I dag backar vi bandet till 2011 och en treårig Matheo. Här ska ni klicka. Inlägget består av två meningar och en bild, vilket kan betraktas som standard när man läser inlägg från den tiden (så där kort och kravlöst bloggar jag tyvärr inte längre).
Men det var inte längden på inlägget som var märkvärdigt här, utan scrolla ner i kommentarsfältet till den fjärde kommentaren uppifrån. Från signaturen ”Tonårsförälder”. Skrattade högt när jag såg den. Så otroligt föraktfull ton inlindad i lite skojskoj.
Att kalla det böögot (bögigt, på ren svenska – vad nu det kan tänkas innebära) att synas i en blogg säger väl en hel del om andan 2011 (mansbilden tackar och hälsar).
Ibland när barnen är på mysigt humör scrollar vi i arkivet och läser utdrag från när de var små, vad vi gjorde och hur de såg ut. De tycker det är helfestligt, förstås. Någon dag kanske de tycker det är bögigt. Men bra så, för här betyder bögigt i så fall något helt annat.
Att man får vara sig själv och står upp för det man är. Go böögot!
Forever Jung 