Om trötthet.

Jag tror jag svamlade som en tok, men det är lite så jag funkar i live-sändning. Meeen man får offra sig för den goda sakens skull. Här kan du lyssna på dagens sändning.

 

My ställde en bra fråga:

 

Hur ska du ta tid att vila när det är det sista du känner att du har tid, lust eller möjlighet till? När det hela tiden finns så mycket roligt man vill göra! När man tänker att det bara är frågan om några veckor eller någon månad till..

 

Vad jag svarade minns jag inte (och jag vill bespara mig lyssningen). Men vad jag ville säga var detta. För det här hade jag behövt höra någon gång:

Bara för att något är roligt betyder det inte att det inte gör dig trött. Det finns en konstig föreställning om att allt som är roligt geeer en massa energi, tillför och berikar. Jag har gått på den finten själv.

Men det är tyvärr inte alltid sant.

Det kan vara sant. Och det är ibland sant. Men man kan också bli trött av roligt. Man måste också vila efter roligt. Vare sig det är så kallad positiv stress eller negativ stress, så är det ändå stress. Jag vet inte hur vetenskapligt sant det här är. Men så funkar jag.

Och jag är så lycklig att jag har den möjligheten i dag. Kraften och modet att våga göra något roligt som jag vet att jag blir trött av.

En helt sjuk sak slog mig imorse. Det senaste året har jag fasat för situationer som ska göra mig trött. Jag menar, come on, trötthet är en stor del av livet och det är ju ingenting man ska behöva känna stress inför. Men när man inte har reserver att ta ifrån, så kan det te sig helt förfärligt.

Jag menar, förr skulle jag ha varit skitstressad över .. låt oss säga .. en Kent-konsert lördagkväll och utedag med Matheos fotbollslag på söndag (verkligt exempel från helgen). Nu visste jag att det fanns tid för sömn och vila i all oändlighet. Men ännu för någon månad sedan skulle jag ha haft hög puls av bara tanken: Hur fan ska jag orka?

Tröttheten har varit så närvarande hela tiden. Har varit trött precis hela tiden. Och när jag har vetat att jag ska göra något som gör mig ännu tröttare, har jag liksom oroat mig som fan. Hur länge ska jag orka med den här grötigheten? Motviljan att vakna på morgonen? Vad finns kvar sedan när jag har slösat ännu mer av den lilla energin jag har kvar?

I helgen visste jag att jag kunde åta mig en jätterolig Kent-konsert. Och jag visste att jag kan vakna följande morgon, pallra iväg mig på fotis utan problem. För sedan hinner jag vila, i princip hela veckan. Jag hade vilat före, jag fick vila efteråt. Precis som sig bör. Så glad att upptäcka att jag kan och vill. Och inte behöver vara rädd för systemkollaps. Sakta men säkert känner jag att det finns en sorts säkerhet i mig igen. Kanske är jag inte på minus längre?

Man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser. Men ni fattar. Rädslan och oron finns inte längre.

Trötthet är för fan inget man ska behöva vara rädd för. Trötthet är ju något mjukt och härligt som kommer om kvällen. Som man ska välkomna. Inte fasa för.

Ja, hur ska du då ha tid att vila när allt är så roligt?

Jag tror vi kan fortsätta på den frågan en annan gång. Men hårt sagt: du ska vila för att du överhuvudtaget ska ha möjlighet att göra roliga saker. 

Vi ser ju alla hur det går när man skiter i vilan. 

12 reaktioner på ”Om trötthet.

  1. LillMorran

    Har samma tankar och känner samma. I år har jag anmält mig till Arbis/MI kurser. Men de som jag inte glömt bort. (Ena kursen glömde jag bort 3 ggr, fast jag kom ihåg den på dagen, sen till kvällen när kursen skulle vara, så hade jag glömt den!)Och nu så har jag precis samma, känner mig stressad inför de få kurserna som jag har anmält mig till, och det är kurser jag riktigt tycker om!!!…..blääää :/

  2. A-L

    Bra reflektion. Roliga saker kan också göra en trött och utmattad. Det är kanske en av många orsaker till att vi blir utmattade, det finns helt enkelt för mycket roligt att välja bland. Vi vill så mycket och tiden är begränsad.
    Jag brukar tänka detsamma när det kommer till barns fritidsintressen, barnen har fullt program varje kväll. Föräldrarnas försvar är oftast: "Men hen tycker ju att det är så roligt".

  3. Första gången jag insåg att positiv stress nästan kan ha ihjäl en var när jag skulle gifta mig. Sen dess har stressen, både den inre och den yttre, varit väldigt närvarande, i allt. Flera gånger har jag stått där på branten och undrat hur mycket roligt (och jobbigt) jag egentligen klarar av. Flera gånger legat där i sängen och tänkt att jag aldrig igen orkar stiga upp. Men hittills har jag orkat. Nu, åtta år efter bröllopet, som för första gången fick mig att inse att jag var "stressad", känner jag ännu den där stressen. Även om det mesta jag stressat över under årens lopp nu är borta. Jag har det väldigt bra nu, och känner mig väldigt tillfreds med livet. Och jag försöker inse att jag inte behöver angsta ihjäl mig över saker jag faktiskt tycker att är roligt. Men det verkar vara en lång väg att gå.

  4. Sanna

    Man kan bli stressad över att inte göra något också, och trött. Och stressad över att aldrig göra något kul, och trött. Jag är själv arbetslös, ensam, deprimerad och TRÖTT. Så väldigt väldigt trött. Vad jag gör om dagarna? Tja, inte mycket. Jag VILL ju liksom göra roliga saker, träffa människor. Men möjligheten finns inte, och finns den någon gång så saknar jag orken. Så hur man än vänder sig så har man antingen för lite eller för mycket. Ena blir utbränd, andra är arbetslös.

  5. Maria

    Jaa a ni.. Eller VI! Vi kvinnor som väntat på den beryktade väggen..
    Kanske den finns där, konkret för någon, men tror att den för de allra flesta, lyser med sin frånvaro o att vi just pga den frånvaron går för länge o bär på stressen..
    Själv har jag hunnit vara utmattad två gånger. Låter lika dumt som det är, men tyvärr så är det inte så enkelt att lära sig känna igen symptomen. Dessutom har det hänt en hel del inom både forskning, inställning o samhälle sedan min "första gång". Tror året var 2007.. Är lärare o svenska språket har alltid varit till sann glädje för mig. Har upplevt att det är en av mina starka sidor. Minns med fasa hur Svenska Akademins ordlista blev min Bibel under denna tid.. Kändes fruktansvärt att behöva skyla vad jag gör, då jag snabbt måste kontrollera hur ett ord stavades då jag höll på o skrev ner fakta på tavlan.. ? Letade febrilt, halvt nerböjd bakom skrivbordet, så ingen av eleverna skulle märka..
    Ändå gick jag bara på, tills kroppen sa ifrån o jag inte kunde andas normalt längre, bara flåsandas, som vi med förlossningar på 1990-talet ännu fick lära oss att göra.. Kunde inte djupandas, gjorde så förb.. ont!
    "Det är bra att kroppen säger ifrån, då huvudet inte fattar", var läkarens ord på HVC då jag efter en sömnlös natt kom till mottagningen.
    Och så är det! Man behöver lära sig att stanna upp o lyssna till kroppens signaler, för den säger till, om vi bara ger oss tid att lyssna o försöker tolka!

    Ska inte berätta hela min historia här, men vill kommentera det ni säger om positiv stress. Hjärnan känner inte skillnad på positiv eller negativ stress!
    Stress är s t r e s s ! Varken mer eller mindre!
    Ville efter min andra utmattning börja sjunga i kör, men det var för tidigt, hjärnan kände bara s t r e s s ! Så har fått vänta men kan kanske snart börja fundera på att göra det.
    Att sen utmattningen för min del blev så långvarig, handlar tyvärr mycket om, att i samma veva ville min man skiljas o jag fick i terapin bekräftat det jag redan länge anat, att jag är en högsensitiv människa, som kanske inte borde ha haft det jobb jag har… Gillar jobbet, mycket, men är kanske inte det bästa för en högsensitiv, ljudkänslig, stresskänslig men glad o oftast positiv kvinna i 50-års åldern!

    Har lärt mig mycket om mig själv o kan idag tyda tecknen bättre! Men har tagit lååång tid att komma hit..
    Stresståligheten är sämre, och mycket annat likaså, körde på för länge o den höga kortisolnivån gjorde att mina binjurar tog stryk!
    Vi behöver ta vara på oss, vi högpresterande kvinnor som vill mycket! Det är i den gruppen de flesta utmattade finns, kvinnor som vill, kan, försöker, tänjer, förstår, accepterar och gör mycket!

    Varm kram! Maria

  6. LillMorran

    Har samma tankar och känner samma. I år har jag anmält mig till Arbis/MI kurser. Men de som jag inte glömt bort. (Ena kursen glömde jag bort 3 ggr, fast jag kom ihåg den på dagen, sen till kvällen när kursen skulle vara, så hade jag glömt den!)Och nu så har jag precis samma, känner mig stressad inför de få kurserna som jag har anmält mig till, och det är kurser jag riktigt tycker om!!!…..blääää :/

  7. A-L

    Bra reflektion. Roliga saker kan också göra en trött och utmattad. Det är kanske en av många orsaker till att vi blir utmattade, det finns helt enkelt för mycket roligt att välja bland. Vi vill så mycket och tiden är begränsad.
    Jag brukar tänka detsamma när det kommer till barns fritidsintressen, barnen har fullt program varje kväll. Föräldrarnas försvar är oftast: "Men hen tycker ju att det är så roligt".

  8. Första gången jag insåg att positiv stress nästan kan ha ihjäl en var när jag skulle gifta mig. Sen dess har stressen, både den inre och den yttre, varit väldigt närvarande, i allt. Flera gånger har jag stått där på branten och undrat hur mycket roligt (och jobbigt) jag egentligen klarar av. Flera gånger legat där i sängen och tänkt att jag aldrig igen orkar stiga upp. Men hittills har jag orkat. Nu, åtta år efter bröllopet, som för första gången fick mig att inse att jag var "stressad", känner jag ännu den där stressen. Även om det mesta jag stressat över under årens lopp nu är borta. Jag har det väldigt bra nu, och känner mig väldigt tillfreds med livet. Och jag försöker inse att jag inte behöver angsta ihjäl mig över saker jag faktiskt tycker att är roligt. Men det verkar vara en lång väg att gå.

  9. Sanna

    Man kan bli stressad över att inte göra något också, och trött. Och stressad över att aldrig göra något kul, och trött. Jag är själv arbetslös, ensam, deprimerad och TRÖTT. Så väldigt väldigt trött. Vad jag gör om dagarna? Tja, inte mycket. Jag VILL ju liksom göra roliga saker, träffa människor. Men möjligheten finns inte, och finns den någon gång så saknar jag orken. Så hur man än vänder sig så har man antingen för lite eller för mycket. Ena blir utbränd, andra är arbetslös.

  10. Maria

    Jaa a ni.. Eller VI! Vi kvinnor som väntat på den beryktade väggen..
    Kanske den finns där, konkret för någon, men tror att den för de allra flesta, lyser med sin frånvaro o att vi just pga den frånvaron går för länge o bär på stressen..
    Själv har jag hunnit vara utmattad två gånger. Låter lika dumt som det är, men tyvärr så är det inte så enkelt att lära sig känna igen symptomen. Dessutom har det hänt en hel del inom både forskning, inställning o samhälle sedan min "första gång". Tror året var 2007.. Är lärare o svenska språket har alltid varit till sann glädje för mig. Har upplevt att det är en av mina starka sidor. Minns med fasa hur Svenska Akademins ordlista blev min Bibel under denna tid.. Kändes fruktansvärt att behöva skyla vad jag gör, då jag snabbt måste kontrollera hur ett ord stavades då jag höll på o skrev ner fakta på tavlan.. ? Letade febrilt, halvt nerböjd bakom skrivbordet, så ingen av eleverna skulle märka..
    Ändå gick jag bara på, tills kroppen sa ifrån o jag inte kunde andas normalt längre, bara flåsandas, som vi med förlossningar på 1990-talet ännu fick lära oss att göra.. Kunde inte djupandas, gjorde så förb.. ont!
    "Det är bra att kroppen säger ifrån, då huvudet inte fattar", var läkarens ord på HVC då jag efter en sömnlös natt kom till mottagningen.
    Och så är det! Man behöver lära sig att stanna upp o lyssna till kroppens signaler, för den säger till, om vi bara ger oss tid att lyssna o försöker tolka!

    Ska inte berätta hela min historia här, men vill kommentera det ni säger om positiv stress. Hjärnan känner inte skillnad på positiv eller negativ stress!
    Stress är s t r e s s ! Varken mer eller mindre!
    Ville efter min andra utmattning börja sjunga i kör, men det var för tidigt, hjärnan kände bara s t r e s s ! Så har fått vänta men kan kanske snart börja fundera på att göra det.
    Att sen utmattningen för min del blev så långvarig, handlar tyvärr mycket om, att i samma veva ville min man skiljas o jag fick i terapin bekräftat det jag redan länge anat, att jag är en högsensitiv människa, som kanske inte borde ha haft det jobb jag har… Gillar jobbet, mycket, men är kanske inte det bästa för en högsensitiv, ljudkänslig, stresskänslig men glad o oftast positiv kvinna i 50-års åldern!

    Har lärt mig mycket om mig själv o kan idag tyda tecknen bättre! Men har tagit lååång tid att komma hit..
    Stresståligheten är sämre, och mycket annat likaså, körde på för länge o den höga kortisolnivån gjorde att mina binjurar tog stryk!
    Vi behöver ta vara på oss, vi högpresterande kvinnor som vill mycket! Det är i den gruppen de flesta utmattade finns, kvinnor som vill, kan, försöker, tänjer, förstår, accepterar och gör mycket!

    Varm kram! Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.