Igår skrev jag ett blogginlägg i flera timmar. Men sedan ångrade jag mig. Eftersom det lät så mörkt och brutalt. Jag ska publicera det senare när jag har tillräckligt med distans. Det händer nästan aldrig att jag ångrar mig eller tänker efter när det kommer till bloggtexter, men här sa det stopp.
Jag har trots allt insett att jag inte göder mitt tillfrisknande med att vara nattsvart i sinnet. Det här handlar inte om att jag försöker ”tänka mig positivt” ur en svacka, men nu har jag kommit till ett sånt skede av den här graviditeten att jag måste försöka tänka fräscha nya, tankar för att överhuvudtaget överleva.
Jag har sakta börjat känna känslor igen, vilket gläder mig så ofattbart. För en tid sedan var jag så nollställd att jag tänkte att det kvittar om jag lever eller dör. Jag var så känslomässigt avtrubbad att jag till och med önskade att jag helst skulle kunna gråta eller få ångest (!). Bara för att känna att jag lever. Det är det värsta tillståndet hittills i mitt liv, när man inte längre kan känna alls.
… men så kom några bra dagar och jag fick äta ordentligt, utan att spy ihjäl mig. Och då kunde jag genast känna små, små strimlor av hopp. Och nu har jag faktiskt fått jättemånga bra dagar i rad. Att känna igen. Ni fattar inte hur härligt det känns! Att ens få uppleva irritation!
Vad jag hittills aldrig insett – och förstått att uppskatta – är att det faktiskt är en stor jävla gåva att få känna stora känslor. Så länge man känner stort kan man i alla fall vara säker på att man lever.
När man gråter så tårarna sprutar, hjärtat brister och man vill slänga tallrikar i väggen, bränna foton och ropa för allt vad lungorna håller – sällan känner man livet i sig så mycket som då. När man är så arg att man skakar, ilskan rusar, pulsen stiger, hämningarna släpper och man för en gångs skull säger precis som det känns, utan filter. Ah, liiiivet. Pulsen.
Jag säger inte att det är trevliga känslor. Men det är ändå känslor.
Har alltid haft väldigt lätt att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket. I regel nästan alltid för mycket. När jag har sörjt, har jag sörjt så fruktansvärt intensivt. När jag har känt irritation har jag kokat över. När jag har känt glädje har jag förvandlats till konfetti.
Jag har heller aldrig påstått att det är särskilt lätt att leva med så här många känslor. Men det är ändå hundra gånger härligare än att leva utan känslor.
Voi vänner, så jävla fett att få känna att det finns en framtid.
Forever Jung 
Åh, att vara så glad att man förvandlas till konfetti, DET är något att eftersträva. Det vill jag ha av 2017. Tack Linn för att du formulerar mina mål när jag är för trött för att orka göra planer och dreamboards.
Och vad glad jag är för att du haft några bättre dagar nu.
❤
Jag brukar sällan tänka på att det kan vara positivt med ilska och irritation, det här inlägget var JÄTTEBRA att läsa för mig, för som du säger: man ska vara glad över att man känner något överhuvudtaget.
Och som Liisa är jag GLAD över att du har haft några bättre dagar. De kommer att bli fler och fler, har jag på känn!
Kramkram!
(Helt o.t.: vad mycket du liknar din syster på bilden av dig här uppe till höger!)
Jag har också tänkt att depression och mången annan psykisk ohälsa enbart är förknippad med absurt många dåliga och hemska känslor. Har aldrig slagit mig att det kan vara ännu värre att inte alls vara förmögen att känna något. Så jävla läbbig o-känsla.
Om inte annat så är det ju lärorikt att vara preggers!
Allt har sin tid, toppen att du mår bättre 🙂
Alltså, precis sådär är det! Jag är liksom du en ovanligt stor kännare, på gott och ont. Skrattar tills jag kiknar, gråter mest och skriker högst.. Men så befriande ändå!! Efter förlossningen väcktes i te känslorna jag förväntade mig. Jag kände ingenting. Det var den värsta känslan jag någonsin upplevt, känslan av att inte känna något! Alls. Visste ju djupt inom mig att jag älskade mitt barn, och skulle göra vad som helst för hen. Men jag hade förväntat mig en himlastormande känslovirrvarr, och fick bara tomhet. Skammen över att kbte känna något. Särskilt jag som alltid varit en sån där som är helt galet förälskad i folk. Sen känner jag inget för mitt eget barn?! Jobbar på det än, och känslorna kommer fram ur mitt inre i sakta mak. Jag hoppas jag inte behöver uppleva det om vi vågar skaffa ett syskon. Hur vågar man när man vet vad man ger sig in på? Dessvärre var jag så jäkla bra på att dölja min förlossningsdepression så ingen knappt märkte något. Fatta hur jag mådde inombords?! Idiot tänker jag om mig själv. Fortfarande den hör skammen om att det inte blir som man vill. Jag VALDE ju aldrig det här! Nej, slut på mitt deppande. Hoppas du får känna oerhörd glädje och kärlek när ditt barn föds (allra helst tidigare förstås!). Gud vad jag känner mig snuvad på den karamellen 😦
Jag är ganska "by the book" vår och höst deppig person, värst är hösten, för då håller deppigheten ofta i sig över 2 veckor. Men det som jag alltid känner som värst är just när man är Numb (bra ord på det) stel, känslokall, alltså inga känslor alls! Usch, det är inget att vilja ha. Men nått jag lärt mig genom åren att tänka, detta går över, det gör det alltid. Att jag känner just nu såhär, och det är ok, det finns alltid ljus i tunnel. Sänder styrke krafter till dig.
Åh, att vara så glad att man förvandlas till konfetti, DET är något att eftersträva. Det vill jag ha av 2017. Tack Linn för att du formulerar mina mål när jag är för trött för att orka göra planer och dreamboards.
Och vad glad jag är för att du haft några bättre dagar nu.
❤
Jag brukar sällan tänka på att det kan vara positivt med ilska och irritation, det här inlägget var JÄTTEBRA att läsa för mig, för som du säger: man ska vara glad över att man känner något överhuvudtaget.
Och som Liisa är jag GLAD över att du har haft några bättre dagar. De kommer att bli fler och fler, har jag på känn!
Kramkram!
(Helt o.t.: vad mycket du liknar din syster på bilden av dig här uppe till höger!)
Jag har också tänkt att depression och mången annan psykisk ohälsa enbart är förknippad med absurt många dåliga och hemska känslor. Har aldrig slagit mig att det kan vara ännu värre att inte alls vara förmögen att känna något. Så jävla läbbig o-känsla.
Om inte annat så är det ju lärorikt att vara preggers!
Allt har sin tid, toppen att du mår bättre 🙂
Alltså, precis sådär är det! Jag är liksom du en ovanligt stor kännare, på gott och ont. Skrattar tills jag kiknar, gråter mest och skriker högst.. Men så befriande ändå!! Efter förlossningen väcktes i te känslorna jag förväntade mig. Jag kände ingenting. Det var den värsta känslan jag någonsin upplevt, känslan av att inte känna något! Alls. Visste ju djupt inom mig att jag älskade mitt barn, och skulle göra vad som helst för hen. Men jag hade förväntat mig en himlastormande känslovirrvarr, och fick bara tomhet. Skammen över att kbte känna något. Särskilt jag som alltid varit en sån där som är helt galet förälskad i folk. Sen känner jag inget för mitt eget barn?! Jobbar på det än, och känslorna kommer fram ur mitt inre i sakta mak. Jag hoppas jag inte behöver uppleva det om vi vågar skaffa ett syskon. Hur vågar man när man vet vad man ger sig in på? Dessvärre var jag så jäkla bra på att dölja min förlossningsdepression så ingen knappt märkte något. Fatta hur jag mådde inombords?! Idiot tänker jag om mig själv. Fortfarande den hör skammen om att det inte blir som man vill. Jag VALDE ju aldrig det här! Nej, slut på mitt deppande. Hoppas du får känna oerhörd glädje och kärlek när ditt barn föds (allra helst tidigare förstås!). Gud vad jag känner mig snuvad på den karamellen 😦
Jag är ganska "by the book" vår och höst deppig person, värst är hösten, för då håller deppigheten ofta i sig över 2 veckor. Men det som jag alltid känner som värst är just när man är Numb (bra ord på det) stel, känslokall, alltså inga känslor alls! Usch, det är inget att vilja ha. Men nått jag lärt mig genom åren att tänka, detta går över, det gör det alltid. Att jag känner just nu såhär, och det är ok, det finns alltid ljus i tunnel. Sänder styrke krafter till dig.