Lucka 3: I glappet mellan liv och död.

julkalender3

 

I dag kommer vi att gå till en av de mörkaste hörnen i den här bloggens historia. Det finns många rädda stunder i ett liv, men av alla rädda stunder i mitt liv är det här en av dem som etsat sig fast allra starkast. 

Jag slussar er tillbaka till 2010. Till ett väntrum utanför neonatalavdelningen på Tammerfors universitetssjukhus. Milea är tio dagar gammal och mina dagar går ut på att jag tillbringar nätterna på ett vårdhem på promenadavstånd från sjukhuset, och dagarna med henne. Ibland åker jag till vårdhemmet och vilar någon timme på eftermiddagen och kommer tillbaka till sjukhuset på kvällen. Någon kanske minns exakt den här kvällen, när det var extrajobbigt att gå tillbaka.

Spring in och läs – och kom sedan tillbaka, så berättar jag mer. Klicka här för att komma till dagens lucka.

 

 

*paus*

 

Många gånger kändes tiden på Tays som ett sorts glapp mellan liv och död. Vissa hade turen att tippa över på den rätta sidan, andra föll över kanten. Just den här gången träffade så fruktansvärt hårt, för det dröjde ändå en stund innan vi fick information om vad som var på gång den kvällen – och framför allt vilket barn som var drabbat. 

I efterhand förstår man ju att jag antagligen hade blivit informerad om det hade varit fråga om mitt barn som höll på att dö, men när paniken slår till är det svårt att vara rationell.

När döden är  pass närvarande omkring en är det svårt att tro något annat än det allra värsta. Flera barn dog under vår tid på avdelningen. Och hur jag än försökte tänka på att vår situation var stabil, hon växte bra och visade oerhörda styrkor vet jag att vi alla föräldrar i rummet tänkte samma sak: Vem är nästa?

Jag tror kampen är lättare att föra om man kämpar för livet, men när man hamnar mitt i är det så svårt att inte rikta kampen mot döden. Hela vår familj krigade, för att inte nämna Miken herself, krigade för livet, men inne i mitt huvud spökade döden, varje kväll när jag gick till sängs på mitt vårdhem. 

Och jag tror det är värdefullt, precis som jag skriver i texten, att man påminner sig själv med jämna mellanrum, nu när man lever fullt ut, att man verkligen ska vara tacksam för allt vi fick. Vi kunde ha fått något helt annat. 

Men tack och lov fick vi Milken.

Ut i lördagen med er, gott folk! I dag uppskattar vi lite mer, va?

22 reaktioner på ”Lucka 3: I glappet mellan liv och död.

  1. Anna

    Jag är så glad för din julkalender Linn! Minns detta inlägg så väl, var själv nånstans runt 20-30 veckor gravid när du fick Milea och din blogg gjorde stora intryck på mig. Jag är så glad att allt gick väl för er!

  2. Mikaela

    Oj fy jag minns den texten… då hade jag inga barn o de va grymt, nu har jag egna barn o de e så grymt så jag tror att man ska gå sönder

  3. Elin

    Jag minns så tydligt ditt inlägg,min pojke är en vecka yngre än Milea och han var född 2 veckor för tidigt och vägde 4,5kg. Hur jag tyckte att skillnaden var enorm mellan dessa två.
    Tack för dina fina texter!

  4. Patricia

    Ja, så svårt att tänka rationellt! Vi blev väckta på Tays kl 3:30 av en läkare som kom inrusande och sa att vår son haft svåra epileptiska anfall. Att det borde vara under kontroll men att de inte kan garantera något… Att vi kan komma till TEHO om det går dåligt.

    Idag mår han bra och Tays har den proffsigaste personalen.

  5. Tårarna trillar ner för kinderna. Jag hade inte läst detta inlägg tidigare och jag önskar så innerligt att inlägget aldrig skulle ha behövt skrivas. Åter igen en fruktansvärd väckarklocka om att uppskatta stunden och inte ta något för givet. Tack!

  6. Jessica

    Ååh,minns detta inlägg jättebra,tårarna rann (även då). Vet du alls hur det gick för dom sedan,hoppas ju att dom i något skede fick uppleva lyckan att få barn❤️
    Har ni prematurföräldrar hållit kontakten efteråt?

  7. Åsa

    Ja de e hemskt än idag 7 år senare, livet e så skört. Ibland e man på rätt sida. Minns ännu ditt inlägg, och just då väntade jag vårt tredje barn, vårt andra fick vi ett år tidigare lämna ifrån oss på intensiven på Tays. Född i v 26, blott fyra veckor gammal. Just då var vi de föräldrar du beskrev, fåtöljen, nallen, den tomma kuvösen… För evigt märkt men sjukt tacksam över livet och allt som det trots allt ger. Ja e ju ingen supermänniska och jävligt otacksam ibland, men sorgen gör mig ödmjuk.

  8. Johanna

    Också jag var utan barn ännu då jag läste det där inlägget första gången, men hjälp så det tog ont redan då. Nu känns det tusen gånger mer…

    I ditt sommarprat tycker jag mig minnas att du spelade en låt som passade så otroligt bra in på prematurtankar, stämmer det? Vilken låt var det i så fall? Har redan ett bra tag försökt googla, söka och hitta ut resultat.

  9. Hanna

    Mina tårar rinner! Väcker minnen från när mitt barn var svårt hjärtsjukt och låg på IVA, larmet gick i rummet bredvid och föräldrarna som skulle förlora sitt barn sprang in till sitt barn för sista gången. Dessa minnen, de etsar sig verkligen fast. Är också så tacksam för varje sekund vi har tillsammans.

  10. Anna

    Jag är så glad för din julkalender Linn! Minns detta inlägg så väl, var själv nånstans runt 20-30 veckor gravid när du fick Milea och din blogg gjorde stora intryck på mig. Jag är så glad att allt gick väl för er!

  11. Mikaela

    Oj fy jag minns den texten… då hade jag inga barn o de va grymt, nu har jag egna barn o de e så grymt så jag tror att man ska gå sönder

  12. Elin

    Jag minns så tydligt ditt inlägg,min pojke är en vecka yngre än Milea och han var född 2 veckor för tidigt och vägde 4,5kg. Hur jag tyckte att skillnaden var enorm mellan dessa två.
    Tack för dina fina texter!

  13. Patricia

    Ja, så svårt att tänka rationellt! Vi blev väckta på Tays kl 3:30 av en läkare som kom inrusande och sa att vår son haft svåra epileptiska anfall. Att det borde vara under kontroll men att de inte kan garantera något… Att vi kan komma till TEHO om det går dåligt.

    Idag mår han bra och Tays har den proffsigaste personalen.

  14. Tårarna trillar ner för kinderna. Jag hade inte läst detta inlägg tidigare och jag önskar så innerligt att inlägget aldrig skulle ha behövt skrivas. Åter igen en fruktansvärd väckarklocka om att uppskatta stunden och inte ta något för givet. Tack!

  15. Jessica

    Ååh,minns detta inlägg jättebra,tårarna rann (även då). Vet du alls hur det gick för dom sedan,hoppas ju att dom i något skede fick uppleva lyckan att få barn❤️
    Har ni prematurföräldrar hållit kontakten efteråt?

  16. Åsa

    Ja de e hemskt än idag 7 år senare, livet e så skört. Ibland e man på rätt sida. Minns ännu ditt inlägg, och just då väntade jag vårt tredje barn, vårt andra fick vi ett år tidigare lämna ifrån oss på intensiven på Tays. Född i v 26, blott fyra veckor gammal. Just då var vi de föräldrar du beskrev, fåtöljen, nallen, den tomma kuvösen… För evigt märkt men sjukt tacksam över livet och allt som det trots allt ger. Ja e ju ingen supermänniska och jävligt otacksam ibland, men sorgen gör mig ödmjuk.

  17. Johanna

    Också jag var utan barn ännu då jag läste det där inlägget första gången, men hjälp så det tog ont redan då. Nu känns det tusen gånger mer…

    I ditt sommarprat tycker jag mig minnas att du spelade en låt som passade så otroligt bra in på prematurtankar, stämmer det? Vilken låt var det i så fall? Har redan ett bra tag försökt googla, söka och hitta ut resultat.

  18. Hanna

    Mina tårar rinner! Väcker minnen från när mitt barn var svårt hjärtsjukt och låg på IVA, larmet gick i rummet bredvid och föräldrarna som skulle förlora sitt barn sprang in till sitt barn för sista gången. Dessa minnen, de etsar sig verkligen fast. Är också så tacksam för varje sekund vi har tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.