Fredagkväll och ensam hemma. Aj aj aj så härligt. Tänkte jag skulle ta upp en grej som har slagit mig många gånger (senast här i kommentarsfältet igår). Lite om det fysiska och psykiska. Och hur det påverkar hela upplevelsen kring graviditeten. Ähh. Låt mig förklara.
Många som har snackat med mig den här gången har varit så glada för att det har gått så bra hittills. Med det får man ha i åtanke att mitt fostervatten gick ungefär i de veckorna jag är nu när jag väntade Milken (sjuka tanke!). Och då hade jag blött som en tok från från start.
Fysiskt var den graviditeten en mardröm (man kunde aldrig riktigt förutse vad som skulle hända när man reste sig – blodbad eller vattenbad?). Därför förstår jag såklart att folk säger att det är skönt när det har gått bra (tycker också själv det är fruktansvärt skönt).
Ur babyperspektiv har den här graviditeten varit rena rama barnleken. Allt har gått som smort. Inga blödningar. Inga sammandragningar. Inga tidiga vattenavgångar. Nada.
Ändå hävdar jag i nuläget att Milkens graviditet var lättare än den här.
Huuuur kan du tycka så, med tanke på hur galna omständigheterna var då, kanske du undrar. Svaret är skitlätt. Och det har absolut ingenting med fysiska förutsättningar att göra. Utan bara med psyket.
Med Milken hade jag huvudet med mig ända i mål. Inte en gång tvivlade jag på mig själv och min egen förmåga. Klart jag hade ont och hade lejdon, men jag tappade aldrig tron på livet och framtiden. Oavsett utgång visste jag att allt kommer ordna sig. Vilket det såklart också gjorde.
Och så länge jag har huvudet med sig så fixar jag nästan allt. Även om kroppen var lite svajig och inte riktigt höll hela vägen, så var hjärnan kanske skarpare än någonsin. Och det gjorde att hela upplevelsen blev uthärdlig – trots alla problem som ploppade upp längs vägen.
Den här gången har varit så sjukt mycket tuffare när jag har fajtats mot både kroppen och knoppen. Nu känner jag tilltro till livet igen (därför vågar jag skriva det här), men det har varit så fruktansvärt mycket svärta i huvudet under månaderna som har gått. Kan inte ens längre räkna gångerna jag har tappat tron på mig själv och livet i stort.
Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt.
Och det tror man ju alltid när man är mitt inne i det.
Har byggt upp en galen respekt för folk som tampas med och övervinner psykiska sjukdomar och depressioner. Har insett att jag föredrar fysisk smärta hundra gånger om – bara jag får känna att det är mitt vanliga jag som styr i hjärncockpiten. Är verkligen urusel på att vara nere i gropen.
Har nog aldrig mått så här skit i hela mitt liv och gissar att det till 90 % har berott på att huvudet föll av kroppen sisådär i januari. Är SÅ JÄVLA GLAD att jag pikkuhiljaa har hittat tillbaka till ratten. Nu styr jag igen. Lite vingrigt och trevande, på en osandad skogsväg, men tror jag börjar ha ett hum om vart vi är på väg.
Så ja och nej, den här graviditeten är både bättre och sämre. Fast mest sämre. Men vad vet vi – kanske den avancerar och överraskar på slutet?
Forever Jung 
Vet exakt vad du menar. Tack för att du beskriver det så bra. Man förstår inte vilket helvete det är innan man själv varit där. Jag väljer själv också fysisk smärta hellre än psykisk – inget snack! Hoppas du får må bra nu, inte bara under resten av graviditeten utan även efteråt. Hejar på dej! Kram.
Tack Linn för detta inlägg, det gjorde mig alldeles tårögd! För en som kämpat med depressioner i alldeles för många år finns inget mer underlättande för själen än då någon förstår! Som svart på vitt skriver hur förlamande mörkret är, som förstår att fysisk smärta är lättare att hantera. "Varför skadar du dig själv?" undrar min stackars pojkvän då han försöker stoppa mig från att klösa sönder mitt eget skinn då det blir som värst. Och jag vet inte riktigt själv, men har alltid just tänkt att då psyket är riktigt jävla lågt så är det bara så 'skönt' att känna lite hederlig fysisk smärta som tar över den andra smärtan, hur otäckt det än måste se ut för honom. Kram till dig!
"Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt."
Så sant och alldeles för bekant. Tack för att du så skickligt sätter ord på känslor jag själv har så svårt att beskriva.
Vet exakt vad du menar. Tack för att du beskriver det så bra. Man förstår inte vilket helvete det är innan man själv varit där. Jag väljer själv också fysisk smärta hellre än psykisk – inget snack! Hoppas du får må bra nu, inte bara under resten av graviditeten utan även efteråt. Hejar på dej! Kram.
Tack Linn för detta inlägg, det gjorde mig alldeles tårögd! För en som kämpat med depressioner i alldeles för många år finns inget mer underlättande för själen än då någon förstår! Som svart på vitt skriver hur förlamande mörkret är, som förstår att fysisk smärta är lättare att hantera. "Varför skadar du dig själv?" undrar min stackars pojkvän då han försöker stoppa mig från att klösa sönder mitt eget skinn då det blir som värst. Och jag vet inte riktigt själv, men har alltid just tänkt att då psyket är riktigt jävla lågt så är det bara så 'skönt' att känna lite hederlig fysisk smärta som tar över den andra smärtan, hur otäckt det än måste se ut för honom. Kram till dig!
"Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt."
Så sant och alldeles för bekant. Tack för att du så skickligt sätter ord på känslor jag själv har så svårt att beskriva.