Livet borde vara en oändlig stafettkarneval.

maaa

 

Ni läste redan om den 9-åriga flickan som blev avsläppt på en busshållplats på ring ettan utan varken pengar eller mobiltelefon, för att hon inte hade tillräckligt med pengar på resekortet.

Uff, tänker man ju genast. Och då reagerar jag inte alls som förälder, utan som en person med stor bussosäkerhet som yngre. Det fanns tre olika linjer när man skulle hem från högstadiet åt mitt håll. Två som stannade vid mitt stopp, och en som avvek en stund före. Lärde mig aldrig hur det funkade och det var alltid spänt i magen just före den avgörande stunden. Nåja, det gick alltid bra, men ändå. 

Kan inte tänka mig något värre än att stå vid en stor trafikled och inte riktigt veta åt vilket håll man ska börja gå. Eller jo, en sak kan eventuellt vara värre. ATT VARA NIO ÅR OCH STÅ VID EN STOR TRAFIKLED OCH INTE VETA ÅT VILKET HÅLL MAN SKA BÖRJA GÅ. 

Det är först när jag öppnar Svenska Yles kommentarsfält som jag reagerar som förälder. Surprise surprise slår många hårt mot föräldrarna som på det ena sättet efter det andra har gjort fel fel fel. Tycker egentligen det är helt oväsentligt att försöka peka ut någon enskild individ att dumpa shitstormen på, men kan äääändå inte sluta fundera på hur en hel buss av medmänniskor inte lyckas hindra ett barn från att gå av. Att ingen erbjuder och hyvlar sitt eget kort.

Kanske förväntar jag mig alldeles för mycket av omgivningen 2016. Jag vill ju tro att vi tar hand om varandra där ute. Förutsätter i alla fall att vuxna omfamnar barn. Men ibland förväntar man sig uppenbarligen lite för mycket. Tänker också att många kommer skaka på huvudet och säga att jag är naiv för att jag skriver så här. ”Vakna, välkommen till den hårda verkligheten bla bla bla”.

Förutom den oerhörda avsaknaden av medmänsklighet tänker jag att det också fattas lite hederlig snällhet som jag skrev om igår. För en tid sedan, någon gång i somras, fyllde jag en tvättmaskin full med tvätt och märkte alldeles för sent att tvättmedlet var slut. Lade fötterna i tofflorna och sprang över till Sale. Där märkte jag alldeles för sent att jag glömde pengarna hemma. Hade bara en flaska tvättmedel i handen och stod och fumlade efter mynt i fickorna. Hittade 1,20. Men behövde 2,70. 

– Ähh, jag tar den, sa gubben efter mig i kön och betalade. 

Så snällt alltså! Medmänsklighet, snällhet, bjussighet. 3 in 1. 

I höstas, i början av min sjukskrivning, hände samma sak, i samma kassa. Tre snoriga ungar skulle köpa en liter Juissi (en läbbig finsk saftdryck) och de fumlade och räknade och grävde i fickorna och var allmänt långsamma och oförberedda. Hade brådis efter egna snorungar och sa ”Ähh, jag tar den!”. Tre snoriga ungar blev överraskade och sa till och med ”kiitos” – högt!

Tänker att det skulle vara så praktiskt om man såg på livet och samhället som en sorts oändlig stafettkarneval (ursäkta den überfinlandssvenska liknelsen). Folk kommer med snällhet och du ger den vidare när det är dags. Och när du står där i startblocket med gråten i halsen så är det bara en tidsfråga innan någon kommer springande med lite snällhet. Och det bästa av allt: när du gör en riktigt lyckad snällisväxling så JUBLAR OXHAMNS HEJARKLACK.

Oookej, nivån på de filosofiska utsvävningarna i den här bloggen har nått sin botten. Nu loggar vi ut. Fredagsvinet, gott folk! Kom ihåg att växla, puss!

18 reaktioner på ”Livet borde vara en oändlig stafettkarneval.

  1. Sek

    Nej nej inte botten utan du tog ju guld i 800 med lyckade växlingar…perfekt karnevalsmetafor…som vilken högisungdum kunde förstå ? som vi brukar säga "De går noo jämt ut" då man bjussar åt varandra isf att alltid betala var för sig…

  2. Och jag blev också SÅ förbannad när jag läste om nioåringen på vägen. HUR fanns det ingen vuxen som opponerade sig och betalade?

    Snällhet SKA spridas. Minns ännu förra sommaren när jag åkte tåg till Österbotten. En familj bredvid mig hade inte tillräckligt med pengar till biljetten, de gick till sin kompis i vagnen bredvid och lånade. Kompisen betalade deras biljett men det ledde till att hon i sin tur inte hade råd att betala hela SIN biljett. Konduktören hotade att kasta ut henne. Hon kunde ingen finska och ingen svenska och hade alltså hamnat ensam på nån liten ort. Jag hade pengar, så jag betalade hennes biljett, och hade verkligen inte räknat med att få tillbaka pengarna, men det fick jag. Den största bonusen var ändå den goda känslan (utom av konduktören, så klart), det var skönt att kunna hjälpa nån och skönt att se hur andra hjälpte varandra. Vi människor är verkligen bäst när vi hjälps åt.

    1. Förr var det ju alltid ett jävla krångel på tåg även om man hade bankkort med sig (och de inte fick kontakt med maskinen och betalningssystemet). Har också betalat en annans biljett en gång. Tänker att det kommer snällhet tillbaka någon gång, när man minst anar det och som mest behöver det.

      1. Men ja, ännu en sak!

        Tycker förstås det är fint att folk hjälper, men kan ändå tycka att det är så TRÖGT att man i sådana situationer måste betala. Kan man inte truga i lite medmänsklighet i en sån konduktör? Antagligen försöker folk åka gratis hela tiden och de är trötta på det, så fattar att man inte alltid kan blunda. Tänker att de skulle kunna utveckla ett snabbt faktura-system! Pang så skriver apparaten ut en räkning (eller så visslar han och går vidare), haha!

        1. Jag fattar också att man inte alltid kan blunda, men konduktörerna kan verkligen vara tröga ibland. Som förra året, när Caj och jag kom hem från Island och jag hade köpt tågbiljetter dagen innan och råkat köpa till rätt tåg, men dagen därpå, vilket uppdagades när konduktören kom för att scanna våra biljetter. Fick inte åka på fel dag utan tvingades köpa nya, jättedyra biljetter. Jag var så arg! Det var ju fysiskt omöjligt för oss att använda biljetterna dagen därpå ändå, och det fanns plats.

          Jag tycker att snabbfakturasystemet är briljant! Föreslå det för VR, för sjutton!

  3. Reagerade också på att många verkade tycka att föräldrarna gjort något fel. Där (i kommentarsfältet) fanns ju folk som tyckte det var ansvarslöst att låta en nioåring åka buss ensam, men det är ju så vi gör här i huvudstadsregionen. För även om kollektivtrafiken kan vara snårig så tenderar den att funka rätt väl och någonstans tänker jag mig att det fan inte kan ha blivit så illa på sedan jag var barn att föräldrar inte ska kunna våga låta sina ungar åka kollektivt utan att vara rädda för att stämplas som dåliga föräldrar för det. Och verkligen sjukt att ingen hjälpte! Så var det inte förr.

    1. Kollektivtrafik var ju det enda sättet för mig att ta mig till och från skolan (bodde 10 km utanför stan). Barn har ju åkt buss så länge bussar har funnits! Men den här typen av nonchalans har INTE funnits.

  4. En gång erbjöd jag min parkeringsbiljett till en äldre dam, jag skulle vidare och hon hade inga mynt. Jag tyckte det var helt självklart att ge den vidare , eftersom jag ändå inte behövde den mera, men hon reagerade nästan förnärmat, och vägrade ta emot den. Synd att det har blivit så.
    Och verkligen synd för det där barnets skull, att personalen inte kunde se genom fingrarna, och att ingen vuxen sedan kunde offra några slantar för en barnbiljett som ändå kostar ganska lite.

  5. Sek

    Nej nej inte botten utan du tog ju guld i 800 med lyckade växlingar…perfekt karnevalsmetafor…som vilken högisungdum kunde förstå ? som vi brukar säga "De går noo jämt ut" då man bjussar åt varandra isf att alltid betala var för sig…

  6. Och jag blev också SÅ förbannad när jag läste om nioåringen på vägen. HUR fanns det ingen vuxen som opponerade sig och betalade?

    Snällhet SKA spridas. Minns ännu förra sommaren när jag åkte tåg till Österbotten. En familj bredvid mig hade inte tillräckligt med pengar till biljetten, de gick till sin kompis i vagnen bredvid och lånade. Kompisen betalade deras biljett men det ledde till att hon i sin tur inte hade råd att betala hela SIN biljett. Konduktören hotade att kasta ut henne. Hon kunde ingen finska och ingen svenska och hade alltså hamnat ensam på nån liten ort. Jag hade pengar, så jag betalade hennes biljett, och hade verkligen inte räknat med att få tillbaka pengarna, men det fick jag. Den största bonusen var ändå den goda känslan (utom av konduktören, så klart), det var skönt att kunna hjälpa nån och skönt att se hur andra hjälpte varandra. Vi människor är verkligen bäst när vi hjälps åt.

    1. Förr var det ju alltid ett jävla krångel på tåg även om man hade bankkort med sig (och de inte fick kontakt med maskinen och betalningssystemet). Har också betalat en annans biljett en gång. Tänker att det kommer snällhet tillbaka någon gång, när man minst anar det och som mest behöver det.

      1. Men ja, ännu en sak!

        Tycker förstås det är fint att folk hjälper, men kan ändå tycka att det är så TRÖGT att man i sådana situationer måste betala. Kan man inte truga i lite medmänsklighet i en sån konduktör? Antagligen försöker folk åka gratis hela tiden och de är trötta på det, så fattar att man inte alltid kan blunda. Tänker att de skulle kunna utveckla ett snabbt faktura-system! Pang så skriver apparaten ut en räkning (eller så visslar han och går vidare), haha!

        1. Jag fattar också att man inte alltid kan blunda, men konduktörerna kan verkligen vara tröga ibland. Som förra året, när Caj och jag kom hem från Island och jag hade köpt tågbiljetter dagen innan och råkat köpa till rätt tåg, men dagen därpå, vilket uppdagades när konduktören kom för att scanna våra biljetter. Fick inte åka på fel dag utan tvingades köpa nya, jättedyra biljetter. Jag var så arg! Det var ju fysiskt omöjligt för oss att använda biljetterna dagen därpå ändå, och det fanns plats.

          Jag tycker att snabbfakturasystemet är briljant! Föreslå det för VR, för sjutton!

  7. Reagerade också på att många verkade tycka att föräldrarna gjort något fel. Där (i kommentarsfältet) fanns ju folk som tyckte det var ansvarslöst att låta en nioåring åka buss ensam, men det är ju så vi gör här i huvudstadsregionen. För även om kollektivtrafiken kan vara snårig så tenderar den att funka rätt väl och någonstans tänker jag mig att det fan inte kan ha blivit så illa på sedan jag var barn att föräldrar inte ska kunna våga låta sina ungar åka kollektivt utan att vara rädda för att stämplas som dåliga föräldrar för det. Och verkligen sjukt att ingen hjälpte! Så var det inte förr.

    1. Kollektivtrafik var ju det enda sättet för mig att ta mig till och från skolan (bodde 10 km utanför stan). Barn har ju åkt buss så länge bussar har funnits! Men den här typen av nonchalans har INTE funnits.

  8. En gång erbjöd jag min parkeringsbiljett till en äldre dam, jag skulle vidare och hon hade inga mynt. Jag tyckte det var helt självklart att ge den vidare , eftersom jag ändå inte behövde den mera, men hon reagerade nästan förnärmat, och vägrade ta emot den. Synd att det har blivit så.
    Och verkligen synd för det där barnets skull, att personalen inte kunde se genom fingrarna, och att ingen vuxen sedan kunde offra några slantar för en barnbiljett som ändå kostar ganska lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.