redan gått så många gånger i väggen för oss dagens män att vi inte behöver göra det mera till samma grad? Fanns utbrändhet för länge sen mera hos män än hos kvinnor? Var en "galen kung" kanske egentligen bara utbränd? Vi blir inlärda redan som barn att män lyckas och misslyckas. Är det så att vi känner ett kollektivt historiskt stöd från alla dessa misslyckanden och därför själva känner att det inte är så farligt att gå i väggen, det är okej, man stiger upp, skakar av sig, konstaterar att man ännu lever och så antingen försöker man igen eller så gör man något helt annat. Tror du att du nångång kommer att kunna skratta om din nuvarande situation? Kommer du att nångång tänka tillbaka och konstatera att det, på något konstigt sätt, var bland dom viktigaste sakerna som hänt dig? Iaf. bra att du skriver! Bra att du berättar!
Min man drabbades av en burnout för ca 1,5 år sen. Redan före det hade han till och från kämpat med depression. Han/Vi har varit tvungna att ändra på livet rätt så mycket, exempelvis acceptera att han inte orkar som förr och skala bort en del. Största skillnaden är att han inte jobbar heltid, kommer antagligen aldrig att göra det heller, men han har startat en egen firma och jobbar lite. Jag hade turen att få heltidsjobb så vi klarar oss ekonomiskt. Min man har varit öppen med vad han går igenom. På många sätt är han kanske lite otypisk som man. Har lätt att prata om känslor, är ganska känslig och funderar och grubblar mycket. Jag är den mera rationella i vårt förhållande. Fast ibland blir jag trött på att det finns en skuldbeläggning på såna som bränner ut sig – det är som att det bara är den personens fel. Att hen är perfektionist, att hen inte kan säga nej och tar på sig för mycket. Jag tror att det många gånger också, åtminstone delvis, beror på dålig arbetsplats. T.ex. att förmannen inte tar ansvar, inte lyssnar på sina anställda, höga krav från kunder/kollegor/chefer. Jag tror inte att det BARA är den utbrändas eget fel.
Min pappa (50-talist) blev diagnostiserad med utmattning för ca 10 år sen och det tog två år för honom att "komma igen". Det var en tuff tid för hela familjen men jag är så stolt över pappa att han inte tiger och gömmer undan det han gått igenom utan vågar och vill berätta. Detsamma kan jag säga om vårt yngsta barns gudfar. Också han har varit sjukskriven en längre tid för utbrändhet och pratat öppet och ärligt om sina känslor, tankar och oro. Antagligen har deras öppenhet en hel del med deras personligheter att göra men säkert också vad och vem de låtit sig influeras av i livet. Jag är hur som helst glad och tacksam att mina tre söner har dessa fina, känslostarka, varma män att se upp till och vända sig till.