I dag hade jag en läkartid på rådgivningen. En vanlig rutincheck till en för mig obekant läkare. Som vanligt kommer jag alltid för tidigt (en dålig ovana jag har – blir alltid så galet lång väntetid, eftersom läkartider sällan börjar när de borde börja).
Tio före var jag på plats i väntrummet.
Klockan blev jämt.
Klockan blev fem över.
Klockan blev tio över.
Klockan blev kvart över.
Då gick jag och frågade av min egen barnmorska om tiden var rätt. Och ja, det var den. En läkare (sjukskötare? barnmorska?) strosade lite osäkert runt i väntrummet med jämna mellanrum. Själv suckade jag irriterat eftersom det här åt av min arbetstid (morrade förstås också att jag måste sluuuuuta komma så tidigt varje gång).
Klockan blev 20 över.
Läkaren gick återigen i väntrummet och kollade runt. Slog mig att jag kanske borde säga ”hallå, är det mig du letar efter?”, men eftersom hon sagt ”hejhej” första gången hon kom in antog jag att det inte fanns en chans att jag var osynlig där jag satt som ensam patient i väntrummet.
Klockan blev 25 över.
Då kom en annan kvinna in i väntrummet och samma läkare flög genast ut ur rummet:
– JUNG?
Och ja ba: JAAAAA! HÄR ÄR JAG! TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!
Och hon ba: Oj oj oj oj, förlåt, trodde inte att det var du. Ursäkta så mycket.
Nu vill jag inte vara den som är fördomsfull, men redan andra gången läkaren gick genom väntrummet fick jag en feeling av att hon tänkte att jag inte såg ut som en Linn Jung. Jag tjejgissar förstås, men slår mitt huvud i pant på att hon sökte en person med mer asiatisk utseende och därmed förlorade vi 25 minuter av våra liv som vi aldrig får åter (bröl).
Ja ja, det var dagens fördomsfulla upplevelse.
Bonusfakta: Med bebin alles gut. Vi rullar stabilt vidare i vår artonde graviditetsvecka.
Forever Jung 
Hahaaaa, hände inte det där på tays också? Skulle minnas att du bloggade om en liknande sekvens då, och M och jag har refererat till dej som "den lilla asiaten Linn Jung" ever after.
Ja, det händer hela tiden i lite varierande sammanhang 🙂
Under min första graviditet hände mej nåt liknande på kvinnis; skulle på extra ultra i v 39 och barnmorskan kollade väntrummet flera gånger, men eftersom min mage var typ osynlig (motsvara normal gravidmage i v 20), så kunde jag ju omöjligt vara kvinnan som skulle på extra ultra.
Skriv en krönika om det där, i tryckt press. Det är ju för f-n skämmigt!
Alternativt sätt på dig en kinesiserande utstyrsel nästa gång det kan hända…
Ha ha. Stackars läkare. När hon märkte sitt misstag…
Hej Linn! Jag har en undran om detta med barn under studietiden. Om jag inte minns fel fick du barn medan du ännu studerade? Jag är närmare 30 än 25 och börjar bli väldigt sugen på barn. Sambon likaså. Jag har dock två år kvar av mina studier och något i mig säger att jag borde slutföra dem innan jag ens tänker tanken på barn. Jag har ju ingen stabil inkomst och hur ska man ens hinna och orka med studier när man har småbarn? Men så längtar en annan del av mig så himla mycket och säger att allt det där nog löser sig. Vi har trots allt tak över huvudet och kärlek i överflöd.
Snälla ge mig lite råd, what to doooo?
Hahaaaa, hände inte det där på tays också? Skulle minnas att du bloggade om en liknande sekvens då, och M och jag har refererat till dej som "den lilla asiaten Linn Jung" ever after.
Ja, det händer hela tiden i lite varierande sammanhang 🙂
Under min första graviditet hände mej nåt liknande på kvinnis; skulle på extra ultra i v 39 och barnmorskan kollade väntrummet flera gånger, men eftersom min mage var typ osynlig (motsvara normal gravidmage i v 20), så kunde jag ju omöjligt vara kvinnan som skulle på extra ultra.
Skriv en krönika om det där, i tryckt press. Det är ju för f-n skämmigt!
Alternativt sätt på dig en kinesiserande utstyrsel nästa gång det kan hända…
Ha ha. Stackars läkare. När hon märkte sitt misstag…
Hej Linn! Jag har en undran om detta med barn under studietiden. Om jag inte minns fel fick du barn medan du ännu studerade? Jag är närmare 30 än 25 och börjar bli väldigt sugen på barn. Sambon likaså. Jag har dock två år kvar av mina studier och något i mig säger att jag borde slutföra dem innan jag ens tänker tanken på barn. Jag har ju ingen stabil inkomst och hur ska man ens hinna och orka med studier när man har småbarn? Men så längtar en annan del av mig så himla mycket och säger att allt det där nog löser sig. Vi har trots allt tak över huvudet och kärlek i överflöd.
Snälla ge mig lite råd, what to doooo?