Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

”Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!”, tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet – med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde – eller påminner ibland fortfarande – om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus – ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.