Cellklumpar etc.

Häromdagen noterade jag i min gravidapp att det var dagen för Milkens nedkomst (29+5). Det som år 2010 kändes som en totalt orimlig och way too tidig förlossning känns i dagens läge som en helt befogad förlossningstidpunkt. Att föda nu skulle kännas .. ja, fullt normalt. Mentalt har jag varit gravid i fyrtionio år och kroppen känns ungefär därefter.

Nå, anyways. Det är ändå roligt att tänka att jag födde en fullt utvecklad människa i 29+5. Svårt att föreställa sig att inne i min mage döljer sig nu en ännu större människa än Milken när hon föddes. På ultrat för ett tag sedan uppskattades vikten till 1,2 kg vilket är 100 gram tyngre än Milkens första matchvikt. Så svårt att ta in. Spelar ingen roll hur många barn man har fött, lika förvirrande är det varje gång, att det faktiskt är människor (och inte typ bladpersilja) man odlar där inne.

I min hjärna är det liksom bara små cellklumpar som guppar runt i magen i nio månader, framtill ögonblicket just innan förlossning – först då känns det rimligt att ”det” förvandlas till en människa.

Men håll i hatten – i mig finns just nu något i stil med detta: 

 

milken12 kg2

 

HUR SJUUUUUUUUUUUUUKT?!

16 reaktioner på ”Cellklumpar etc.

  1. Det är vansinnigt svårt att begripa. Jag läste nyligen min dagbok från när jag just hade fått veta att vi väntade Lovis. Skrev konsekvent om babyn som "han" eftersom jag var säker på att det var en pojke (oklart varför, och efter den upplevelsen, och den påföljande, likadana med Idun har jag HELT slutat tro på folk som har en känsla för könet. Man vet inte ett smack! Eller så är det bara jag) och var superivrig redan då hon var ett par millimeter lång. Ändå var det SÅ overkligt att det faktiskt var en riktigt människa där ända tills hon föddes.

    1. Folk frågar varje dag om jag har pojk- eller flickkänningar, men jag har ju knappt MÄNNISKOKÄNNINGAR, så det är omööööjligt att säga! 🙂

    2. Linda

      🙂 Tills vi tog reda på könet i ca. vecka 19 var jag säker på att det skulle bli en pojke: En grabb, rätt liten (kanske sisådär 3000g) och född några veckor för tidigt.

      Vad blev det?

      En tjej, 4200g, 41+3.

      Needless to say, har jag också lite svårt att tro att blivande mammor veeet vad det kommer att bli. Och i de flesta fall har man ju ändå 50% chans att ligga rätt med gissningen. 🙂

  2. Känner så igen tankarna, för mig blev det också verkligt först vid förlossningen. Verkligen helt sjukt att det är en miniversion av sig själv som man odlar där inne! Jag i bebisbubblan just nu har ännu svårt att fatta att kroppen kunnat ta fram nåt så otroligt. Lycka till sista tiden av graviditeten!

  3. Heidi

    Min första kommentar när vår dotter föddes var ett överraskat (men lyckligt) "det är en bebis!" Som om det hade kunnat vara nåt annat…

  4. Det är vansinnigt svårt att begripa. Jag läste nyligen min dagbok från när jag just hade fått veta att vi väntade Lovis. Skrev konsekvent om babyn som "han" eftersom jag var säker på att det var en pojke (oklart varför, och efter den upplevelsen, och den påföljande, likadana med Idun har jag HELT slutat tro på folk som har en känsla för könet. Man vet inte ett smack! Eller så är det bara jag) och var superivrig redan då hon var ett par millimeter lång. Ändå var det SÅ overkligt att det faktiskt var en riktigt människa där ända tills hon föddes.

    1. Folk frågar varje dag om jag har pojk- eller flickkänningar, men jag har ju knappt MÄNNISKOKÄNNINGAR, så det är omööööjligt att säga! 🙂

    2. Linda

      🙂 Tills vi tog reda på könet i ca. vecka 19 var jag säker på att det skulle bli en pojke: En grabb, rätt liten (kanske sisådär 3000g) och född några veckor för tidigt.

      Vad blev det?

      En tjej, 4200g, 41+3.

      Needless to say, har jag också lite svårt att tro att blivande mammor veeet vad det kommer att bli. Och i de flesta fall har man ju ändå 50% chans att ligga rätt med gissningen. 🙂

  5. Känner så igen tankarna, för mig blev det också verkligt först vid förlossningen. Verkligen helt sjukt att det är en miniversion av sig själv som man odlar där inne! Jag i bebisbubblan just nu har ännu svårt att fatta att kroppen kunnat ta fram nåt så otroligt. Lycka till sista tiden av graviditeten!

  6. Heidi

    Min första kommentar när vår dotter föddes var ett överraskat (men lyckligt) "det är en bebis!" Som om det hade kunnat vara nåt annat…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.