Träna efter utmattning.

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte ”hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!” efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

”Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående”, skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker ”jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det”. Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)