Vårt andra barn, Milken Mannil, föddes som känt i graviditetsvecka 29. Det tänker vi väldigt sällan på här hemma. Och bra är väl det, att vi haft turen att sällan bli påminda om att hon faktiskt är en prematur.
Hade nyligen utvecklingsamtal på dagis, vilket förstås fick mig att inse att det är helt otroligt att man kan vara så här pass för tidigt född utan att det lämnar några som helst spår.
Fattar inte att just vi hade sådan tur.
Forskningen och kunskapen har ju gått framåt helt otroligt de senaste decennierna, i alla fall vad gäller extremprematurer. Jag vet inte hur det ser ut i dag, men när de begav sig för oss klarar sig mer än 80 procent av de som föddes efter vecka 24 och 25.
Att överleva är en sak, men att klara sig utan komplikationer är en annan. En har ju läst en och annan prematurstudie i sina dagar, och sällan är det helt munter läsning. Är det inte är koncentrationssvårigheter, så är det svårare med sociala kontakter, svårare i skolan och sämre förmåga att knyta an till andra människor (vilket i sin tur betyder större risk för mental ohälsa). Och så har de problem med luftvägarna, har sämre syn och förblir små till växten, även som vuxna.
Den enda positiva studien jag läst om för tidigt födda är att de i vuxen ålder är lite mindre kriminella (vilket kanske hänger ihop med att prematurer generellt är mindre benägna att ta stora risker?).
Vad är då oddsen för att Milken ska vara längre än många av sina jämnåriga? Klara sitt sexårstest galant, ha exakt noll koncentrationssvårigheter och vara ett socialt geni? Hon kan spela fotboll och springa i timtal utan problem med luftvägar, blir inte sjuk oftare än någon annan och tycker förskolan är da shit. Det är på riktigt helt sjukt.
Eller friskt, snarare.
Det övergår mitt förstånd att en så där totalt sinnessjuk graviditet och urusel start på livet kan generera ett så exemplariskt, oförstört barn.
Fast vad som gjorde mig allra gladast på utvecklingssamtalet var ändå det faktum att hon är inkluderande. Sådana som är ensamma plockar hon självklart upp och tar med.
Ah, stoltheten.
Tacksamheten.
Forever Jung 
Vad härligt ! 😀
Oh yes!
Så underbart att hon mår så bra efter en sådan extremt svår start i livet, blir glad ända in av att höra det, verkligen!
Jag vill bara lyfta att det inte behöver vara fel och negativt med barn som har koncentrationssvårigheter, är kortväxta mm. Det kan innebära extra utmaningar i livet för barnet och extra utmaningar för föräldrarna då vi har de normer och den samhällsstruktur vi har, men tänk vad sorgligt det vore om vi alla funkade och såg ut på samma sätt. Ett av mina barn har tydlig hyperaktivitet och impulsivitet, jag har själv ett fysiskt funktionshinder, och i mitt arbete möter jag personer med olika psykiatriska diagnoser, så jag jobbar varje dag med se kraften och de fina i att vara annorlunda. Jag är övertygad om att du skulle vara lika stolt och tacksam även om ditt barn hade svårt att koncentrera sig eller var var kortväxt – för att hon lever och för att hon är hon ❤
Förstås, förstås! Håller till 100 % med dig.
Åh vad härligt! Och vad fint att hon ser de som är ensamma och tar med dem. En väldigt fin egenskap att ha med sig i livet 🙂
Började följa din blogg när du låg på Tays. Följde bloggen slaviskt i början för att jag själv var gravid med mitt första barn. Och i efterhand konstatetade jag vi -86 båda två.?
Du är otroligt på att skriva texter. Så beskrivande och underhållande.
Underbar läsning!
Har aldrig förr sett nån större likhet mellan dig och din syster, men på din nya profilbild är du förvillande lik Lotta. He va bara he! 😀
Precis vad jag också konstatera!
Inkluderande barn – då skulle jag också vara stolt som en tupp!
Har man utvecklingssamtal redan på dagis? JESSUS. Det har jag inget minne av. Nå, kanske inte så konstigt ändå.
Vad härligt ! 😀
Oh yes!
Så underbart att hon mår så bra efter en sådan extremt svår start i livet, blir glad ända in av att höra det, verkligen!
Jag vill bara lyfta att det inte behöver vara fel och negativt med barn som har koncentrationssvårigheter, är kortväxta mm. Det kan innebära extra utmaningar i livet för barnet och extra utmaningar för föräldrarna då vi har de normer och den samhällsstruktur vi har, men tänk vad sorgligt det vore om vi alla funkade och såg ut på samma sätt. Ett av mina barn har tydlig hyperaktivitet och impulsivitet, jag har själv ett fysiskt funktionshinder, och i mitt arbete möter jag personer med olika psykiatriska diagnoser, så jag jobbar varje dag med se kraften och de fina i att vara annorlunda. Jag är övertygad om att du skulle vara lika stolt och tacksam även om ditt barn hade svårt att koncentrera sig eller var var kortväxt – för att hon lever och för att hon är hon ❤
Förstås, förstås! Håller till 100 % med dig.
Åh vad härligt! Och vad fint att hon ser de som är ensamma och tar med dem. En väldigt fin egenskap att ha med sig i livet 🙂
Började följa din blogg när du låg på Tays. Följde bloggen slaviskt i början för att jag själv var gravid med mitt första barn. Och i efterhand konstatetade jag vi -86 båda två.?
Du är otroligt på att skriva texter. Så beskrivande och underhållande.
Underbar läsning!
Har aldrig förr sett nån större likhet mellan dig och din syster, men på din nya profilbild är du förvillande lik Lotta. He va bara he! 😀
Precis vad jag också konstatera!
Inkluderande barn – då skulle jag också vara stolt som en tupp!
Har man utvecklingssamtal redan på dagis? JESSUS. Det har jag inget minne av. Nå, kanske inte så konstigt ändå.