Om den gemensamma måltiden.

gemensamfrukost

Frukostguld från i somras. 

 

När jag för någon dag sedan klippte senaste Marthapodden fick jag riktigt chockpausa, spola tillbaka och spela upp igen, för jag trodde inte mina öron när de sade att den genomsnittliga tioåringen i Finland spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj. 

Jag repeterar: Mindre än tio minuter. Som tioåring.

Det här kom upp i samtalet om den gemensamma måltidens betydelse. Har för mig att det också sades att bara hälften av tioåringarna äter en gemensam måltid hemma, tillsammans med övriga familjen. Plötsligt kan jag verkligen förstå vikten av att äta tillsammans. Om tio minuter är vad somliga har om dagen, kan en gemensam måltid per dag i bästa fall fördubbla tiden. Att Marthaförbundet lobbar för det här är jätteviktigt. Varför får ni höra i nästa poddavsnitt (kan säga hepp när det släpps).

Vi som har skiftesarbetare i familjen vet att det inte alltid är möjligt att alla är hemma när det är matdags. Men de som är hemma äter ihop, vid köksbordet, utan telefoner. Det sista är en regel vi har infört nyligen. Inga mobiler som stjäl uppmärksamhet från maten och varandra (call me crazy).

Minns ni hur jag jamade och gnällde om barnens fruktansvärt långsamma ätande när de var små? Höll ju halvt på att gå i köttbitar av Matheos evighetslånga måltider. De åt så låååååångsamt och jag fick så på neeeeeeeeeerverna. Och så åt de så lite. Tänk om man ändå hade förstått att ta det lugnt. Att allt ordnar sig om några år (sällan svälter finländska barn ihjäl, med fullsmockad tallrik framför sig).

Men det ska man ändå ge barnen cred för (eller kanske det är vi föräldrar som egentligen ska ha ett stort tack för vårt tålamod) – de äter i princip allt, och ger nya smaker ärliga chanser. Kanske för att vi vuxna har behållit matmakten hos oss. Spelar ingen roll hur många gånger de har sagt att de hatar broccoli, likväl har vi serverat broccoli (oavsett om de äter eller inte). Men där ligger den på tallriken – och på den 64:e gången har den plötsligt försvunnit från tallriken. Inga tvång, inga hot, bara megastort tålamod. ”Smaka om du vill, eller så skiter du i det”.

Hittills har väggen aldrig kommit emot. 

Tror förstås också att det inverkar att jag och Sami fast äter hundlort ur en roskis och ba ”mmmmm det här var verkligen delikat”. Och menar det.

När jag var liten fanns det så otroligt många kinkiga barn i min närhet och jag minns att jag tyckte de var så OERHÖRT LÖJLIGA. Som sa ”alltså förlåt kan du säga till din och pappa mamma att jag inte kan äta hos er i dag eftersom jag inte tycker om fisk/lök/mögelost/starkt kryddad mat/lever”. Och man ba: ”men suuuck”. Förstås måste man respektera att alla inte kan älska allt, men jag tror att livet är så mycket lättare om man som barn inte har så stor skillnad. Själv vågade jag aldrig säga högt att jag älskade skolmaten, men det gjorde jag. 

Älskade all mat hemma, all mat hos kompisar, all mat på restauranger, all mat på turneringar (okej, förutom den där ena gången i Lettland), all mat på sjukhus. Ja, all mat. Och framför allt har jag uppskattat den gemensamma måltiden. Och gör det fortfarande. Middagar är det bästa jag vet! 

Oavsett hur kaosartad vardagen är, och hur halvfabrikat maten vi äter är, så tycker jag ändå det är guld att få torka smulorna från bordet, tända ljusen som alltid står där, och tillsammans sleva i oss de uppvärmda spenatplättarna. Det är inte alltid gott, och det är inte alltid nyttigt – och vi är sannerligen inte alltid på gott humör – men det är ändå en stund. Ett gemensamt och ypperligt tillfälle att checka av var alla står och vart de är på väg. 

Om ett drygt år är den äldre tio bast. Kommer göra allt som står i min makt för att vi inte har fallit under 10 minuterssträcket redan då. Vill att vi fortfarande äter våra måltider tillsammans (och att barnen har tusen kompisar runt bordet som också vill äta hos oss).

Hur funkar det hos er – äter ni tillsammans?

38 reaktioner på ”Om den gemensamma måltiden.

  1. Le

    När jag bodde hemma så hade vi närvaroplikt vid middagarna på veckoslutet. På grund av arbete och hobbysar så var inte gemensamma måltider möjliga på vardagarna. Tror att det gjorde mycket för vår familjegemenskap, att vi åt och pratade tillsammans de där veckoslutmiddagarna. Nu är mina egna barn ännu så små att gemensamma måltider är nödvändiga men tänker mig hålla fast vid dem. Åtmistone någon gång i veckan sedan i framtiden när alla hobbysar kommit in i bilden. Och tack för uppmuntran angående matvägran och långsamma måltider, kämpar här med en fyra-åring!

  2. Endast 10 minuter!? Alltså jisses.
    Vi har alltid ätit regelbundet då jag var liten- morgonmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Båda mina föräldrar jobbade skift men ena av dem var alltid hemma så vi åt tillsammans och pratade om dittan och dattan. T.om. i tonåren gillade jag våra matstunder.
    Hos oss nu äter vi regelbundet och för oss är det viktigt. Vår 6- åring njuter av våra matstunder (oftast) och ibland sitter vi riktigt länge där och pratar om hur dagen varit osv. Mannen i huset jobbar mycket kvällar så jag och M äter mycket på tumis men vi strävar till att en vuxen alltid äter tillsammans med henne vilket vi gjort sen hon började äta samma mat som vi som bebis. Vi har också telefonförbud vid våra gemensamma måltider och det hoppas jag att vi har länge till.

  3. Tio minuter? Så lite skulle jag aldrig ha gissat på.

    Vi äter tillsammans hela tiden. På helgerna äter vi tillsammans upp till fem gånger (!) och inne i veckorna äter vi både frukost, middag och ibland kvällsbit tillsammans. Vi har verkligen inte alltid trevligt, men ibland har vi det, och vi hinner nog avhandla allt möjligt under måltiderna. Gemensamma måltider, eller tider överhuvudtaget, är superviktigt tror jag.

  4. När barnen var små åt vi tillsammans så fort vi kom åt, höll jag på att säga. 10 minuter, kan det faktiskt stämma 😮
    Jag som var irriterad och indignerad över att skolan uppmuntrade oss att läsa "en kvart om dagen" tillsammans med våra barn. En kvart, det är ju hur lite som helst, tyckte jag (alldeles frånsett att jag får gröna nippor och taggarna utåt av alla "uppifrån" kommande dekret om vad folk ska göra i sitt eget hem).
    Och vi äter fortfarande oftast middag tillsammans, de av oss som är hemma, alltså. Om nån undrar så är de två hemmaboende "barnen" 19 och 21 numera.

    1. Man får vara jätteglad om man hinner en kvart de dagar som innehåller alldeles för mycket. Nu när jag har varit hemma har vi läst MASSOR, kommer ju tyvärr inte att hinna med allt det när jag börjar jobba, men en kvart kan man ju alltid eftersträva!

  5. Anna

    Tar fasta på det du skriver om din och Samis kärlek till mat. Avundas dig det, att du har en sådan make. Det enda jag saknar hos min :-). Allt det du skrivit om mat, och kinkiga kompisar gäller rakt av för mig. Hade så svårt till en början, med en make som var petig i maten. Helt ärligt har jag det ännu. Blir vansinnig. Barnen äter tack och lov allt, trots det. För att jag är en sån skön förebild, host.

    Däremot kan jag se att den här misstänksamheten mot mat är "på riktigt" för honom.

    Men saknar så det sköna i att med njutning tillsammans äta spenatplättar med lingonsylt, eller varför inte makaronlåda med densamma. Jag och ungarna får ju äta det i frid. Men då gör han egen mat åt sig, eller äter smörgås.

  6. Jag var det kinkiga barnet som var (och ännu) är avis på alla som vågar smaka på allt och verkar vara helt ok med allt! Har alltid haft jätte svårt med att äta varierat och försöker tvinga mig själv att smaka på något nytt varje gång det serveras. Inte lätt ännu heller 😀

  7. Calli

    10 min!! Sanslöst..
    Gemensamma måltider är viktigt, för barnen, för oss vuxna, för gemenskapen.
    Idag är barnen vuxna, kommer ofta hem på helger, men uppskattar ännu gemensamma måltider. Vi planerar, kokar, dukar och äter.
    Och pratar…
    Stämmer av livet helt enkelt

  8. Paula

    Tycker inte alls om ordet kinkig. Det är inte så lätt för alla att lära sig äta allt, vi är så väldigt olika. Hatade skolan för att dom hela tiden tvingade mig att äta och när jag inte gjorde det, satt jag inne på rasten med svampsalladen. Inte kallar man ett barn dumt för att han/hon inte lär sig bokstäver snabbt. Somliga behöver mer tid, kanske trettio år… Sen vill man äta sushi hela dagarna.

  9. Ida

    Hej Linn! Bra tankar du har där. Jag har också alltid gillat skolmaten, men lite sådär i smyg. Det är ju helt knäppt egentligen att sånt ska känns pinsamt… Nu är jag i varje fall glad att jag äter det mesta, i motsats till min sambo som är ganska kinkig.

  10. Oj! Tio minuter? Jag har en nioåring och han är en sån hemmakatt att det känns väldigt långt borta… men jag får uppskatta det, helt enkelt! Äter tillsammans gör vi alltid, även om jag många gånger kan längta efter att få sitta ensam och zombiestirra på tv:n istället för att umgås och styra upp och uppfostra och ha mig…

    Men jag kan verkligen bli avundsjuk på din mat-entusiasm! Jag har den inte själv (men mycket mer nu än när jag var liten) och kämpade verkligen med att få ner skolmaten ibland – så jag har förståelse för de stackars kinkiga barnen. Det är så olika, och att man inte äter allt kan så sitta mycket djupare än att föräldrarna curlat för mycket. Med det sagt, jag önskar att vi hade lite mer tålamod med att envisas med broccolin! Vi får jobba på det…

    1. Ja, som jag skrev här ovan! Tvång är sällan en god idé.

      Vet att det finns ett riktigt begrepp för det där med att vara rädd (eller kanske snarare skeptisk) för nya smaker. Det pratades det om i Marthapodden en gång för länge sedan, i avsnittet om babymat. Minns inte vad det hette, men det är alltså fullt på riktigt.

  11. Susanne

    Man baxnar! Tio minuter? Men, kolla gärna med Karin vilken källan är och vad som ryms i begreppet "spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj". Är det ostörd tid på tumis med en förälder, eller räknas det också ifall man är och simmar tillsammans med syskonen och föräldrarna eller annars är med hela familjen?

  12. Le

    När jag bodde hemma så hade vi närvaroplikt vid middagarna på veckoslutet. På grund av arbete och hobbysar så var inte gemensamma måltider möjliga på vardagarna. Tror att det gjorde mycket för vår familjegemenskap, att vi åt och pratade tillsammans de där veckoslutmiddagarna. Nu är mina egna barn ännu så små att gemensamma måltider är nödvändiga men tänker mig hålla fast vid dem. Åtmistone någon gång i veckan sedan i framtiden när alla hobbysar kommit in i bilden. Och tack för uppmuntran angående matvägran och långsamma måltider, kämpar här med en fyra-åring!

  13. Endast 10 minuter!? Alltså jisses.
    Vi har alltid ätit regelbundet då jag var liten- morgonmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Båda mina föräldrar jobbade skift men ena av dem var alltid hemma så vi åt tillsammans och pratade om dittan och dattan. T.om. i tonåren gillade jag våra matstunder.
    Hos oss nu äter vi regelbundet och för oss är det viktigt. Vår 6- åring njuter av våra matstunder (oftast) och ibland sitter vi riktigt länge där och pratar om hur dagen varit osv. Mannen i huset jobbar mycket kvällar så jag och M äter mycket på tumis men vi strävar till att en vuxen alltid äter tillsammans med henne vilket vi gjort sen hon började äta samma mat som vi som bebis. Vi har också telefonförbud vid våra gemensamma måltider och det hoppas jag att vi har länge till.

  14. Tio minuter? Så lite skulle jag aldrig ha gissat på.

    Vi äter tillsammans hela tiden. På helgerna äter vi tillsammans upp till fem gånger (!) och inne i veckorna äter vi både frukost, middag och ibland kvällsbit tillsammans. Vi har verkligen inte alltid trevligt, men ibland har vi det, och vi hinner nog avhandla allt möjligt under måltiderna. Gemensamma måltider, eller tider överhuvudtaget, är superviktigt tror jag.

  15. När barnen var små åt vi tillsammans så fort vi kom åt, höll jag på att säga. 10 minuter, kan det faktiskt stämma 😮
    Jag som var irriterad och indignerad över att skolan uppmuntrade oss att läsa "en kvart om dagen" tillsammans med våra barn. En kvart, det är ju hur lite som helst, tyckte jag (alldeles frånsett att jag får gröna nippor och taggarna utåt av alla "uppifrån" kommande dekret om vad folk ska göra i sitt eget hem).
    Och vi äter fortfarande oftast middag tillsammans, de av oss som är hemma, alltså. Om nån undrar så är de två hemmaboende "barnen" 19 och 21 numera.

    1. Man får vara jätteglad om man hinner en kvart de dagar som innehåller alldeles för mycket. Nu när jag har varit hemma har vi läst MASSOR, kommer ju tyvärr inte att hinna med allt det när jag börjar jobba, men en kvart kan man ju alltid eftersträva!

  16. Anna

    Tar fasta på det du skriver om din och Samis kärlek till mat. Avundas dig det, att du har en sådan make. Det enda jag saknar hos min :-). Allt det du skrivit om mat, och kinkiga kompisar gäller rakt av för mig. Hade så svårt till en början, med en make som var petig i maten. Helt ärligt har jag det ännu. Blir vansinnig. Barnen äter tack och lov allt, trots det. För att jag är en sån skön förebild, host.

    Däremot kan jag se att den här misstänksamheten mot mat är "på riktigt" för honom.

    Men saknar så det sköna i att med njutning tillsammans äta spenatplättar med lingonsylt, eller varför inte makaronlåda med densamma. Jag och ungarna får ju äta det i frid. Men då gör han egen mat åt sig, eller äter smörgås.

  17. Jag var det kinkiga barnet som var (och ännu) är avis på alla som vågar smaka på allt och verkar vara helt ok med allt! Har alltid haft jätte svårt med att äta varierat och försöker tvinga mig själv att smaka på något nytt varje gång det serveras. Inte lätt ännu heller 😀

  18. Calli

    10 min!! Sanslöst..
    Gemensamma måltider är viktigt, för barnen, för oss vuxna, för gemenskapen.
    Idag är barnen vuxna, kommer ofta hem på helger, men uppskattar ännu gemensamma måltider. Vi planerar, kokar, dukar och äter.
    Och pratar…
    Stämmer av livet helt enkelt

  19. Paula

    Tycker inte alls om ordet kinkig. Det är inte så lätt för alla att lära sig äta allt, vi är så väldigt olika. Hatade skolan för att dom hela tiden tvingade mig att äta och när jag inte gjorde det, satt jag inne på rasten med svampsalladen. Inte kallar man ett barn dumt för att han/hon inte lär sig bokstäver snabbt. Somliga behöver mer tid, kanske trettio år… Sen vill man äta sushi hela dagarna.

  20. Ida

    Hej Linn! Bra tankar du har där. Jag har också alltid gillat skolmaten, men lite sådär i smyg. Det är ju helt knäppt egentligen att sånt ska känns pinsamt… Nu är jag i varje fall glad att jag äter det mesta, i motsats till min sambo som är ganska kinkig.

  21. Oj! Tio minuter? Jag har en nioåring och han är en sån hemmakatt att det känns väldigt långt borta… men jag får uppskatta det, helt enkelt! Äter tillsammans gör vi alltid, även om jag många gånger kan längta efter att få sitta ensam och zombiestirra på tv:n istället för att umgås och styra upp och uppfostra och ha mig…

    Men jag kan verkligen bli avundsjuk på din mat-entusiasm! Jag har den inte själv (men mycket mer nu än när jag var liten) och kämpade verkligen med att få ner skolmaten ibland – så jag har förståelse för de stackars kinkiga barnen. Det är så olika, och att man inte äter allt kan så sitta mycket djupare än att föräldrarna curlat för mycket. Med det sagt, jag önskar att vi hade lite mer tålamod med att envisas med broccolin! Vi får jobba på det…

    1. Ja, som jag skrev här ovan! Tvång är sällan en god idé.

      Vet att det finns ett riktigt begrepp för det där med att vara rädd (eller kanske snarare skeptisk) för nya smaker. Det pratades det om i Marthapodden en gång för länge sedan, i avsnittet om babymat. Minns inte vad det hette, men det är alltså fullt på riktigt.

  22. Susanne

    Man baxnar! Tio minuter? Men, kolla gärna med Karin vilken källan är och vad som ryms i begreppet "spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj". Är det ostörd tid på tumis med en förälder, eller räknas det också ifall man är och simmar tillsammans med syskonen och föräldrarna eller annars är med hela familjen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.