Så kom och gick en vapphelg.

Vilken bra helg det blev, trots allt. Tog mig flera veckor att komma över det faktum att jag inte skulle ha möjlighet att åka ner till Karis och fira valborg och första maj. Det går helt enkelt inte att köra ensam ner längre. I tio år har jag kört ensam av och an like a boss med cirka ett dussin nyfödda barn i baksätet. Aldrig stött på hinder förr. Men den här ryggen och foglossningen gör att allt slår i kramp efter cirka 30 km. Igår var jag nästan gråtfärdig bara av att köra till Vörå.

Vi firade hos kompisar där istället. Blev ett spontant påhitt, eftersom jag varit oförmögen att styra upp nåt här i all besvikelse (och ja, man kan förstås åka tåg, men lägg nu sen 240 euro på en biljett för att en person ska komma fram). Blev en urgod grillpremiär hos min vigselförättare och min brudtärna. Vi åt och åt och åt och pratade och pratade och pratade tills jag insåg att klockan var midnatt och mina barn gråa i ansiktet av trötthet. Då kilade vi över till svärisarnas tomma hus och sov där. 

Som vanligt vaknade jag hundra år före alla andra och sträckte mig efter en Hemmets journal (eller Hemmets veckotidning eller Allers eller nåt i den stilen som låg i svärmors hylla). Där frestade löpet med lättgjorda bullar. Jag blev så fruktansvärt sugen och bestämde mig där och då för att det skulle bli mitt livs första bullabak. Åh herregud vad gott det blev. Var ju lite matt efter 55 stycken (av att GÖRA dem, menar jag, åt ju inte riktigt fullt så många).

Någon runda på stan för att se mössfolk och trenchcoatar blev det inte heller i år. Känner mig aldrig lockad av det. Vet inte riktigt vad man ska göra där. Förutom att ha för lite kläder på sig och köpa metrilaku. Jaja, kanske ett annat år, men inte detta. Nu ska jag ta en bulle och en dusch, hejtå!