Om att mamma sig själv.

Självförakt. Tänkte vi skulle prata lite om självförakt denna onsdagsafton. När jag var yngre och tonåring gick jag – hör och häpna – rätt fri från det. Vet inte varifrån det här konstiga självspäkandet har kommit de senaste åren. 

Jag vet inte med er, men UGH så jag har piskat på mig själv under årens lopp. Förvisso aldrig utseendemässiga piskrapp (har tack och lov haft turen att tycka att utsidan trots allt är ok). Men ofta piskrapp i själen. På oförmågan, på icke-perfektionen, på allt som inte blev så där översvallande ultimat som jag hade föreställt mig att det skulle bli.

Har slösat oändliga kilogram på självförakt. 

Såklart har jag också känt massvis av stolthet, lycka och välgång. Både privat, personligt och yrkesmässigt. Min självkänsla går upp och ner. Ibland har jag haft säsonger där jag tyckt att jag kan skapa GULD. Men också många gånger – helt i onödan – känt en vass ilska riktad mot mig själv. ”Jag kunde faktiskt ha gjort lite bättre ifrån mig!”. 

Minns inte vilken terapeut (eller om det ens var en terapeut) som sa att man borde testa mamma sig själv med jämna mellanrum. Nå, förstås himlar man med ögonen en stund innan man inser att det är helt vettigt.

När jag själv har haft en riktigt dålig dag på jobbet. Ja, då kommer jag hem och piskar mig själv ännu mer. Anklagar mig själv för mina misslyckanden och blir besviken för att jag låter det gå ut över andra. Det har inte heller varit en lätt match att göra mig själv nöjd in the first place.

MEN!

När någon annan familjemedlem kommer hem med gråten i halsen och är förtvivlad över den kökkiga dagen – ja, då känner man så stor sympati och empati. Man vill krama ihjäl den, säga att man ändå älskar den, att det knappast var så farligt – och det nog blir bra. ”Du gjorde ju ditt bästa och allt (utom mord, våld och sexuella trakasserier) går att förlåta”. Man pajar den, förlåter den, älskar den. Kanske bäddar in den, ger den ingefärste och säger ”hej, vi skiter i vad du gör, vi älskar dig ändå!”.

Det låter ju så enkelt. Att känna samma snällhet inför sig själv. Men dear Lord det är svårt när man inte aktivt jämför. Det är så lätt att mamma sina barn och andra kära för att man älskar dem inifrån ut. Men att mamma den man inte älskar fullt ut – det är ursvårt. Och det är väl där vi hamnar igen: Att det inte är det lättaste att älska och acceptera sig själv (med alla sina fel och brister).

Meeeeeeen jag jobbar på det. 

Är sannerligen inte där ännu, men någon vacker dag ska jag komma hem efter en USEL dag och ba: