Lättare i steget.

I går var återigen terapidag. Jag går hos min terapeut cirka varannan vecka nu. Jag var så mätt och nöjd efter arbetsdagen att jag sa ”Uff, i dag har jag verkligen ingen lust att gå dit och gnälla en timme” åt Anna-Lena när jag gick hem från jobbet.

Glömmer alltid bort att det är så skönt efteråt.

Igår gnällde jag nästan ingenting heller. Ibland är det verkligen bra att reflektera över hur mycket och snabbt saker och ting går framåt nu. Jag sjöng en munter gladsång i en timme innan vi avslutade. Det är så svårt att se att det livet jag just nu lever är det samma som för en månad sedan. Att omständigheterna runt ett liv kan vara så olika, från vecka till vecka.

Lätt i steget vandrade jag mot bilen. Spelade hög musik i bilradion. Det var inte ens mörkt fast klockan var 17.00!

Jag är så tacksam för att jag känner en framtidstro nu. För en tid sedan var jag fullt övertygad om att jag aldrig kommer ro i land den här graviditeten med kroppen och huvu i behåll. Nu faller små, små strimlor av ljus över mig varje dag. 

Det är verkligen skrämmande vad hyperemesis gravidarum gör med en. Jag är med i tre olika stödgrupper för drabbade på Facebook. Jestas vad det finns folk som mår förfärligt! Och då menar jag inte bara fysiskt. Det är få som kommer ut på andra sidan med psyket på topp. Och då slutade jag ändå brutalspy redan i vecka 15. Fatta att det finns folk som är in och ut på dropp hela graviditeten, som dårspyr sig igenom förlossningen!

Jag har ännu en bra bit kvar innan jag vågar lita på livet, mig och vardagen igen, men redan det att jag känner mig säkrare i steget när jag vaknar på morgonen betyder så mycket. Jag pushar mig själv varje dag i sånt som känns obekvämt. Känns så otroligt bra att se att jag fortfarande kan. Jag kan gå promenader. Jag kan äta luncher på stan. Jag kan handla. Jag kan vakna på morgonen och hålla maten inne. Nå, inte alltid, men jag kan.

I dag packar jag till exempel en liten kappsäck, för i morgon flyger jag ner till Göteborg och min bästis Nathalié. Jag kan dra iväg helt ensam. Måste sluta vara så jävla rädd hela tiden. Malin är redan där, Jemppa möter vi upp i Växjö (där Krista står på scenen). Känner mig så jävla blessed att jag får åka. Att få hänga med sina bästisar en hel helg från torsdag-söndag är precis vad jag behöver efter all den här skiten. Jag vet precis hur gott det gör. Längtar så jag ryser efter deras kramar på Landvetter.

Just det, packa! Nu ska jag börja! Häj!

4 reaktioner till “Lättare i steget.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.