Milks, 2012.
Det pågår en sällanskådad babyboom runt omkring mig. Både i det verkliga livet och bland de kvinnor jag tenderar intressera mig för på sociala medier. Det är ju alltid kul att hänga med i livsskeden som påminner ganska långt om ens egna. Ännu bättre om de råkar ha ett litet försprång, så att man får en liten förhandstitt in i den vardag som snart är min.
Har varit så roligt att följa med till exempel Ebba von Sydow, allt från hennes tv-jobb till blogg och podd. Och förstås andra, helt vanliga dödliga som jag själv. Helgalet att det snart är jag som swischar runt med vagnen!
Nå väl, en sak har jag tänkt mycket på när jag har följt många nyblivna kändismammor den senaste tiden. Vet inte om det specifikt är just Ebba som har påmint mig om tiden när Milken var baby. Eller kanske snarare: Min känsla när jag var hemma med Milken.
Vet inte om det var något blogginlägg eller nån bild på insta där Ebba skrev om att hon just hade avslutat någon inspelning, i en lite för kall trenchcoat (brösten! brösten!), att det kanske inte var helt optimalt med en fem veckor gammal bebis (tröttheten! tröttheten!). Minns inte exakt och hittar inte inlägget just nu (kanske har jag drömt?).
Nu spelade jag verkligen inte in några tv-inslag när Milks var bebis, men kan SÅ relatera till känslan. Eller vad vet jag hur någon annan känner, men vill minnas att jag själv alltid pressade mig själv lite mer än vad jag egentligen orkade (vill för Guds skull inte hävda att Ebba gör det – snackar bara om mig själv).
Det kanske mer handlade om gäster, luncher, frilansjobb, fart och fläng i mitt fall. Jag var också så svältfödd på folk efter månader av sjukhusliggande att jag ville, ville, ville allt som kom i min väg. Hade också en sjuhelvetes massa underliggande stress av att se många av mina studiekamrater utexamineras och få nya, roliga jobb. Kände mig hela tiden steget efter. Där satt jag hemma och ”gjorde absolut ingenting” medan andra bara gled vidare ut i livet. Så här i efterhand var det ju så urbota korkat tänkt, men kan ju inte hjälpas att jag var mindre intelligent på den tiden. Tänkte bara att jag ville framåt, framåt, framåt.
Så här i efterhand, om man nu ska analysera två olika babytider, så känner jag ofta att jag sjabblade bort Mileas babytid i mycket större utsträckning än med Matheo. Med Matheo landade jag så mycket mer i situationen och vilade i den. Med Milea blev det bara ett massa rusande hit och dit. Förstås spelar det roll att hon var andra barnet och att det var tyngre att leva i en tvåbarnsvardag (allt känns ju sämre om man är tröttare).
Inför den här tredje gången är jag förhoppningvis lite bättre preppad. Har så mycket mer styrka och pondus i mig själv att säga ”Nej gud, jag älskar dig, men jag orkar absolut inte med någon gäst i dag, hejtå” och ”Supergärna lunch, inte i dag, kanske nästa vecka!”. Eller: ”Tack för erbjudandet! Skulle så gärna göra det här uppdraget för er, men nu råkar jag vara mammaledig, vi återkommer en annan gång!”.
Den här gången tänker jag inte sjabbla bort mig själv eller babyns första tid i livet. Jag vet, med erfarenhet, att ingenting händer om man lägger livet på paus för en tid. Hur mycket karriären än är på väg att blomma ut, eller att studierna borde bli klara eller att något annat där ute pockar på din uppmärksamhet – allt väntar, alla väntar. Så har det i alla fall varit för mig. Om alla sprang i från mig då, så har det jämnat ut sig i efterhand. Och förresten – vad spelar det för roll var andra står i relation till mig? Nå, absolut ingen!
Den här gången vägrar jag pressa mig själv till max. Hur mycket det än skulle ”gangna min framtid” eller Gud vet jag. Den här gången ska jag totalt skita i vad som finns utanför ytterdörren och bara gå ut när jag själv önskar. Mycket med den här babyn handlar om att göra om, göra rätt. Tror det kommer att göra mig gott.
Aj jestas, hörni, så spännande att testa på barnafödande i två så olika livssitationer (först: 21-årig gränslös studerande – senare: 31-åring fastanställd tant). Rekommenderar verkligen!
Forever Jung 
Kanske inte helt med saken att göra, men jag är nyfiken på om ni tänkt på hur ni ska dela föräldraledigheten den här gången? Ni är väl två med jobb och inkomst nu.
Ännu har vi inte vågat säga med 100 % säkerhet. Utgångsläget är ju 50/50, men måste först se hur det isf påverkar en eventuell amning. Eller hur jag mår överlag. Har ju inte direkt varit hälsoklippan själv det senaste året. Får återkomma till det när det närmar sig skiftesbyte!
Har du tänkt det andra vägen? Du ligger inte steget efter. Du har legat, och ligger ett steg före dina "studiekompisar". Du har en sjukt mycket större livserfarenhet, och det är ju den som mäter!
Ooh så jag känner igen mig! Tänk att det ska vara så svårt att hitta den där balansen.
Låter som att du nu har goda förutsättningar att göra den kommande tiden till precis det du/ni önskar att den ska vara. Varma lyckönskningar!
Vi kan väl konstatera att de flesta av oss blir lite klokare med åren.
?
gör g'rna blogginlägg där du jämför hur det är att bli mamma som 31 åring o som 21! jag blev precis mamma själv till första barnet och är 30 år, tycker det är så tungt allt!! tänker att jag skulle varit mkt piggare och klarat sömnbristen bättre då ja va 20 än nu. kanske inbillning men..?
Jag vill också läsa det inlägget!!!
Jag kan relatera. Med min första var jag hela tiden på språng och med den andra hade jag som regel max ett program om dagen och max ett par gånger i veckan. Fast jag tror att jag hade ändrades som person, med den första ville jag just gå på kaffe medan jag med den senare bara ville vara i bubblan. Två helt olika upplevelser,jag känner att jag lite ångrar att jag inte tog mer tid att vara hemma med den första faktiskt. Jag vet inte varför har fick för mig att jag måste flänga så. Kanske för att some inte var lika tillgängligt?
Jag hade en kollega som sa "Oj du hinner jobba huuur många år som helst ännu! Va hemma å njut!" Och då va de som om nånting klicka.. Jag har planerat vara mammaledig och vara på lite vårdledigt, karln min får ta ut sin pappaledighet innan Karate Kids 2-årsdag och jag far tillbaka på jobb då. Jag sku kunna va längre på vårdledigt men vi vill ju gärna köra med en uppföljare, Karate Kid 2. Och jag vill hinna va ca ett år på jobb innan de blir dags för följande långledighet. Men man kan ju aldrig veta vad framtiden för med sig…så här ser planen ut för tillfället iaf 🙂
Exakt så hoppas jag att jag kommer kunna vara under en eventuell framtida karriär som mamma 😉 Den som kan säga nej och lyssna till sig själv och bebisen liksom.
Tack, det här behövde jag verkligen läsa.
Åh, känner igen mig i ditt tankesätt. Är hemma med tre månaders bebis, första barnet, och måste säga att jag har varit duktig på att bara vara hemma med henne, ge henne lugn och ro o bara vara. Så klart sitter vi inte instängda varje dag och möglar bort, men har liksom ganska bra kunnat känna efter vad vi orkar med den dagen. Ibland känner jag också att herregud, här sitter jag hemma och gör ingenting för karriär etc.. Men så kommer jag ihåg det fantastiska ordspråket som passar så bra in i vår vardag just nu: "Var sak har sin tid!" Ja, herregud så sant det är. Lycka till med sista delen av graviditeten och kommande trebarnsförälderskapet!
Kanske inte helt med saken att göra, men jag är nyfiken på om ni tänkt på hur ni ska dela föräldraledigheten den här gången? Ni är väl två med jobb och inkomst nu.
Ännu har vi inte vågat säga med 100 % säkerhet. Utgångsläget är ju 50/50, men måste först se hur det isf påverkar en eventuell amning. Eller hur jag mår överlag. Har ju inte direkt varit hälsoklippan själv det senaste året. Får återkomma till det när det närmar sig skiftesbyte!
Har du tänkt det andra vägen? Du ligger inte steget efter. Du har legat, och ligger ett steg före dina "studiekompisar". Du har en sjukt mycket större livserfarenhet, och det är ju den som mäter!
Ooh så jag känner igen mig! Tänk att det ska vara så svårt att hitta den där balansen.
Låter som att du nu har goda förutsättningar att göra den kommande tiden till precis det du/ni önskar att den ska vara. Varma lyckönskningar!
Vi kan väl konstatera att de flesta av oss blir lite klokare med åren.
?
gör g'rna blogginlägg där du jämför hur det är att bli mamma som 31 åring o som 21! jag blev precis mamma själv till första barnet och är 30 år, tycker det är så tungt allt!! tänker att jag skulle varit mkt piggare och klarat sömnbristen bättre då ja va 20 än nu. kanske inbillning men..?
Jag vill också läsa det inlägget!!!
Jag kan relatera. Med min första var jag hela tiden på språng och med den andra hade jag som regel max ett program om dagen och max ett par gånger i veckan. Fast jag tror att jag hade ändrades som person, med den första ville jag just gå på kaffe medan jag med den senare bara ville vara i bubblan. Två helt olika upplevelser,jag känner att jag lite ångrar att jag inte tog mer tid att vara hemma med den första faktiskt. Jag vet inte varför har fick för mig att jag måste flänga så. Kanske för att some inte var lika tillgängligt?
Jag hade en kollega som sa "Oj du hinner jobba huuur många år som helst ännu! Va hemma å njut!" Och då va de som om nånting klicka.. Jag har planerat vara mammaledig och vara på lite vårdledigt, karln min får ta ut sin pappaledighet innan Karate Kids 2-årsdag och jag far tillbaka på jobb då. Jag sku kunna va längre på vårdledigt men vi vill ju gärna köra med en uppföljare, Karate Kid 2. Och jag vill hinna va ca ett år på jobb innan de blir dags för följande långledighet. Men man kan ju aldrig veta vad framtiden för med sig…så här ser planen ut för tillfället iaf 🙂
Exakt så hoppas jag att jag kommer kunna vara under en eventuell framtida karriär som mamma 😉 Den som kan säga nej och lyssna till sig själv och bebisen liksom.
Tack, det här behövde jag verkligen läsa.
Åh, känner igen mig i ditt tankesätt. Är hemma med tre månaders bebis, första barnet, och måste säga att jag har varit duktig på att bara vara hemma med henne, ge henne lugn och ro o bara vara. Så klart sitter vi inte instängda varje dag och möglar bort, men har liksom ganska bra kunnat känna efter vad vi orkar med den dagen. Ibland känner jag också att herregud, här sitter jag hemma och gör ingenting för karriär etc.. Men så kommer jag ihåg det fantastiska ordspråket som passar så bra in i vår vardag just nu: "Var sak har sin tid!" Ja, herregud så sant det är. Lycka till med sista delen av graviditeten och kommande trebarnsförälderskapet!