Ellen, Lina Teir och andra.

fruktfat

 

Ellen skrev något så otroligt fint om mig för någon dag sedan – ja, jag blev alldeles tagen. Ni kan läsa här. Att få höra något sånt betyder jättemycket för mig, för det är faktiskt något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. 

Allt det här snacket om den kvinnliga avundsjukan (man ba: urk) – orkar inte ta den diskussionen nu, men ahh så mycket kärlek till kvinnor alltså.

MEN det jag ville säga var: Genom att vara en av de mest lästa bloggarna i Svenskfinland har jag ändå en viss makt (jag tycker trots det att jag under inga omständigheter har ett ansvar att ”förvalta den väl” eftersom jag faktiskt inte har bett om den), men anyways.

Det är många som läser det jag skriver och jag har en möjlighet att lyfta bra ämnen och bra typer inför ett par, tre, fyratusen ögonpar varje kväll. Och det gör jag så gärna. Jag själv har blivit lyft av smarta, äldre, erfarna kvinnor så många gånger. Jag vet exakt hur mycket det betyder.

Det är helt otroligt hur många mejl jag har fått av riktigt vassa människor under min sjukledighet. Har ibland blivit alldeles starstruck när jag har öppnat mejlboxen. Det stöd jag har fått av er och andra har betytt massor. 

Jag tänker att det krävs så otroligt lite för att någon annan ska bli glad och upplyft. Små, små gester som man kanske inte alls i stunden tänker att ska bli särskilt avgörande. Det var faktiskt inte länge sedan jag och Anna-Lena chattade en kväll och ba ”Men vi borde verkligen fråga om Ellen vill blogga för oss, hon är ju ändå en superstar med så mycket potential”. Och så frågade jag. Och så ville hon. Och herregud, så vann hon ännu till!

Det som jag är mest stolt över sedan vi startade Sevendays med Anna och Anna-Lena för snart två år sedan är att vi har kunna erbjuda unga smarta människor en helt ny scen att predika på. Många unga kvinnor (och män) omkring i Svenskfinland har så mycket smart att säga och det känns urbra att få lyfta dem på det här sättet.

Jag själv har fått jättemånga betydande lyft av andra kvinnor under mina år i branschen (för att använda Ellens metafor: många bra nior har pushat mig). Försöker därför minnas att bjussa på samma åt andra. Karma och allt det där, ni vet.

Som avslutning skulle jag vilja pusha för en kvinna vars jobb jag har beundrat under året. Som jag önskar att jag hade haft krafter att hjälpa till. Beundrar storligen allt vad Lina Teir har gjort för Wee see you-kampanjen och det hon gjort för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Läste dagens artikeln i dagens Vasabladet om brottaren och blev alldeles vansinnig. Kanske just därför jag har tagit avstånd från allt vad asylpolitik heter under hösten (har inte orkat med både det och mig själv). 

Men det är på riktigt helt och hållet förkastligt, omoraliskt och fel det som händer just nu på Migrationsverket. På söndag ordnas ett evenemang i Rewell Center här i Vasa för att lyfta just de här frågorna. Läs mer om evenemanget här. Jag ska själv gå. Har gömt mig alldeles för länge. Bra, Lina. Det du gör är livsviktigt.

 

Summa summarum: Små gester kan göra SÅ stor skillnad. Jag vet av egen erfarenhet att lite hederlig snällhet i vardagen betyder så himla mycket. Kostar max fem sekunder att öppna den där chatrutan på Facebook och ba ”Du! Det där gjorde du jävligt bra!”.

14 reaktioner på ”Ellen, Lina Teir och andra.

  1. Johanna

    Så bra att någon vågar ge asylsökanden en röst, och står på sig och kämpar! Det behövs! Men sen tycker jag att det är synd att hon i så många texter trampar andra på tårna, hon jämför andras tragedier med flyktingars och det blir bara fel. För inte så länge sen skrev hon en text om hur lätt det är att vara finländare även om ens hem brinner upp, för då står alla där och hjälper.. hon vet absolut inte vad hon talar om och sårar många med sina ord! Finländare bemöter tyvärr andra främmande finländare på samma sätt som asylsökande. Visst finns de de där små eldsjälarna som kommer med kläder och tröst när ditt hus brunnit upp, men absolut inte fler än eldsjälarna som hjälper asylsökanden. Finländarna håller avstånd från andras tragedi oavsett varifrån du kommer, och att jämföra någons tragedi med en annans gör ingen nytta.
    Hoppas du läser det här Lina, för du har gjort samma misstag många gånger! och missförstå mig inte nu, ditt jobb är viktigt.. men det blir bara fel när du påstår saker om folk eller situationer du själv aldrig varit i. Att däremot prata om di egen mobbning eller ur ditt eget liv, är klokt. Men inte andras. Du vet det där om att aldrig ha gått i någon annans skor..?

    1. Jag tar inte ställning till Lina Teir, men fenomenet i sig. Det är farligt att förminska någon annans smärta med att påstå att det kunde varit värre. Linn och jag som är utbrända (ok, pratar för säkerhets skull bara för mig själv) lidrr ganska mycket av det. Har åtminstone gjort det. Det kan vara skitjobbigt. Då hjälper det föga att nån annan lider mer, för vi lider 100%, vi också.

      Med det inte sagt att något är värre än ngt annat, bara att man inte kan jmf olika tragedier.

    2. Naturligtvis är det inte så att det alltid står människor och hjälper till när ett hus brunnit. Det skrev jag inte. Men generellt står jag fast vid det jag skrivit om att det är betydligt färre som reagerar när det är asylsökande som drabbas än när det är människor som står oss närmare generellt. Det är säkert helt naturligt att det är så, men det är otroligt hemskt för de asylsökande som inte har någonting – inte ens ett språk att försvara sig med när de är traumatiserade och kränks på toppen av det. Det är därför kampanjen heter We see you, för att jag har flera bekanta som är asylsökande som på allvar trodde i början av hösten att inga finländare brydde sig om vad som hände dem, samtidigt som de såg _alla_ runt sig få avslag på asylansökan fastän de har tydligt skyddsbehov (dödshotade, torterade, nästa i tur efter att pappan dödats osv osv). Så har de uppfattat det och eftersom jag talar för dem så säger jag också det. Jag vill gärna att det här blir en diskussion – att alla de som visst bryr sig stiger fram så att det kan visa de asylsökande att finländare bryr sig.

      Är man då som jag närvårdare till någon som insjuknat i Migricancern är det lätt att också själv känna sig förbisedd, för vi får inte stöd på samma sätt som andra grupper som har närstående som är dödshotade av t.ex. sjukdom. Istället för att fördöma det som hänt och beklaga sorgen och smärtan, som man ju gör när nån insjuknat i en dödlig sjukdom, har en del av mina bekanta svarat med svävande "Nja, det är ju så många som kommer". Det är sårande att höra när man ser hur mycket en person lider och säger att den inte vill leva. Jag har naturligtvis inte menat att jämföra lidande – jag ber som ursäkt om det uppfattats så, men det är alltså skillnaden i _reaktion på lidande_ jag velat påtala. Men grundproblemet för varför det fått pågå så länge det här stora övergreppet mot en grupp som verkligen inte kan försvara sig själva är att det är så många som inte vetat vad som pågått, av någon anledning. Min spekulation är att det är för att de asylsökande inte kommer oss lika nära som när grannens hus brinner och därför är det få som har läst deras asylbesked, hört deras berättelser eller sett deras ångest. Tror du att jag har fel?

      Jag kanske har trampat någon på tårna. Det gör man alltid när man skriver rakt och tydligt och i höst har situationen krävt klarspråk och till och med omruskning. Jag är glad om jag har lyckats med det. Jag har tagit betydligt större risker än någon gång förut – inte minst vad gäller min egen person och hur jag framstår, för det väger väldigt lätt jämfört med att jag har vänner som har försökt begå självmord på grund av situationen. Och de har inte känt några andra finländare än jag. Det är ett faktum och därför säger jag det. Jag vet att det finns många som engagerar sig också och många av dem gör det så mycket att de nu bränt ut sig, men nu är det verkligen livsviktigt på ett sätt som det aldrig varit förut att den tysta massan som ännu inte gjort det höjer rösten.

      Det har aldrig varit min mening att såra, däremot att rädda liv. Stämningen har varit desperat eftersom så många mår så otroligt dåligt och inte får hjälp och det har säkert också avspeglats i mina texter. Jag har skrivit för att själv klara av det här också. Annars hade jag aldrig skrivit en text som Migris bödlar, där detaljerna kommer rakt ur mina vänners asylbesked. På söndag läses den upp i Rewell Center. Själv är jag inte där den här gången, för jag är ganska obekväm med att min person förknippas så starkt med det här och har tagit en paus. Vi är en grupp som står bakom We see you och det viktiga är inte min person utan att vi alla tillsammans försöker stoppa det här. Jag har tagit på mig att tala, skriva och sjunga om de här sakerna för att de måste komma ut, men det är inte en helt lätt roll att ha. I höst har det ändå varit helt odiskutabelt om det måste göras eller inte. Det är Jussi Halla-ahos invandringspolitiska program som styr nu och konsekvernserna är alldeles fruktansvärda. Jag lider förresten själv av svår kronisk värk sedan några år. Jag vet att det finns många olika slags lidande och jag är ledsen för allas smärta naturligtvis. För tillfället lyfter jag upp den som jag ser som mest akut.

  2. Nette

    Gilla, gilla, gilla! Då bloggare lyfter fram andra duktiga bloggare, skribenter, kvinnor, män, ja andra människor helt enkelt. Jag har följt din blogg ett tag nu och blir bara mer och mer fast. Respekterar dig jättemycket och hoppas att du fortsätter med det det gör. Såå bra då du ofta skriver och tipsar om sånt som händer i världen, både på nära håll och längre bort. Din blogg har blivit som en nyhetskanal med allmänbildning för mig. Och så passligt varvat med personligt oxå. Tack för att du ger oss din blogg ❤

  3. Johanna

    Så bra att någon vågar ge asylsökanden en röst, och står på sig och kämpar! Det behövs! Men sen tycker jag att det är synd att hon i så många texter trampar andra på tårna, hon jämför andras tragedier med flyktingars och det blir bara fel. För inte så länge sen skrev hon en text om hur lätt det är att vara finländare även om ens hem brinner upp, för då står alla där och hjälper.. hon vet absolut inte vad hon talar om och sårar många med sina ord! Finländare bemöter tyvärr andra främmande finländare på samma sätt som asylsökande. Visst finns de de där små eldsjälarna som kommer med kläder och tröst när ditt hus brunnit upp, men absolut inte fler än eldsjälarna som hjälper asylsökanden. Finländarna håller avstånd från andras tragedi oavsett varifrån du kommer, och att jämföra någons tragedi med en annans gör ingen nytta.
    Hoppas du läser det här Lina, för du har gjort samma misstag många gånger! och missförstå mig inte nu, ditt jobb är viktigt.. men det blir bara fel när du påstår saker om folk eller situationer du själv aldrig varit i. Att däremot prata om di egen mobbning eller ur ditt eget liv, är klokt. Men inte andras. Du vet det där om att aldrig ha gått i någon annans skor..?

    1. Jag tar inte ställning till Lina Teir, men fenomenet i sig. Det är farligt att förminska någon annans smärta med att påstå att det kunde varit värre. Linn och jag som är utbrända (ok, pratar för säkerhets skull bara för mig själv) lidrr ganska mycket av det. Har åtminstone gjort det. Det kan vara skitjobbigt. Då hjälper det föga att nån annan lider mer, för vi lider 100%, vi också.

      Med det inte sagt att något är värre än ngt annat, bara att man inte kan jmf olika tragedier.

    2. Naturligtvis är det inte så att det alltid står människor och hjälper till när ett hus brunnit. Det skrev jag inte. Men generellt står jag fast vid det jag skrivit om att det är betydligt färre som reagerar när det är asylsökande som drabbas än när det är människor som står oss närmare generellt. Det är säkert helt naturligt att det är så, men det är otroligt hemskt för de asylsökande som inte har någonting – inte ens ett språk att försvara sig med när de är traumatiserade och kränks på toppen av det. Det är därför kampanjen heter We see you, för att jag har flera bekanta som är asylsökande som på allvar trodde i början av hösten att inga finländare brydde sig om vad som hände dem, samtidigt som de såg _alla_ runt sig få avslag på asylansökan fastän de har tydligt skyddsbehov (dödshotade, torterade, nästa i tur efter att pappan dödats osv osv). Så har de uppfattat det och eftersom jag talar för dem så säger jag också det. Jag vill gärna att det här blir en diskussion – att alla de som visst bryr sig stiger fram så att det kan visa de asylsökande att finländare bryr sig.

      Är man då som jag närvårdare till någon som insjuknat i Migricancern är det lätt att också själv känna sig förbisedd, för vi får inte stöd på samma sätt som andra grupper som har närstående som är dödshotade av t.ex. sjukdom. Istället för att fördöma det som hänt och beklaga sorgen och smärtan, som man ju gör när nån insjuknat i en dödlig sjukdom, har en del av mina bekanta svarat med svävande "Nja, det är ju så många som kommer". Det är sårande att höra när man ser hur mycket en person lider och säger att den inte vill leva. Jag har naturligtvis inte menat att jämföra lidande – jag ber som ursäkt om det uppfattats så, men det är alltså skillnaden i _reaktion på lidande_ jag velat påtala. Men grundproblemet för varför det fått pågå så länge det här stora övergreppet mot en grupp som verkligen inte kan försvara sig själva är att det är så många som inte vetat vad som pågått, av någon anledning. Min spekulation är att det är för att de asylsökande inte kommer oss lika nära som när grannens hus brinner och därför är det få som har läst deras asylbesked, hört deras berättelser eller sett deras ångest. Tror du att jag har fel?

      Jag kanske har trampat någon på tårna. Det gör man alltid när man skriver rakt och tydligt och i höst har situationen krävt klarspråk och till och med omruskning. Jag är glad om jag har lyckats med det. Jag har tagit betydligt större risker än någon gång förut – inte minst vad gäller min egen person och hur jag framstår, för det väger väldigt lätt jämfört med att jag har vänner som har försökt begå självmord på grund av situationen. Och de har inte känt några andra finländare än jag. Det är ett faktum och därför säger jag det. Jag vet att det finns många som engagerar sig också och många av dem gör det så mycket att de nu bränt ut sig, men nu är det verkligen livsviktigt på ett sätt som det aldrig varit förut att den tysta massan som ännu inte gjort det höjer rösten.

      Det har aldrig varit min mening att såra, däremot att rädda liv. Stämningen har varit desperat eftersom så många mår så otroligt dåligt och inte får hjälp och det har säkert också avspeglats i mina texter. Jag har skrivit för att själv klara av det här också. Annars hade jag aldrig skrivit en text som Migris bödlar, där detaljerna kommer rakt ur mina vänners asylbesked. På söndag läses den upp i Rewell Center. Själv är jag inte där den här gången, för jag är ganska obekväm med att min person förknippas så starkt med det här och har tagit en paus. Vi är en grupp som står bakom We see you och det viktiga är inte min person utan att vi alla tillsammans försöker stoppa det här. Jag har tagit på mig att tala, skriva och sjunga om de här sakerna för att de måste komma ut, men det är inte en helt lätt roll att ha. I höst har det ändå varit helt odiskutabelt om det måste göras eller inte. Det är Jussi Halla-ahos invandringspolitiska program som styr nu och konsekvernserna är alldeles fruktansvärda. Jag lider förresten själv av svår kronisk värk sedan några år. Jag vet att det finns många olika slags lidande och jag är ledsen för allas smärta naturligtvis. För tillfället lyfter jag upp den som jag ser som mest akut.

  4. Nette

    Gilla, gilla, gilla! Då bloggare lyfter fram andra duktiga bloggare, skribenter, kvinnor, män, ja andra människor helt enkelt. Jag har följt din blogg ett tag nu och blir bara mer och mer fast. Respekterar dig jättemycket och hoppas att du fortsätter med det det gör. Såå bra då du ofta skriver och tipsar om sånt som händer i världen, både på nära håll och längre bort. Din blogg har blivit som en nyhetskanal med allmänbildning för mig. Och så passligt varvat med personligt oxå. Tack för att du ger oss din blogg ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.