Meningen med söndagslivet.

På många håll i landet har det redan kommit snö, men inte här hos oss. Jag gråter av lycka precis varje dag när jag kommer ut på trappan och ser den bara asfalten. Tror inte det finns någon annan människa i hela världen som älskar asfalt i november så mycket som jag. Eller så är det helt enkelt för att jag hatar snö. Och våta, kalla fötter. De senaste dagarna har varit mycket kalla. Kring -10. Det känns som vintern ligger i luften (lite så där som i Mumin när alla känner att Mårran lurar bakom hörnet).

Och plötsligt inser jag att vi står här på trottoaren utanför mitt hus och pratar om vädret. När jag egentligen skulle säga att den bästa promenadtiden är nu. Att ta en pratglad vän under armen och gå ett par timmar runt om i staden – finns det något bättre? Näe.

Och att sedan komma hem och koka rykande hett kaffe. Och inse att det finns en SUPERSMARRIG chokladpudding i kylskåpet. På jättemånga varierande sätt är jag äcklig. Men det allra tydligaste är väl ändå att jag älskar alla typer av läbbiga makupalor och artificiella chokladpuddingar med ”grädde” på. Vilken som är allra bäst? Nå, Suzette!

Ja, då inser man ganska snabbt att man har funnit meningen med livet. Meningen med söndagslivet är i alla fall solskenspromenader och dallrande chokladpuddingar. Nu ska jag slänga mig i soffan och se senaste avsnittet av komediserien Mammor. Om det vill sig riktigt väl kommer jag att somna också. Oh, glory days, hörni.