Lägerbarn.

”Alltså är det du eller jag som ska på läger, mamma?” frågade någon med himlande ögon när jag pepprade på med tusen ängsliga frågor i måndags när vi packade det sista i Matheos lägerväska (han är alltså på ett idrottsläger på Norrvalla). Jag tycker att jag brukar vara ganska cool och lugn när det kommer till mina barn, men i jämförelse med den 9-åriga klippan framstod jag säkert som the mother of all hönsmothers.

Älskar att ha ett barn som skickar glada lägerrapporter från Vörå på whatsapp. Älskar att ha ett barn som ringer och säger gonatt 15.30 för ”inte hinner jag säkert sedan mera, vi har så full upp”.

Däremot: Att vara hemma med ett barn, som är van att ha syskonsällskap, är cirka hundra gånger mer krävande än att ha två barn (note to self: om det är något jag måste lära sladdisen är det att leka för sig själv). Har inlett varje morgon med att ringa in kompisar, för Milken vet sannerligen inte vad hon ska sysselsätta sig med när Masse inte är hemma. Men ja, så värt det ändå.

Glada lägerbarn växer och blir självständiga = Glad mor.