Jag tycker inte om när jag släpper så här stor distans till bloggen. Tycker om att leva tätt, tätt, tätt med den. Att skriva varje dag är en stor trygghet. Vete fan varför jag inte får till det just nu.
Oftast när jag ser min laptop ligga i nåt hörn ser jag hur den stirrar på mig och säger ”du kanske ville blogga lite?”. Men oftast tänker jag ”ähh, orkar inte skriva något nu, eftersom det bara blir surt”.
Jag tror att det är exakt det som är problemet. Jag har försökt fokusera på allt som är positivt, för att inte gräva ner mig så hårt (jag har blivit något av en expert på att förstärka negativa vibes – och jag vet inte om det är så särdeles bra för mig i längden). MEN – jag känner ofta att jag lurar mig själv, att jag inte riktigt är sann i mig själv, i allt mitt positiva tänkande. För när jag minst anar det har jag dystern bakom knuten.
Och jag oooooooooooooooorkar inte blogga om dystern.
Helgen i Göteborg-Borås-Växjö-Köpenhamn var fantastisk. Där hann jag inte känna så mycket hopplöshet. Där var det bara kul och fart och skratt. Samma sak den här helgen. Mamma och pappa har varit här och vi har gjort så mycket roligt och ätit så mycket gott. Men när det är vanlig hemmavardag känner jag mig så jävla … bläää?
Mina bästa dagar är de dagar jag jobbar (eller annars är utsatt för fart och fläng och sällskap). Då känner jag mig nästan helt som vanligt. Fattar bara inte varför det ska vara svårt att vara lite hederligt glad på vanligt vis när jag är hemma. Det är som om jag blir instant utbränd när jag är hemma och ingen säger åt mig vad jag ska göra. Blir bara liggande i en soffa. Drar ångestfilten upp över öronen. Somnar.
Men till skillnad från hederlig utbrändhet så blir jag bara sämre ju mer jag vilar och sover. Blir bara tröttare, surare och mindre benägen att ta tag i saker. Och jag vill ju inte vila. Jag vill inte sova (för jag ÄR ju inte trött). Jag vill inte vara så här sur (för jag ÄR ju inte sur). Det här är inte som vanligt. Det här är inte jag. Jag vill bara komma vidare. Tillbaka till en gladlynt och lättsinnig känsla som förr.
Tänk om man bara visste hur man ska göra för att bli sitt vanliga jag!
Skulle vara så lätt om någon gav mig det precisa receptet. ”Gå en morgonpromenad, ät två apelsiner, ta tre tabletter magnesium, stå på händer, sjung en psalm, töm diskmaskinen och simma 300 meter”. Och vips – så var dystern som bortblåst!
Ja, ni fattar. Det blir så svårt att blogga när jag försöker att inte gotta mig i misären. Jag kan säkert blogga om gnistrande slalombackar, härliga isturer, kändistäta melloefterfester, skumpa i bubbelpoolar och gud vet vad, men aaaaah det känns så förljuget att bara visa livets goda. Vet ni?
Jag vill inte ösa på om dystern och hur mossig min hjärna är. Men likväl känns det så fult och falskt att inte nämna den.
Därför säger jag oftast ”njae, kanske senare” när datorn stirrar frågande på mig från nåt ensamt hörn, ”för just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva eller säga eller känna”.
Och som om det inte vore nog, så har foglossningen slagit till med full kraft. Känns som jag går omkring med en morakniv i fiffi och en yxa i korsryggen. Går som en parodi på megagravida kvinnor (och då är jag knappt synligt gravid).
Alltså HOHHO – sån jävla rotimuija. Ni har min fulla tillåtelse att gapskratta.
(det gör jag minst en gång varje dag)
Forever Jung 
Ååh du beskrev just hela mitt liv sol det ser ut med hormoner! Precis sådär bir jag när jag är gravid aternativt använder hormoner i preventivt syfte.Tack för att du la ord på det! Det är sååå tungt att leva sådär! Och tyvärr är jag sjäv tvungen att använda hormoner pga endometrios.
Ska visa detta för min man så kanske han förstår mig bättre! 😉
Jag beklagar verkligen! Hormoner är från rumpan. Hoppas det kommer en dag när du kan leva utan!
Vi vill också höra om fester bubbel o glam blandat med gråsugga ritimuija och tröttkoma. Kämpa!
Tack!
Så jäkla bra beskrivning på hur den jäkla foglossningen känns! "Morakniv i fiffi och yxa i korsryggen" . Ska citera dig då folk frågar, om jag får?
Hoppas du får tillbaka dig själv snart! Kämpa på!
Eller hur? På pricken!
Vet du Linn, en bra blogg är en som visar både bra och dåligt, precis som livet är. Då blir det äkta. Så tack för att du orkar/vågar/ids visa både underbara soliga dagar och dystern. Älskar det. Och för oss som också släpar omkring på dystern är det otroligt värdefullt, det ska du veta. Det känns alltid liiiiiiite lättare att andas då man vet att man inte är ensam. Så fortsätt blogga precis som du gör. Ingen press. Du skriver det du orkar, när du orkar. Önskar dej en fin vår och ork. Kram.
Tack ska du ha, din snällis!
Jag är också så satans sur. Just nu är det mest jörn donner jag är rasande på. RASANDE som en äkta tant. Hur är det möjligt att han får gå omkring i ett hölje av oinskränkt kulturmausoleum och bara vara ett svin? Hans vidriga snack om kolleger, barn och kvinnor får passera helt obemärkt.Herregud om en ung man sku kläcka ur sej samma saker. DÅ sku det bli ett herrans rabalder.Vad är detta för ett underligt kulturfenomen? Han må vara en hälsosam samhällskritiker men som människa sku man bara en vilja sänka gubben i sanningen om hans mänsklighet.
Det är bara för att han är så gammal. Ingen vågar ställa en skröplig gamling mot väggen (det vore säkert respektlöst eller nåt). Såg han i Malou efter 10 för ett tag sedan och tänkte "HOHHO" kanske 20 ggr. I minuten.
Kanske det, men jag tror faktiskt också att han är ett obehagligt bevis på på nånting annat, mycket värre. Nämligen kult.
Jag vågade inte säga det, men du har säkert rätt.
Ååh du beskrev just hela mitt liv sol det ser ut med hormoner! Precis sådär bir jag när jag är gravid aternativt använder hormoner i preventivt syfte.Tack för att du la ord på det! Det är sååå tungt att leva sådär! Och tyvärr är jag sjäv tvungen att använda hormoner pga endometrios.
Ska visa detta för min man så kanske han förstår mig bättre! 😉
Jag beklagar verkligen! Hormoner är från rumpan. Hoppas det kommer en dag när du kan leva utan!
Vi vill också höra om fester bubbel o glam blandat med gråsugga ritimuija och tröttkoma. Kämpa!
Tack!
Så jäkla bra beskrivning på hur den jäkla foglossningen känns! "Morakniv i fiffi och yxa i korsryggen" . Ska citera dig då folk frågar, om jag får?
Hoppas du får tillbaka dig själv snart! Kämpa på!
Eller hur? På pricken!
Vet du Linn, en bra blogg är en som visar både bra och dåligt, precis som livet är. Då blir det äkta. Så tack för att du orkar/vågar/ids visa både underbara soliga dagar och dystern. Älskar det. Och för oss som också släpar omkring på dystern är det otroligt värdefullt, det ska du veta. Det känns alltid liiiiiiite lättare att andas då man vet att man inte är ensam. Så fortsätt blogga precis som du gör. Ingen press. Du skriver det du orkar, när du orkar. Önskar dej en fin vår och ork. Kram.
Tack ska du ha, din snällis!
Jag är också så satans sur. Just nu är det mest jörn donner jag är rasande på. RASANDE som en äkta tant. Hur är det möjligt att han får gå omkring i ett hölje av oinskränkt kulturmausoleum och bara vara ett svin? Hans vidriga snack om kolleger, barn och kvinnor får passera helt obemärkt.Herregud om en ung man sku kläcka ur sej samma saker. DÅ sku det bli ett herrans rabalder.Vad är detta för ett underligt kulturfenomen? Han må vara en hälsosam samhällskritiker men som människa sku man bara en vilja sänka gubben i sanningen om hans mänsklighet.
Det är bara för att han är så gammal. Ingen vågar ställa en skröplig gamling mot väggen (det vore säkert respektlöst eller nåt). Såg han i Malou efter 10 för ett tag sedan och tänkte "HOHHO" kanske 20 ggr. I minuten.
Kanske det, men jag tror faktiskt också att han är ett obehagligt bevis på på nånting annat, mycket värre. Nämligen kult.
Jag vågade inte säga det, men du har säkert rätt.