Ni minns i vintras när jag låg hemma och svävade i gränslandet mellan depression och hyperemesis. Trots att jag verkligen älskar somrar (och lever för somrar!) tänkte jag ofta att jag nog kan offra en sommar bara jag slipper den här skiten. Tänkte att jag måste acceptera att det inte blir någon sommar i år. Jag måste bara hålla ihop och försöka överleva tills allt är över.
Tänk om jag då hade förstått att det skulle komma sådana här dagar. Att jag kan gå hela vägen till Vikingastranden (och tillbaka!) med en konstant tjattrande sexåring i handen. Babbla av mig på Pysses filt någon timme. Se folk ta sina premiärdopp. Äta mockarutor. Kex. Banan. Och inte må det minsta illa! Och mest bara njuta!
Jag var så inställd på att den här sommaren skulle bli en enda en lång time out. En paus-sommar. En sån sommar där jag bara stänger in mig i mig själv och uthärdar. Därför tror jag att allt känns så lätt just nu. När jag inser att det nästan går att tycka att livet är härligt, trots att jag är megagravid. Det hade jag nog aldrig trott för bara någon månad sedan.
På något vis kan jag ändå tycka att det finns något gott med riktigt asiga graviditeter. För det blir aldrig lika hemskt att ha en baby. Halleluja!
Forever Jung 