Fullträff.

Ni vet hur vissa låtar (som inte ens är så megaspeciella i sig), men som totalt matchar ens humör vid en viss tidpunkt. Som förhöjer en stund som inte ens var så megaspeciell från första början. I dag uppstod en sån stund med en sån låt. Och på några sekunder svävade jag på ett brändöromantiskt moln. 

Jag hade varit på lunch med riktigt älskvärda kompisar på Selmas (som vanligt var det sjukligt gott). Solen sken, solbrillorna var på, jag var på väg hem. Kände mig så där bekymmerslös som man bara kan vara om man är ledig, huset är städat och man har sovit gott. Trottoarerna var torra, koffeinkicken ultimat och jag kopplade i mina hörlurar. 

Och så kom den här.

Ja, då blev liksom allt så braaaa.

Försökte förklara för Sami igår hur skönt det är att vara någorlunda normal igen. Att inte gå omkring och tro att livet är förstört och över (tror inte att någon kan förstå min lättnad). För en tid sedan var jag så fruktansvärt rädd för att ramla in i en depression, men just nu finns det absolut inga tvivel. För varje vecka mår jag bättre och bättre och bättre. Kroppen gör ondare och ondare, men det skiter jag totalt i, för huvudet är så lätt, så lätt.

Nu ska jag bara vänta in kvällens höjdpunkt – Karkki Lindroos på övernattning. Jess!