Låt festen fortsätta.

Nå, who am I kidding, klart vi fortsätter i dag när vi en gång hade så roligt igår. Vi fortsätter någonstans där vi klev av scenen och det var dags för Elvis att leave the building. Alla andra, utom Malin som igår kommenterade att hon orkar lite till med vårt bröllop, har säkert tröttnat för länge sedan.

Men det skiter jag i just nu, för det är så roligt att kolla igenom mappen. Som man hurtigt brukar säga: Följ med på resan!

 

 

En som bokstavligen ville följa med på resan var Tim. Här var jag jätterädd för att Elvis skulle få feeling, köra omkull och polisen skulle komma och ta alla. 

 

 

Alla andra minglade förnöjsamt. Här är det mamma som är mingelfotografen. Hon har tydligen tagit ett foto på varenda en gäst. Och det är ju trevligt. Dock ska ni inte plågas med varenda ett. 

 

 

Den enda skärgårdssheriffen som fanns i närheten var Putte. Och han satte stopp för alla dumheter. Inte för intet han började polisskolan två dagar senare.

 

 

Här har vi tre kära kollegor. Stjärnbarnvakten Anders, min högra hand Anna-Lena, stjärnjournalisten Linn Øvergaard, fotbollslegendaren Tony Björk och Foppa. 

 

 

Här vet vi inte vad som pågår, men vi kan kanske konstatera att Janne har varit gladare. Jag gissar att ifrågavarande min kommer att vara aktuell inom kort när Janne och Christoffer till förmån för Näsdagen ska cykla till Tammerfors på under 12 timmar. 

 

 

Här vet vi dock vad som pågår. Paella pågår. Till vänster min kära mor, till höger min Malin.

 

 

Alla trodde att kramkalaset var slut, men icke. Här fortsätter det kraftigt. I bakgrunden ser vi Vasabladets framtid: Mycket glada Kojonen och Smedberg.

 

 

Mamma finslipar det sista. Alla vet vi ju att citroner är den allra viktigaste ingrediensen i paellan. Kan inte fatta att jag fick en alldeles egen Muurikka-panna i present. Den här hyrde jag inför festen, men nu har jag EN EGEN. 

 

 

Här är mina bästa Brändöpolare Jenny och Annika (lite som Tommy och Annika). Medgrundare till rörelsen Brändöromatikerna och kompetenta tv- och radiomänniskor. Annika då höggravid. Numera småbarnsmor. 

 

 

Här har vi en skottkärra med dryck och två plastkassar is från Ollis.

 

 

Kan inte begripa hur grönt det är. Det är så himla fint i Finland sommartid, huhu. Grönt uppe, grönt nere, grönt runtomkring.

 

 

Förutom maten då som var jättegul. Det enda som vi aldrig fotade var kakorna. Beställde tre olika rawcakes från Raawka. Vill minnas att de var jättegoda (och snygga!). Alltid lika svårt att hinna äta på sin egen fest. När man bara vill använda munnen till att prata, prata, prata.

 

 

Här går kvällssolen ner, vilket betyder att klockan är någonstans mellan 21 och 22. Det kan man förlåta den för, med tanke på att den ändå höll oss sällskap hela kvällen. Vilket den sannerligen inte gjorde i resten av Vasa. 

 

 

Här sportar ett stort gäng mingel vid den mest självklara platsen av de alla: utedasset. Nå, egentligen tar de bilder på oss. Vilket jag väldigt tydligt kunde se när jag öppnade Facebook följande morgon.

 

 

Vårt äktenskap offentliggjordes … framför ett utedass.

 

 

Inte så mycket framför vårt hav, som kanske hade varit trevligare.

 

 

JA VAR SOM HELST MEN INTE DASSET!

 

 

Sedan blir det myz med supertrion. Cirka här kan vi notera att våra kransar börjar ge upp. Nathaliés hänger som en sorglig törnekrona. Men man kan ju faktiskt inte räkna med att en krans med ogräs från mitt o-odlade grönsaksland ska leverera i längden. 

 

 

Ja, man kan ju inte säga så mycket annat om min egen heller. Men i det här skedet fanns det nog ingen som kunde bry sig mindre om kransar, tänker jag. Och som ni ser håller jag för Samis öra så att han inte ska höra (nå nej).

 

 

Här var det Kerstins och Bens tur att sjunga någon fin trudelutt. Vi blev så glada att vi frivilligt dansade en tryckare.

 

 

Kan fortfarande inte tro att Sami dansade. Det har ju nästan aldrig hänt förut. 

 

 

Här pågår allsång och dans. 

 

 

Kan inte minnas att jag en enda gång kände mig nedstämd i mitt minspel. Men tydligen fanns det en sån stund. Kanske för att min charmige kavaljer övergav mig så brutalt.

 

 

Här var det minsann jätteskoj igen.

 

 

Under hela min studietid fanns det ingen som dansade så bra salsa som Elin och Tomce. Det var med stor glädje jag fick uppleva denna återförening. 

 

 

Matheo var förvånansvärt taggad på Lindas fartfyllda bugg.

 

 

En vilopaus med en syster i natten.

 

 

Här avslutar vi dagens bildkavalkad. Det kan ju ändå vara trevligt med någon sorts skärpa i blicken. Men tro mig – det slutar absolut inte här.