Precis som 100 % av alla andra kvinnor som någon gång odlat ett barn inom sig känner jag att det är fullkomligt absurt att det just nu ligger en människa i en människa (alltså i mig!!!). Även om det här med förökning förmodligen är det mest naturliga som finns på denna jord, så känns allt det här ändå totalt främmande för en klinisk och rationell nutidsmänniska som jag. Sa jag just rationell? HAHA.
Men får det liksom inte att gå ihop att där ligger en nästan fullt utvecklad människa (googlar man vecka 21 så ser ju bilderna ut så här). Har ju sett en hel del prematurbarn i mina dagar och det känns ju helvilt att fostret snart är så stort att det har chans att överleva utanför min kropp. Tänker till exempel på min bloggkollega Nina här på Sevendays som födde barn i vecka 23. Galen tanke att jag skulle föda barn om två veckor och det skulle potentiellt kunna gå vägen.
Ja, det är mycket som känns vrickat. Också det faktum att det inte är en liten könlös hermelin där inne, utan faktiskt en person med könsorgan. Har bara tänkt att vi ska få ”en baby”. Inte att det ska komma en pojke eller flicka eller något däremellan. Den här gången tänker jag inte ta reda på vad det lutar mot heller. Det får komma vad det komma vill (om så en könlös hermelin).
Finns ändå ingenting i könet som säger något om barnet och dess egenskaper, fallenhet, personlighet och intressen. Det har i alla fall de senaste nio åren lärt mig av ett flickebarn och ett gossebarn. Allt det som skulle gälla pojkar gällde inte oss. Lika lite som allt det traditionellt flickiga gällde flickan. Och det är väl alltid hälsosamt att inse. Att alla variationer är möjliga.
Ska vänta till sista sekund för att ta reda på vem som är trean och vad hen har mellan benen. Tänker att det kan ge mig en sista push att ta oss igenom förlossningen. Än så länge spelar det ingen roll (jag menar, här finns det inga barnrum som ska målas ljusblå eller rosa, moahaha). Mitt huvudsakliga fokus ligger bara på att hålla hermelinen inne så länge som möjligt. Och det är helt enough just nu.
Av vilka orsaker har ni tagit reda på alternativt inte tagit reda på könet under en graviditet?
Forever Jung 
Jag var inte så där att jag behövde veta denna fjärde gång. (Har frågat med tre av tre tidigare men då 2003 fick man knappt veta här).Nu fjärde gången såg jag själv och läkaren bekräftade senare att det var rätt. Sambon ville ha det hemligt för sig själv…och vet inte men är supernyfiken nog nu i efterhand och skulle kolla noga nästa gång vi far på ett ultra i morgon som är en extrakoll 🙂 Efter massor av ultran med både pojke o flicka i magen är det ganska lätt att se skillnaden själv med om barnet ligger rätt och visar. Tyckte båda sorter är lika lätta att se skillnad på då man vet olikheterna 😀
Själv har jag absolut ingen aning om hur det ser ut på UL, får hålla ögonen stängda för säkerhetsskull! 🙂
Vi har inte tagit reda på nu med fyran. Och inte tog vi med trean heller. Har absolut inget behov av att veta. Visst funderar jag nu dom då vem det är som växer där inne men inte så jag skulle gå i bitar av nyfikenhet på vilket kön det är. Så länge det kommer en frisk baby i Juni så är jag nöjd ✌
Vi tog aldrig reda på, men vi "visste" båda ändå att det skulle bli pojke. Finns INGA flickor på TRE generationer på greksidan, och alla i min släkt föder två pojkar först. Helt skumt, men sant. Men tyckte det var urkul att inte veta förrän förlossningen var över. Och då var det ändå så självklart, hade blivit helt stum om det hade varit en flicka faktiskt.
Ville veta av ren nyfikenhet! Vill liksom veta så mycket som möjligt om minitypen därinne, och det här var nu en av de få saker som är på nåt sätt konkreta. Sen spelar det förstås absolut ingen roll vad hen har mellan benen och det är bara hen själv som kommer veta vilken könstillhörighet (om någon) hen har påriktigt. Men kände också att varför inte. Kanske avdramatisera det också för mej själv. Jag tycker det är superfint med föräldrar som vägrar berätta vilket könsorgan barnet har, just eftersom det inte definierar något annat. Men det är kanske inte en kamp jag kände att jag orkar eller vill ta just nu. Istället tänker jag försöka ge barnet alla möjligheter att vara precis den hen vill . Lollar för mej själv när folk tycker att det är ju bra att ni vet att det är en pojke så ni kan köpa rätt färgs kläder/inreda i rätt färger. EEEeeeeh det är ju inte det det handlar om. Tycker ditt resonemang är fint och klokt ❤
Vi frågade på ultrat eftersom vi direkt hade ett flicknamn och hade så otroligt svårt med pojknamn. Jag sa att vi frågar på ultrat vad det är och om det är en flicka e allt klappat och klart och är det en pojke kan vi ta en ny omgång med namnförslag. Det var också rätt skönt att få börja prata om en person istället för "den" eller "babyn". Det gör saken mer verklig då man får prata om att han/hon sparkar så mycket idag eller han/hon är säkert hungrig nu.. Blir det fler graviditeter kanske vi nödvändigtvis inte tar reda på utan det får bli en överraskning. Det får vi se sen 🙂 För övrigt är det bara våra närmaste som vet vem som guppar å på i magen, resten av världen får vänta med spänning till bf!
Vi väntar tredje barnet i sommar (2 dagar senare bf än er!) och tänker inte ta reda på denna (sista) gång om det är flicka eller pojke. Mannen sa t.o.m att på nästa ultraljud så ska vi säga till barnmorskan så vi inte ens i misstag kan få se. Det värsta är nog dock för mig som pikulite skulle vilja veta, men ändå inte, är att jag denna gång änsålänge inte har någon rejäl känning om vad det är, som jag hade med de två första barnen (pojke och flicka).
Med första tog vi inte reda på, jag ville absolut inte veta utan ha en överraskning när babyn äntligen föddes. Med tvåan tog vi inte heller reda på, men så visade det sig att hon var allvarligt sjuk och då frågade vi, helt enkelt för att kunna förbereda allting då vi visste att hon högst antagligen inte skulle klara sig. Sen med trean ville jag absolut veta för att kunna anknyta ordentligt då det var psykiskt tungt efter allt som hände förra gången. Skulle vi nu ännu få ett barn till så skulle vi nog inte ta reda på. Det är något speciellt med att inte veta och få fundera och fantisera till sista dagen.
Tog inte reda på med första, ville veta med andra. Jag tyckte det var lättare under andra graviditeten att förhålla sig till det att det växte en människa i mig, som utanför mig sedan utvecklas till en helt egen liten person. Därför ville jag den andra gången ta reda på helst en sak om den personen redan på förhand (fast den infon egentligen inte säger något annat än vad som finns mellan benen).
Vi frågade men fick inget klart svar eftersom ungen korsade benen på ultraljudet. Vill veta för att få det mer konket, för det är så jäkla konstigt att det växer en riktig baby i magen. Sen var det ganska skönt att ärligt kunna svara "vi vet inte" på frågan om det är en flicka eller pojke och tack vare det fick vi inte massa rosa eller blå kläder av välmenande släkt och vänner.
Vi ville inte veta på förhand utan bli överraskade sen då det gällde. Jag tycker att så få saker nuförtiden på riktigt överraskar mig så därför så. För mig hade könet dessutom ingen betydelse någondera gångerna. Allt var välkommet, önskat och efterlängtat. Men för vissa äldre släktingar var det svårt att acceptera att vi inte visste. Hen frågade varje gång vi sågs och godkände inte vårt "vet inte". Hen t.o.m. viskade åt mig "men DU, du som är mamma måste ju veta". Jag ba öö vah?? Gjorde mig grymt arg då, nu fnissar jag mest åt alltihop. Men liksom, varför tror vissa att man får kläcka ur sig vad som helst åt en gravid kvinna?!
Med två första barnen hade jag inget behov av att veta men mannen däremot kände att det var enklare att förbereda sig mentalt ju mer han visste om typen som fanns där inne. Nu med trean var det plötsligt ombytta roller, mannen föreslog att vi inte skulle ta reda på medan jag ville veta. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ville veta denhär gången men på nåt vis känner jag att det känns skönt att redan nu kunna tala om lillebror/lillasyster även om könet ju egentligen spelar noll roll.
Vi har inte tagit reda på kön med någon dera ? Och det har varit oliiidligt spännande! Jag har googlat skrönor, folk har slagit vad med pengar om könet osv. Och vi har gissat och funderat. Nu med tvåan gick vi på 8 ultran och trots det såg vi aldrig någon snopp som HAN då sedan hade ?
Vi tog inte reda på med någon av våra två döttrar. Visst var jag nyfiken som bara den på vem som bodde därinne. Men tyckte att det är ju en av de stora orsakerna att ta sig igenom förlossningshelvetet för att få reda på vem som kommer.
Tvåan är nu 12 dygn och jag har fortfarande svårt att förstå att den där HELA och FUNGERANDE människan har funnits inuti mig och kommit ut därifrån helt redo att leva. Det är så fantastiskt otroligt!
Vi har inte tagit reda på med någon av våra tre barn. Jag tyckte det var så spännande att inte veta, en extra morot för att klara av förlossningarna då jag äntligen skulle få veta lm det var en flicka eller en pojke. Med de två första hade jag rätt om könet men med tredje blev det en överaskning när det var en flicka och ingen pojke som jag hade trott 😀 jag tycker också att det har varit roligt att pappan har fått vara den första som har tittat efter om det är snopp eller snippa och fått berätta det åt mig, som ett litet pris också för honom som inte fått föda fram några barn 😉 skulle jag få min vilja igenom och få ett fjärde barn skulle vi inte heller ta reda på könet 🙂
Vi har tagit reda pà kön de två första graviditeterna (den tredje såg jag själv). Fòr mig var det ett sätt att orka igenom illamående och oãndliga dagar – att ha ett mål halvvägs. Sen gjorde det även fòrsta graviditeten mer verklig, tyckte jag.
Nå, går man på ultra så får man ju vara beredd på att eventuellt få veta könet på köpet – vissa barn är inte blyga! Jag tyckar att det är fånigt både att gå på 3 extra ultran för att absoluuuut få veta kön och att ligga o blunda för att absoluuuut inte få veta det. Stanna hemma då, ultran är inte obligatoriska!
Egna barnet var oblygt så vi såg vad det var utan problem, skulle det inte ha varit klart så skulle vi ha överlevt bra ändå.
Nå, med den historiken jag har när det kommer till barnafödande skulle jag inte säga att det är ett alternativ att utebli.
Ja visst är det bra att man kan se in i magen nu för tiden och inte bara lyssna på hjärtljuden med en tratt, men so what om man skymtar en snopp eller en snippa? Var mera tänkt som en allmän uppgivenhet inför det svartvita synsättet än en uppmaning åt dig…
Det svartvita synsättet verkar dock mycket positivare och glädjespridande (oavsett om man tar reda på könet eller inte) än din uppgivenhet. De som inte vill veta men råkar se könet på ultra får knappast 'leidon' för det.. Eller kanske är det jag som missförstår din kommentar..
Tycker du? Kanske vi missförstår varandra lite då. Är väl ändå konstigt om det "viktigaste" för de blivande föräldrarna är att veta/inte veta könet på det kommande barnet? Man behöver ju inte fråga ultraljudssköterskan vilket kön det är om man inte fäster vikt vid det, men att blunda och inte alls se sitt barn för att inte råka se ett könsorgan i misstag är nog extremt i min värld. Liksom att gå på extra ultran enbart för att se könet. Nåjo, alla gör på sitt sätt.
Vi tog inte reda på könet med någondera av barnen ville bli överraskade, men min magkänslan visade sig stämma ?
Vi tog inte reda på med Lovis och Idun, men med Edda var vi så sjukt nyfikna på om det skulle komma en pojke i vår annars så flickstarka släkt (spännande) eller om det skulle komma ÄNNU en flicka (spännande). Och det var faktiskt jättemycket roligare att veta än jag hade tänkt mig.
(Så där i övrigt säger barnets kön absolut INGET om barnets personlighet, däremot en hel del om vilka förväntningar samhället kommer att ha på hen)
Om det bara handlat om mig hade jag knappast frågat. Tyckte det var rätt mysigt att inte veta. Men barnet har en blivande pappa också. Han känner ju inte fosterrörelser på samma sätt, så för honom var kommande babyn rätt abstrakt. För mig var det viktigare att graviditeten blir så mycket som möjligt vårt gemensamma projekt än att inte veta. Så vi frågade – ett bra beslut.
Första gången ville vi inte veta (och har för oss att vi ändå inte skulle ha fått veta, Vasa 2007?). Det var liksom tillräckligt märkligt att det var en MÄNNISKA i magen, könet kändes mindre viktigt. Med de två andra barnen har vi tagit reda på, mest för att det är ungefär det enda som går att få veta på förhand. Tycker inte det förstör någon överraskning vid förlossningen heller eftersom det ändå är en liten person som kommer, inte bara en pojke/flicka som ju var den enda lilla detaljen vi visste. Jag har för övrigt tänkt många gånger att det är nyttigt för mig att ha flera pojkar, för då blir det så tydligt att personligheten och egenskaperna inte beror på det utan på något helt annat!
Jag håller lite med Mia här ovan. Runt vecka 20 då vi fick reda på könet hände liksom inte så mycket annat, så då var det bara roligt att få reda på. På förlossningsdagen fick vi ju ändå en pikuliten människa så jag tror inte att jag personligen skulle ha reagerat lika mycket på, eller fått lika mycket glädje av, att också ha fått reda på könet där och då.
Jag var inte så där att jag behövde veta denna fjärde gång. (Har frågat med tre av tre tidigare men då 2003 fick man knappt veta här).Nu fjärde gången såg jag själv och läkaren bekräftade senare att det var rätt. Sambon ville ha det hemligt för sig själv…och vet inte men är supernyfiken nog nu i efterhand och skulle kolla noga nästa gång vi far på ett ultra i morgon som är en extrakoll 🙂 Efter massor av ultran med både pojke o flicka i magen är det ganska lätt att se skillnaden själv med om barnet ligger rätt och visar. Tyckte båda sorter är lika lätta att se skillnad på då man vet olikheterna 😀
Själv har jag absolut ingen aning om hur det ser ut på UL, får hålla ögonen stängda för säkerhetsskull! 🙂
Vi har inte tagit reda på nu med fyran. Och inte tog vi med trean heller. Har absolut inget behov av att veta. Visst funderar jag nu dom då vem det är som växer där inne men inte så jag skulle gå i bitar av nyfikenhet på vilket kön det är. Så länge det kommer en frisk baby i Juni så är jag nöjd ✌
Vi tog aldrig reda på, men vi "visste" båda ändå att det skulle bli pojke. Finns INGA flickor på TRE generationer på greksidan, och alla i min släkt föder två pojkar först. Helt skumt, men sant. Men tyckte det var urkul att inte veta förrän förlossningen var över. Och då var det ändå så självklart, hade blivit helt stum om det hade varit en flicka faktiskt.
Ville veta av ren nyfikenhet! Vill liksom veta så mycket som möjligt om minitypen därinne, och det här var nu en av de få saker som är på nåt sätt konkreta. Sen spelar det förstås absolut ingen roll vad hen har mellan benen och det är bara hen själv som kommer veta vilken könstillhörighet (om någon) hen har påriktigt. Men kände också att varför inte. Kanske avdramatisera det också för mej själv. Jag tycker det är superfint med föräldrar som vägrar berätta vilket könsorgan barnet har, just eftersom det inte definierar något annat. Men det är kanske inte en kamp jag kände att jag orkar eller vill ta just nu. Istället tänker jag försöka ge barnet alla möjligheter att vara precis den hen vill . Lollar för mej själv när folk tycker att det är ju bra att ni vet att det är en pojke så ni kan köpa rätt färgs kläder/inreda i rätt färger. EEEeeeeh det är ju inte det det handlar om. Tycker ditt resonemang är fint och klokt ❤
Vi frågade på ultrat eftersom vi direkt hade ett flicknamn och hade så otroligt svårt med pojknamn. Jag sa att vi frågar på ultrat vad det är och om det är en flicka e allt klappat och klart och är det en pojke kan vi ta en ny omgång med namnförslag. Det var också rätt skönt att få börja prata om en person istället för "den" eller "babyn". Det gör saken mer verklig då man får prata om att han/hon sparkar så mycket idag eller han/hon är säkert hungrig nu.. Blir det fler graviditeter kanske vi nödvändigtvis inte tar reda på utan det får bli en överraskning. Det får vi se sen 🙂 För övrigt är det bara våra närmaste som vet vem som guppar å på i magen, resten av världen får vänta med spänning till bf!
Vi väntar tredje barnet i sommar (2 dagar senare bf än er!) och tänker inte ta reda på denna (sista) gång om det är flicka eller pojke. Mannen sa t.o.m att på nästa ultraljud så ska vi säga till barnmorskan så vi inte ens i misstag kan få se. Det värsta är nog dock för mig som pikulite skulle vilja veta, men ändå inte, är att jag denna gång änsålänge inte har någon rejäl känning om vad det är, som jag hade med de två första barnen (pojke och flicka).
Med första tog vi inte reda på, jag ville absolut inte veta utan ha en överraskning när babyn äntligen föddes. Med tvåan tog vi inte heller reda på, men så visade det sig att hon var allvarligt sjuk och då frågade vi, helt enkelt för att kunna förbereda allting då vi visste att hon högst antagligen inte skulle klara sig. Sen med trean ville jag absolut veta för att kunna anknyta ordentligt då det var psykiskt tungt efter allt som hände förra gången. Skulle vi nu ännu få ett barn till så skulle vi nog inte ta reda på. Det är något speciellt med att inte veta och få fundera och fantisera till sista dagen.
Tog inte reda på med första, ville veta med andra. Jag tyckte det var lättare under andra graviditeten att förhålla sig till det att det växte en människa i mig, som utanför mig sedan utvecklas till en helt egen liten person. Därför ville jag den andra gången ta reda på helst en sak om den personen redan på förhand (fast den infon egentligen inte säger något annat än vad som finns mellan benen).
Vi frågade men fick inget klart svar eftersom ungen korsade benen på ultraljudet. Vill veta för att få det mer konket, för det är så jäkla konstigt att det växer en riktig baby i magen. Sen var det ganska skönt att ärligt kunna svara "vi vet inte" på frågan om det är en flicka eller pojke och tack vare det fick vi inte massa rosa eller blå kläder av välmenande släkt och vänner.
Vi ville inte veta på förhand utan bli överraskade sen då det gällde. Jag tycker att så få saker nuförtiden på riktigt överraskar mig så därför så. För mig hade könet dessutom ingen betydelse någondera gångerna. Allt var välkommet, önskat och efterlängtat. Men för vissa äldre släktingar var det svårt att acceptera att vi inte visste. Hen frågade varje gång vi sågs och godkände inte vårt "vet inte". Hen t.o.m. viskade åt mig "men DU, du som är mamma måste ju veta". Jag ba öö vah?? Gjorde mig grymt arg då, nu fnissar jag mest åt alltihop. Men liksom, varför tror vissa att man får kläcka ur sig vad som helst åt en gravid kvinna?!
Med två första barnen hade jag inget behov av att veta men mannen däremot kände att det var enklare att förbereda sig mentalt ju mer han visste om typen som fanns där inne. Nu med trean var det plötsligt ombytta roller, mannen föreslog att vi inte skulle ta reda på medan jag ville veta. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag ville veta denhär gången men på nåt vis känner jag att det känns skönt att redan nu kunna tala om lillebror/lillasyster även om könet ju egentligen spelar noll roll.
Vi har inte tagit reda på kön med någon dera ? Och det har varit oliiidligt spännande! Jag har googlat skrönor, folk har slagit vad med pengar om könet osv. Och vi har gissat och funderat. Nu med tvåan gick vi på 8 ultran och trots det såg vi aldrig någon snopp som HAN då sedan hade ?
Vi tog inte reda på med någon av våra två döttrar. Visst var jag nyfiken som bara den på vem som bodde därinne. Men tyckte att det är ju en av de stora orsakerna att ta sig igenom förlossningshelvetet för att få reda på vem som kommer.
Tvåan är nu 12 dygn och jag har fortfarande svårt att förstå att den där HELA och FUNGERANDE människan har funnits inuti mig och kommit ut därifrån helt redo att leva. Det är så fantastiskt otroligt!
Vi har inte tagit reda på med någon av våra tre barn. Jag tyckte det var så spännande att inte veta, en extra morot för att klara av förlossningarna då jag äntligen skulle få veta lm det var en flicka eller en pojke. Med de två första hade jag rätt om könet men med tredje blev det en överaskning när det var en flicka och ingen pojke som jag hade trott 😀 jag tycker också att det har varit roligt att pappan har fått vara den första som har tittat efter om det är snopp eller snippa och fått berätta det åt mig, som ett litet pris också för honom som inte fått föda fram några barn 😉 skulle jag få min vilja igenom och få ett fjärde barn skulle vi inte heller ta reda på könet 🙂
Vi har tagit reda pà kön de två första graviditeterna (den tredje såg jag själv). Fòr mig var det ett sätt att orka igenom illamående och oãndliga dagar – att ha ett mål halvvägs. Sen gjorde det även fòrsta graviditeten mer verklig, tyckte jag.
Nå, går man på ultra så får man ju vara beredd på att eventuellt få veta könet på köpet – vissa barn är inte blyga! Jag tyckar att det är fånigt både att gå på 3 extra ultran för att absoluuuut få veta kön och att ligga o blunda för att absoluuuut inte få veta det. Stanna hemma då, ultran är inte obligatoriska!
Egna barnet var oblygt så vi såg vad det var utan problem, skulle det inte ha varit klart så skulle vi ha överlevt bra ändå.
Nå, med den historiken jag har när det kommer till barnafödande skulle jag inte säga att det är ett alternativ att utebli.
Ja visst är det bra att man kan se in i magen nu för tiden och inte bara lyssna på hjärtljuden med en tratt, men so what om man skymtar en snopp eller en snippa? Var mera tänkt som en allmän uppgivenhet inför det svartvita synsättet än en uppmaning åt dig…
Det svartvita synsättet verkar dock mycket positivare och glädjespridande (oavsett om man tar reda på könet eller inte) än din uppgivenhet. De som inte vill veta men råkar se könet på ultra får knappast 'leidon' för det.. Eller kanske är det jag som missförstår din kommentar..
Tycker du? Kanske vi missförstår varandra lite då. Är väl ändå konstigt om det "viktigaste" för de blivande föräldrarna är att veta/inte veta könet på det kommande barnet? Man behöver ju inte fråga ultraljudssköterskan vilket kön det är om man inte fäster vikt vid det, men att blunda och inte alls se sitt barn för att inte råka se ett könsorgan i misstag är nog extremt i min värld. Liksom att gå på extra ultran enbart för att se könet. Nåjo, alla gör på sitt sätt.
Vi tog inte reda på könet med någondera av barnen ville bli överraskade, men min magkänslan visade sig stämma ?
Vi tog inte reda på med Lovis och Idun, men med Edda var vi så sjukt nyfikna på om det skulle komma en pojke i vår annars så flickstarka släkt (spännande) eller om det skulle komma ÄNNU en flicka (spännande). Och det var faktiskt jättemycket roligare att veta än jag hade tänkt mig.
(Så där i övrigt säger barnets kön absolut INGET om barnets personlighet, däremot en hel del om vilka förväntningar samhället kommer att ha på hen)
Om det bara handlat om mig hade jag knappast frågat. Tyckte det var rätt mysigt att inte veta. Men barnet har en blivande pappa också. Han känner ju inte fosterrörelser på samma sätt, så för honom var kommande babyn rätt abstrakt. För mig var det viktigare att graviditeten blir så mycket som möjligt vårt gemensamma projekt än att inte veta. Så vi frågade – ett bra beslut.
Första gången ville vi inte veta (och har för oss att vi ändå inte skulle ha fått veta, Vasa 2007?). Det var liksom tillräckligt märkligt att det var en MÄNNISKA i magen, könet kändes mindre viktigt. Med de två andra barnen har vi tagit reda på, mest för att det är ungefär det enda som går att få veta på förhand. Tycker inte det förstör någon överraskning vid förlossningen heller eftersom det ändå är en liten person som kommer, inte bara en pojke/flicka som ju var den enda lilla detaljen vi visste. Jag har för övrigt tänkt många gånger att det är nyttigt för mig att ha flera pojkar, för då blir det så tydligt att personligheten och egenskaperna inte beror på det utan på något helt annat!
Jag håller lite med Mia här ovan. Runt vecka 20 då vi fick reda på könet hände liksom inte så mycket annat, så då var det bara roligt att få reda på. På förlossningsdagen fick vi ju ändå en pikuliten människa så jag tror inte att jag personligen skulle ha reagerat lika mycket på, eller fått lika mycket glädje av, att också ha fått reda på könet där och då.