Jag är inte den enda prematurföräldern på Sevendays. Numera bloggar också Nina för oss. Hennes blogg ska ni inte missa. Såg att hon bloggade om världsprematurdagen som infaller just i dag.
Dagen till ära plockade vi fram vår externa hårdsskiva och kollade på alla gamla bilder och några filmer från tiden när Milea var nyfödd. Så otroligt mycket man har glömt! Men också: Så himla praktiskt att man har glömt så mycket. För det är inte bara glädje i hjärtat man känner när man ser bilderna.
Nu ska ni få se en bild som jag aldrig tidigare har visat här i bloggen. Den kan kanske vara lite känslig, så om ni är känsliga ska ni kolla åt andra hållet.
Att få ett prematurbarn med planerat kejsarsnitt påminde inte på något sätt om min första relativt normala förlossning. Det här var en alldeles fasansfull upplevelse.
Jag menar, det är inte så att det inte känns när man inte får träffa sitt barn på en hel dag efter att det fötts. Allt var bara så himla krångligt den dagen.
Hon föddes. Hon kördes iväg utan att jag fick se henne. Jag förlorade massa blod. Spydde hela dagen (imagine hur det kändes i snittet – trodde jag skulle spricka upp igen varje gång jag hulkade). Något hände med min arm (fick vätska i axeln under operationen). Röntgades. Spydde. Oroade mig. Mådde så frukstansvärt skit. Och hade shitloads of dödsångest. Det första jag såg av Milea var ett foto där hon låg i en plastpåse och skrek. Den här bilden kom Sami springande med till mig och visade på kameran.
”Här är hon!”
Jag har ingen aning om hur det kändes, för jag var så upp över öronen drogad och bedövad, så jag gissar att det inte kändes så mycket. Men bilden här under är min första kontakt med Milken.
En liten röd knöl i många sladdar.
Jag orkade ta mig in till hennes avdelning en pikiliten stund på eftermiddagen. Tills jag började må så illa att de fick rulla ut mig i sängen. Och det kom att ta fyra dagar innan jag fick hålla henne. Och två månader innan hon fick komma hem.
Det är en speciell kamp att knyta an till ett barn som till en början gör en vettskrämd (det tog väldigt länge innan hon blev min på riktigt). Men så här i dag kan jag vara så himla tacksam (och stolt!) över att vi lyckades. För det fanns en tid när jag inte alls såg det som självklart.
Att se på foton från den här tiden är verkligen som ett mixtape av alla känslor som finns i hela världen. Så jävla mycket sorg, skräck och magknip. Så himla mycket glädje, hopp och highfives.
Den här dagen vill jag verkligen passa på att hylla alla ni som tar – och har tagit – er igenom det här med vettet i behåll. Det var verkligen inte lätt – och ingenting sånt som man i efterhand säger att ”det var mödan värt”. Det var sjukt jobbigt rakt igenom. Men man fixar det för att man inte har andra val.
Du som är prematurförälder – vad minns du starkast från din resa?
Forever Jung 
Min Milea är också prematurbarn, men det som ger mig mest skrämselhicka är tankarna när jag föreställer mig hur en liten bebis har en puls på 260 och att de mediciner som ges för att få tillbaka rätt puls i princip stannar hjärtat och startar det på nytt 😦 Jag minns alla de där gångerna när pulsen for för högt och maskinerna började tjuta. Fast det bara var två veckor på keskola, så var det två veckor av helvete. Jag bloggade om det i september när det var två år sedan.
Ah, måste scrolla tillbaka, har helt missat det!
Instämmer om pipandet. Och bruset från respiratorerna. Inget bakgrundsljud man minns med värme.
Jag födde Lenni den naturliga vägen och var själv i bra skick efteråt. Det tog fem dagar innan jag fick ha honom på bröstet och jag oroade mig också massor över just anknytningen. Förlossningen och de första dygnen har såklart lämnat ett starkt minne, men också den enorma utmattningen och känslomässiga berg-och-dalbanan.
Oj shit. Visste inte att han kom nedre vägen, iiiik. Nå, å andra sidan vet jag väldigt lite om din historia, men skulle gärna höra mera. Han föddes ju ändå så OTROLIGT tidigt.
Kanske nästa år på prematurdagen! 😀 Men alltså, han föddes ett par timmar efter att jag kom in på förlossningen i Vasa. Livsfarligare än så kan det knappt bli. Men vi hade sån tur hela vägen. Mediflygplan till Åbo med barnläkare från Helsingfors. Du vet låten Frank med svenska Albin: "Du krigade hårt och allt var på plats".
Det är så mycket under den resan som man går igenom så jag har svårt att plocka ut en sak bara.Men det jag minns speciellt bra är den natten jag var tvungen att sova på BB-avd efter förlossningen. Känslan då man låg där och kände sig som ensammast i världen, man kunde höra små bebisar gråta, de som fick va med sina nyblivna mammor, och där låg jag ensam, rädd och bara jätteledsen för att jag inte fick vara med min nyfödda bebis.Jag visste ju inte ens om hon skulle överleva.Det var många stunder av fasa under de veckor hon var på sjukhus, och egentligen var jag orolig hela hennes första år. Men allt har gått bra och nu är hon en underbar tjej på 13 år.
Allra mest från tiden då våran Lowa föddes minns jag ångesten att vara ifrån hennes storebror, ångesten över att aldrig bli mig själv igen (för hur KAN man det efter den berg och dalbanan man hamnat i?), tårarna i ensamhet på bb om natten när Lowa låg på Keskola, sköterskorna som tog hand om mig minst lika bra som om Lowa, den omedelbara sprängande kärleken till vår lilla loppa!
När vi hamnade där vi hamnde var jag SÅ tacksam att jag följt din resa med Milea via bloggen, jag visste att det kunde gå vägen! Så TACK att du bloggade! Och med tanke på att vår resa en dag kunde hjälpa en mamma så som du hjälpt mig valde jag också att blogga om vår resa..
Sista delen, om att man klarar det för att man inte har nåt val, så sant. Har ingen prematur men kan relatera till andra händelser i mitt liv. Folk kan säga -jag skulle aldrig klara det, ni är så starka som orkar. Men de vet ju inte att man har inget val. Vad annat ska man göra? Överge situationen och försvinna? Nejnej. Man tar en timme i taget, en dag i taget.
Jag har också ett prematurbarn som snart blir 4 år. Det är en tid av dimma…men ensamheten på bb minns jag bra, att inte ha nån bebis med sig som andra, å då man varken fick eller orkade vara på intensiven så mycket man velat. Stora "segern" kändes det som då han vägde över 2 kg…:)
Födde min dotter förtidigt pga. svår preklampsi. Akut kejsarsnitt. Fostervattnet var grönt och kletigt och hon satt fast med navelsträngen runt halsen. De sprang iväg med henne genast de fick ut henne så hann själv aldrig se henne. Mig förde de till intensiven där jag låg i två dygn nerdrogad med morfin och magnesiumdropp. Men jag blev bara sämre och sämre. Visade sig senare att de slarvat då de sytt ihop min livmoder och det blev en till akut operation. Mitt HB var nere på 60 och då de öppnade upp mig hade jag förlorat 1,5 liter blod som skvalpade på i magen på mig. Det tog 3 hela dygn innan jag ens fick se min dotter. Hon var 2 kg då vi åkte hem från BB och mådde bättre än vad jag gjorde. Ingen drömförlossning precis!
Min Milea är också prematurbarn, men det som ger mig mest skrämselhicka är tankarna när jag föreställer mig hur en liten bebis har en puls på 260 och att de mediciner som ges för att få tillbaka rätt puls i princip stannar hjärtat och startar det på nytt 😦 Jag minns alla de där gångerna när pulsen for för högt och maskinerna började tjuta. Fast det bara var två veckor på keskola, så var det två veckor av helvete. Jag bloggade om det i september när det var två år sedan.
Ah, måste scrolla tillbaka, har helt missat det!
Instämmer om pipandet. Och bruset från respiratorerna. Inget bakgrundsljud man minns med värme.
Jag födde Lenni den naturliga vägen och var själv i bra skick efteråt. Det tog fem dagar innan jag fick ha honom på bröstet och jag oroade mig också massor över just anknytningen. Förlossningen och de första dygnen har såklart lämnat ett starkt minne, men också den enorma utmattningen och känslomässiga berg-och-dalbanan.
Oj shit. Visste inte att han kom nedre vägen, iiiik. Nå, å andra sidan vet jag väldigt lite om din historia, men skulle gärna höra mera. Han föddes ju ändå så OTROLIGT tidigt.
Kanske nästa år på prematurdagen! 😀 Men alltså, han föddes ett par timmar efter att jag kom in på förlossningen i Vasa. Livsfarligare än så kan det knappt bli. Men vi hade sån tur hela vägen. Mediflygplan till Åbo med barnläkare från Helsingfors. Du vet låten Frank med svenska Albin: "Du krigade hårt och allt var på plats".
Det är så mycket under den resan som man går igenom så jag har svårt att plocka ut en sak bara.Men det jag minns speciellt bra är den natten jag var tvungen att sova på BB-avd efter förlossningen. Känslan då man låg där och kände sig som ensammast i världen, man kunde höra små bebisar gråta, de som fick va med sina nyblivna mammor, och där låg jag ensam, rädd och bara jätteledsen för att jag inte fick vara med min nyfödda bebis.Jag visste ju inte ens om hon skulle överleva.Det var många stunder av fasa under de veckor hon var på sjukhus, och egentligen var jag orolig hela hennes första år. Men allt har gått bra och nu är hon en underbar tjej på 13 år.
Allra mest från tiden då våran Lowa föddes minns jag ångesten att vara ifrån hennes storebror, ångesten över att aldrig bli mig själv igen (för hur KAN man det efter den berg och dalbanan man hamnat i?), tårarna i ensamhet på bb om natten när Lowa låg på Keskola, sköterskorna som tog hand om mig minst lika bra som om Lowa, den omedelbara sprängande kärleken till vår lilla loppa!
När vi hamnade där vi hamnde var jag SÅ tacksam att jag följt din resa med Milea via bloggen, jag visste att det kunde gå vägen! Så TACK att du bloggade! Och med tanke på att vår resa en dag kunde hjälpa en mamma så som du hjälpt mig valde jag också att blogga om vår resa..
Sista delen, om att man klarar det för att man inte har nåt val, så sant. Har ingen prematur men kan relatera till andra händelser i mitt liv. Folk kan säga -jag skulle aldrig klara det, ni är så starka som orkar. Men de vet ju inte att man har inget val. Vad annat ska man göra? Överge situationen och försvinna? Nejnej. Man tar en timme i taget, en dag i taget.
Jag har också ett prematurbarn som snart blir 4 år. Det är en tid av dimma…men ensamheten på bb minns jag bra, att inte ha nån bebis med sig som andra, å då man varken fick eller orkade vara på intensiven så mycket man velat. Stora "segern" kändes det som då han vägde över 2 kg…:)
Födde min dotter förtidigt pga. svår preklampsi. Akut kejsarsnitt. Fostervattnet var grönt och kletigt och hon satt fast med navelsträngen runt halsen. De sprang iväg med henne genast de fick ut henne så hann själv aldrig se henne. Mig förde de till intensiven där jag låg i två dygn nerdrogad med morfin och magnesiumdropp. Men jag blev bara sämre och sämre. Visade sig senare att de slarvat då de sytt ihop min livmoder och det blev en till akut operation. Mitt HB var nere på 60 och då de öppnade upp mig hade jag förlorat 1,5 liter blod som skvalpade på i magen på mig. Det tog 3 hela dygn innan jag ens fick se min dotter. Hon var 2 kg då vi åkte hem från BB och mådde bättre än vad jag gjorde. Ingen drömförlossning precis!