Barn och utbrändhet.

frukost maj

 

God morgon, här sitter jag och sluibar mig. Dricker kaffe och äter mammas världsberömda mysli. Tänker och fingrar lite på datorn. Jag hade tänkt be er om hjälp med en grej.

Det är ju nämligen så att jag är i uppstarten av mitt bokprojekt just nu. Som helt enkelt ska handla om utbrändhet och utmattning i familjen. Eftersom jag under året som gått fått ett helt otroligt gensvar på de blogginlägg jag har skrivit här kan jag bara tjejgissa mig till att det finns en hel del semi-utmattade (och helutmattade) personer som läser den här bloggen. 

Jag skulle vilja fråga tre grejer av er. Speciellt av er som har barn. Och har man inga barn, men ändå har värdefulla synpunkter får man naturligtvis också svara. Blir bara jätteglad för varje kommentar. Svara med fördel anonymt om det känns bättre (här i kommentarsfältet eller per mejl).

1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?

Tack så hemskt mycket.

32 reaktioner till “Barn och utbrändhet.”

  1. Jag väntar mitt första barn och är 30+. Jag har varit utmattad i flera omgångar under de senaste 7 åren. Allt började med att man som singel startade eget företag inom hälsobranchen. Och fick inget bidrag och taklade 3 jobb för att hålla sig över vattenytan.

    Min erfarenhet hittills är att vuxna runtomkring en har varit mera oförstående,just gällande min utmattning. Och vården har varit oförstående.
    Jag har upplevt att man skulle behövt åka in akut med diverse symtom för att få bli tagen på allvar. Och just det faktum att man hade eget företag, gjorde det hela mycket mera komplicerat!
    Min rädsla idag, kommer man att orka med alla sömnlösa nätter? För man är ju mindre stresstålig än vad man var innan utmattningen!??

  2. 1. Upptäckte utmattningen först när kroppen sa upp. Magsår, panikattacker, migränanfall och stora problem med koncentrationen. Att jag gick hem och tog gråtpauser från skolan om dagarna för att jag var så trött.

    2. Barnen 1&3 år reagerade på så sätt att de blev osäkra och klängiga när jag pendlade mycket i humör. De avskyr att se att föräldrarna vilar och är egentlige på bra humör enbart när allt är som vanligt hemma. Dvs mamma och pappa ska småpyssla med lite smått i hemmet hela tiden.

    3. Pratade med treåringen om att mamma är väldigt trött och att det är därför jag så lätt blir arg. Att det inte är hens fel. Att det inte är för att hen varit jobbig som mamma är trött utan att allt är mammas eget fel då jag varit för mycket i skolan.

    Hen gillade att höra det. Sa ofta sen att det är mitt fel och inte hens att jag är trött.

    Sen har jag märkt att en superenergisk treåring har mycket svårt att förstå vad trötthet innebär. Att det inte hjälper att sova lite går inte riktit att ta in för någon med gränslöst med energi.

    Hen tycker också om att veta att jag får medicin som ska göra mig glad igen och att jag får hjälp av doktorn (psykologen).

    1. Precis samma svar sku jag ha skrivit, bara mina barn var äldre men reagerade ändå på så gott som samma sätt, gnälliga o arga…

  3. Har inga barn men kan iaf svara på punkt 1: när jag insåg att min koncentrations- & fokuseringsförmåga var på noll och inte kunde minnas mina bankkoder eller lösenord och tappade tråden i mina konversationer. Som pricken över i:et en rejäl dos av disträhet som reslutetade att jag körde in i en annan bils sidospegel.

    Hu. Tack gudars (tror jag) att jag nått slutet på denna tunnel.

  4. 1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
    Jag märkte under en lång tid vart jag var påväg i och med att jag varit med om det förut. Men det var först när kroppen började säga ifrån med diverse magsjukdomar som jag förstod att det var på väg att gå riktigt illa… Så då sökte jag hjälp. Alldeles för sent fast jag varit med om detta förr. Suck.
    2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
    Ja han fick ju följa med i alla svängar in på sjukhus och mamma som ropar hur ont hon har i magen… så han blev överbeskyddande och ville trösta, hämta vatten osv. Dottern är mycket äldre och hon märkte ju förstås tidigt att jag stressade upp över ALLT och inget.
    3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?
    Med min äldsta har jag pratat, med sonen pratade vi mest om magbesvären, att jag var trött och orkeslös för att jag var sjuk i magen, inte för att jag var totalt utbränd. 🙂
    Hoppas jag kunde vara till någon hjälp!

  5. När jag läste Karin Erlandsssons blogg om hennes utmattningsdeprssionsresa (så hög igenkänningsfaktor. jag grät) i samma veva som mina fina mammagruppsvänner föstemig till företagshälsovården som sa: du blir sjukskriven imorgon.
    jag vet inte om de märkt och jag har inte pratat med dem

  6. Hej, jag har bara en fråga om begreppsvalet tjejgissa. Jag har stött på det i andra sammanhang och undrar nu bara vad det betyder. Att du är tjej och gissar eller finns det något mer intelligent och djupt bakom som jag inte hiffar?

  7. Märkte det genom att jag grät varje dag på väg hem från jobbet, blev oproportionerligt arg i vissa situationer, orkade inte cykla uppför små (vanligtvis lätta) backar, inte på något sätt orkade eller kunde förhålla mig till eller delta i utvecklande/självreflekterande arbetsprocesser, slutade delta i sociala aktiviteter. Typ så.

  8. Hej!
    1. Jag e nog av den trögare typen, förstod inte att jag var utmattad alls trots att jag duschade liggandes på golvet(!) pga orkade inte stå. Fick magproblem och hade panikångest nästan varje dag. Nu flera år senare är det mera att jag är superkänslig för stimulans, det kan vara ljud eller känslor eller folk. Är det för mycket av nåt så får jag hjärnstopp o glömmer hur man gör enkla saker, kan ta 2-3 timmar att fixa middag, måste planera en vanlig dag med flera olika listor med vad jag ska göra och hur, annars kör hjärnan liksom fast.
    2. Min dotter (5år) var bara några månader då jag fick min första riktiga kollaps, så på sätt o vis är väl mitt svajande humör och orkeslöshet något normalt, hon har inte upplevt mig på annat sätt. Har förstås perioder då jag orkar mera, och då är hon också mer harmonisk. Genast jag blir trött blir hon mer intensiv och krävande. Hon brukar ibland säga att hon är "trött som en vuxen", så kanske uppfattar hon alla vuxna som trötta:)
    3. Hon vet att jag går hos psykologen som hjälper mig med mina känslor, hon ser det inte som nåt konstigt utan ungefär som att gå till doktorn om man har ont nånstans. Har försökt förklara för henne att när jag är trött blir det jobbigt för mig med ljud och mycket ståhej, men har inte förklarat min utmattning mer än så.

    Lycka till med boken!

  9. Inte utbränd (tror jag) men blev ofantligt trött/ledsen/ och sliten efter att fött nr3. Min man har påpekat mitt humör o funderat om att om det inte börjar gå över behövs hjälp. Och jag håller med. Känns som en riktig dyster vinter hänger över en. Men tillika blir det bättre på nåt sätt ändå. Barnen har märkt att jag är arg oftare/gråter oftare o jag har pratat med dem 8 o 6 att jag känner mig så trött. Att det inte är deras eller babyns fel. Att det bara är så mycket o att mammor också behöver få sova. Där hjälpte Vesta-Linnea mig o barnen. Mina barn sa när de såg den trötta panda mamman att "precis som du" o så fick jag en kram. Det vänder nog snart..

  10. 1. Jag började ha koncentrationssvårigheter, glömde saker, stammade och var allmänt "borta".
    Jag blev fysiskt sjuk bl.a. blodpropp i benet, varje muskel i kroppen värkte och den där tröttheten. Jag gick som i koma, var så himla tröt! Jag var arg hela tiden och stubinen var kort. Kämpar fortfarande, men ser ljus i tunnel.
    2. Har ett barn i tidig tonålder. När jag såg att han var hela tiden lite på tår, som om han var rädd för mej, blev jag rädd själv. Då började jag fatta situationen och tog mej i kragen.
    3. Jag har berättat för min son, att jag är trött. Vi har pratat, gråtit och kramats. Såg att han behövde prata ut om saken. Jag hoppas han förstår bättre nu, men vi fortsätter att prata om saken med jämna mellanrum, speciellt efter en dålig dag.

  11. Jag har inte barn, men jag har en viktig synpunkt 🙂 nämligen att vi ofta fokuserar för mycket på jobbrelaterad stress och att "ha mycket att göra" när vi pratar om utmattning. Men det som stressar väldigt mycket är ju privata kriser, stora livsförändringar, ofrivillig ensamhet, sorg och oro o.s.v. Det belastar kroppen oerhört mycket. Också ett allmänt hektiskt liv förstås, men väldigt många som går i väggen gör det på grund av svåra, obearbetade livshändelser. Man har varit tvungen att vara stark för att klara det, har kanske gått på högvarv som en flykt från obehagliga (men naturliga) känslor och till slut kommer det ikapp.

  12. 1) Det var mina arbetskamrater som sade åt mig på skarpen att jag måste söka hjälp. Själv visste jag nog vartåt det barkade, men tänkte liksom att om det ändå ska smälla så kan det ju smälla hårt. Konstig tanke, såhär i efterhand. Jag kände mig som ett skenande tåg, som var i full fart på väg mot bergväggen. Det kändes enklare att fortsätta låta tåget skena än att dra i nödbromsen. Jag är mycket tacksam att mina arbetskamrater sade till mig. Jag hade ganska klassiska symtom; förvirring, glömska, robotaktighet, monoton och svag röst osv. Men även en känsla av att gå på övervarv hela tiden. Jag visste att om jag slappnar av så brakar jag ihop (vilket också skedde).

    2) Mina barn var i skolåldern och märkte ju såklart att något var fel. Men de hade inte kunskapen eller verktygen att förstå vad det var. De tyckte mest att jag var tråkig. Många gånger kunde de stå och dra mig i tröjan och säga "Mamma! Mamma!" en väldigt lång stund innan jag reagerade överhuvudtaget. De tyckte att jag var oengagerad och kall, och det är något jag har svårt att förlåta mig själv för, även om jag vet att det inte är mitt fel.

    3) Vi har pratat om det jo, men det tog ganska länge efter att jag blev frisk innan det kändes ok att prata. Vi behövde alla få en viss distans och tänka över situationen. Nu efteråt säger de ofta till mig "Mamma, du får ALDRIG bli sådär igen!" (och det är ju svårt att lova, men jag gör mitt bästa.) Hela historien har nog tyvärr lämnat sår i oss alla, hela familjen. Det kommer man inte ifrån.

  13. 1. Ja, nu har jag mycket svårt att skilja på depression/ångest/utmattning. Men. När jag förra våren blev akut intagen på psykiatriska – då insåg jag att nu är det för mycket…

    Nu, när jag vet att jag inte klarar av att lösa alla världens problem själv och har förstått att jag måste ta hand om mig själv – för min egen skull och för dotterns – så försöker jag ju se symptomen tidigare. Nu är jag trött. Jätte trött. Jag orkar helt enkelt inte. Kom hem med ungen från dagis en dag och bara grät, för jag var så trött.

    2. När jag blev inskriven på psykiatriska blev dåotron (ännu mer) upp-och-ned. Spec. på dagis. När jag bara grät hemma, ja, då var hon kanske lite oroligare sedan några dagar, men inte mer än så.

    3. Tur har jag en jätte fiffig unge! Jag har pratat så öppet det nu går med ett barn under skolålder. Förklarat att jag är trött. Att det inte är hennes fel. Men att nu är det viktigt att jag får vila. Att jag inte riktigt orkar. Och bett om ursäkt när jag överreagerat på saker. För det gör jag ju, när jag är trött.

    Typ så där.

  14. Jag väntar mitt första barn och är 30+. Jag har varit utmattad i flera omgångar under de senaste 7 åren. Allt började med att man som singel startade eget företag inom hälsobranchen. Och fick inget bidrag och taklade 3 jobb för att hålla sig över vattenytan.

    Min erfarenhet hittills är att vuxna runtomkring en har varit mera oförstående,just gällande min utmattning. Och vården har varit oförstående.
    Jag har upplevt att man skulle behövt åka in akut med diverse symtom för att få bli tagen på allvar. Och just det faktum att man hade eget företag, gjorde det hela mycket mera komplicerat!
    Min rädsla idag, kommer man att orka med alla sömnlösa nätter? För man är ju mindre stresstålig än vad man var innan utmattningen!??

  15. 1. Upptäckte utmattningen först när kroppen sa upp. Magsår, panikattacker, migränanfall och stora problem med koncentrationen. Att jag gick hem och tog gråtpauser från skolan om dagarna för att jag var så trött.

    2. Barnen 1&3 år reagerade på så sätt att de blev osäkra och klängiga när jag pendlade mycket i humör. De avskyr att se att föräldrarna vilar och är egentlige på bra humör enbart när allt är som vanligt hemma. Dvs mamma och pappa ska småpyssla med lite smått i hemmet hela tiden.

    3. Pratade med treåringen om att mamma är väldigt trött och att det är därför jag så lätt blir arg. Att det inte är hens fel. Att det inte är för att hen varit jobbig som mamma är trött utan att allt är mammas eget fel då jag varit för mycket i skolan.

    Hen gillade att höra det. Sa ofta sen att det är mitt fel och inte hens att jag är trött.

    Sen har jag märkt att en superenergisk treåring har mycket svårt att förstå vad trötthet innebär. Att det inte hjälper att sova lite går inte riktit att ta in för någon med gränslöst med energi.

    Hen tycker också om att veta att jag får medicin som ska göra mig glad igen och att jag får hjälp av doktorn (psykologen).

    1. Precis samma svar sku jag ha skrivit, bara mina barn var äldre men reagerade ändå på så gott som samma sätt, gnälliga o arga…

  16. Har inga barn men kan iaf svara på punkt 1: när jag insåg att min koncentrations- & fokuseringsförmåga var på noll och inte kunde minnas mina bankkoder eller lösenord och tappade tråden i mina konversationer. Som pricken över i:et en rejäl dos av disträhet som reslutetade att jag körde in i en annan bils sidospegel.

    Hu. Tack gudars (tror jag) att jag nått slutet på denna tunnel.

  17. 1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
    Jag märkte under en lång tid vart jag var påväg i och med att jag varit med om det förut. Men det var först när kroppen började säga ifrån med diverse magsjukdomar som jag förstod att det var på väg att gå riktigt illa… Så då sökte jag hjälp. Alldeles för sent fast jag varit med om detta förr. Suck.
    2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
    Ja han fick ju följa med i alla svängar in på sjukhus och mamma som ropar hur ont hon har i magen… så han blev överbeskyddande och ville trösta, hämta vatten osv. Dottern är mycket äldre och hon märkte ju förstås tidigt att jag stressade upp över ALLT och inget.
    3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?
    Med min äldsta har jag pratat, med sonen pratade vi mest om magbesvären, att jag var trött och orkeslös för att jag var sjuk i magen, inte för att jag var totalt utbränd. 🙂
    Hoppas jag kunde vara till någon hjälp!

  18. När jag läste Karin Erlandsssons blogg om hennes utmattningsdeprssionsresa (så hög igenkänningsfaktor. jag grät) i samma veva som mina fina mammagruppsvänner föstemig till företagshälsovården som sa: du blir sjukskriven imorgon.
    jag vet inte om de märkt och jag har inte pratat med dem

  19. Hej, jag har bara en fråga om begreppsvalet tjejgissa. Jag har stött på det i andra sammanhang och undrar nu bara vad det betyder. Att du är tjej och gissar eller finns det något mer intelligent och djupt bakom som jag inte hiffar?

  20. Märkte det genom att jag grät varje dag på väg hem från jobbet, blev oproportionerligt arg i vissa situationer, orkade inte cykla uppför små (vanligtvis lätta) backar, inte på något sätt orkade eller kunde förhålla mig till eller delta i utvecklande/självreflekterande arbetsprocesser, slutade delta i sociala aktiviteter. Typ så.

  21. Hej!
    1. Jag e nog av den trögare typen, förstod inte att jag var utmattad alls trots att jag duschade liggandes på golvet(!) pga orkade inte stå. Fick magproblem och hade panikångest nästan varje dag. Nu flera år senare är det mera att jag är superkänslig för stimulans, det kan vara ljud eller känslor eller folk. Är det för mycket av nåt så får jag hjärnstopp o glömmer hur man gör enkla saker, kan ta 2-3 timmar att fixa middag, måste planera en vanlig dag med flera olika listor med vad jag ska göra och hur, annars kör hjärnan liksom fast.
    2. Min dotter (5år) var bara några månader då jag fick min första riktiga kollaps, så på sätt o vis är väl mitt svajande humör och orkeslöshet något normalt, hon har inte upplevt mig på annat sätt. Har förstås perioder då jag orkar mera, och då är hon också mer harmonisk. Genast jag blir trött blir hon mer intensiv och krävande. Hon brukar ibland säga att hon är "trött som en vuxen", så kanske uppfattar hon alla vuxna som trötta:)
    3. Hon vet att jag går hos psykologen som hjälper mig med mina känslor, hon ser det inte som nåt konstigt utan ungefär som att gå till doktorn om man har ont nånstans. Har försökt förklara för henne att när jag är trött blir det jobbigt för mig med ljud och mycket ståhej, men har inte förklarat min utmattning mer än så.

    Lycka till med boken!

  22. Inte utbränd (tror jag) men blev ofantligt trött/ledsen/ och sliten efter att fött nr3. Min man har påpekat mitt humör o funderat om att om det inte börjar gå över behövs hjälp. Och jag håller med. Känns som en riktig dyster vinter hänger över en. Men tillika blir det bättre på nåt sätt ändå. Barnen har märkt att jag är arg oftare/gråter oftare o jag har pratat med dem 8 o 6 att jag känner mig så trött. Att det inte är deras eller babyns fel. Att det bara är så mycket o att mammor också behöver få sova. Där hjälpte Vesta-Linnea mig o barnen. Mina barn sa när de såg den trötta panda mamman att "precis som du" o så fick jag en kram. Det vänder nog snart..

  23. 1. Jag började ha koncentrationssvårigheter, glömde saker, stammade och var allmänt "borta".
    Jag blev fysiskt sjuk bl.a. blodpropp i benet, varje muskel i kroppen värkte och den där tröttheten. Jag gick som i koma, var så himla tröt! Jag var arg hela tiden och stubinen var kort. Kämpar fortfarande, men ser ljus i tunnel.
    2. Har ett barn i tidig tonålder. När jag såg att han var hela tiden lite på tår, som om han var rädd för mej, blev jag rädd själv. Då började jag fatta situationen och tog mej i kragen.
    3. Jag har berättat för min son, att jag är trött. Vi har pratat, gråtit och kramats. Såg att han behövde prata ut om saken. Jag hoppas han förstår bättre nu, men vi fortsätter att prata om saken med jämna mellanrum, speciellt efter en dålig dag.

  24. Jag har inte barn, men jag har en viktig synpunkt 🙂 nämligen att vi ofta fokuserar för mycket på jobbrelaterad stress och att "ha mycket att göra" när vi pratar om utmattning. Men det som stressar väldigt mycket är ju privata kriser, stora livsförändringar, ofrivillig ensamhet, sorg och oro o.s.v. Det belastar kroppen oerhört mycket. Också ett allmänt hektiskt liv förstås, men väldigt många som går i väggen gör det på grund av svåra, obearbetade livshändelser. Man har varit tvungen att vara stark för att klara det, har kanske gått på högvarv som en flykt från obehagliga (men naturliga) känslor och till slut kommer det ikapp.

  25. 1) Det var mina arbetskamrater som sade åt mig på skarpen att jag måste söka hjälp. Själv visste jag nog vartåt det barkade, men tänkte liksom att om det ändå ska smälla så kan det ju smälla hårt. Konstig tanke, såhär i efterhand. Jag kände mig som ett skenande tåg, som var i full fart på väg mot bergväggen. Det kändes enklare att fortsätta låta tåget skena än att dra i nödbromsen. Jag är mycket tacksam att mina arbetskamrater sade till mig. Jag hade ganska klassiska symtom; förvirring, glömska, robotaktighet, monoton och svag röst osv. Men även en känsla av att gå på övervarv hela tiden. Jag visste att om jag slappnar av så brakar jag ihop (vilket också skedde).

    2) Mina barn var i skolåldern och märkte ju såklart att något var fel. Men de hade inte kunskapen eller verktygen att förstå vad det var. De tyckte mest att jag var tråkig. Många gånger kunde de stå och dra mig i tröjan och säga "Mamma! Mamma!" en väldigt lång stund innan jag reagerade överhuvudtaget. De tyckte att jag var oengagerad och kall, och det är något jag har svårt att förlåta mig själv för, även om jag vet att det inte är mitt fel.

    3) Vi har pratat om det jo, men det tog ganska länge efter att jag blev frisk innan det kändes ok att prata. Vi behövde alla få en viss distans och tänka över situationen. Nu efteråt säger de ofta till mig "Mamma, du får ALDRIG bli sådär igen!" (och det är ju svårt att lova, men jag gör mitt bästa.) Hela historien har nog tyvärr lämnat sår i oss alla, hela familjen. Det kommer man inte ifrån.

  26. 1. Ja, nu har jag mycket svårt att skilja på depression/ångest/utmattning. Men. När jag förra våren blev akut intagen på psykiatriska – då insåg jag att nu är det för mycket…

    Nu, när jag vet att jag inte klarar av att lösa alla världens problem själv och har förstått att jag måste ta hand om mig själv – för min egen skull och för dotterns – så försöker jag ju se symptomen tidigare. Nu är jag trött. Jätte trött. Jag orkar helt enkelt inte. Kom hem med ungen från dagis en dag och bara grät, för jag var så trött.

    2. När jag blev inskriven på psykiatriska blev dåotron (ännu mer) upp-och-ned. Spec. på dagis. När jag bara grät hemma, ja, då var hon kanske lite oroligare sedan några dagar, men inte mer än så.

    3. Tur har jag en jätte fiffig unge! Jag har pratat så öppet det nu går med ett barn under skolålder. Förklarat att jag är trött. Att det inte är hennes fel. Men att nu är det viktigt att jag får vila. Att jag inte riktigt orkar. Och bett om ursäkt när jag överreagerat på saker. För det gör jag ju, när jag är trött.

    Typ så där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.