Obs! Är fullt påklädd, lovar.
Jag känner så stor glädje över att jag delar denna graviditetstid med många smarta medgravida just nu. Inspireras storligen av deras texter. Jag är så glad över att få känna både glädje och skräck inför den tid som varit. Och att se att jag definitivt inte är den enda.
Linnea, som också är gravid just nu, skrev ett urbra inlägg igår (det ba dinglade i igenkänningsbjällrorna rakt igenom). Skulle ha kunnat skriva det själv. Ett litet utdrag ur Linneas inlägg, var så goda:
{ .. så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll..}
Det är knappast någon hemlighet att jag har haft det kämpigt med humöret, livslusten etc. under denna graviditet, i synnerhet under den första halvan. Jag har, precis som Linnea, massor av utkast här hemma, där jag skrivit om känslor – och icke-känslor – i början av den här graviditeten. Jag har läst igenom många av dem och gett mig själv 10 poäng för att jag ändå skrev dem. Trots att det bara blev jag som läste dem.
Nu när jag mår bra är det så viktigt att minnas hur fruktansvärt jag mådde psykiskt. Och hur viktigt det skulle vara för mig själv att våga minnas och våga prata om det för att helt kunna leva med minnena.
Jag har alltid haft väldigt lätt för att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket (i regel nästan alltid för mycket). Men alla de stora känslorna som kom där i början var alldeles för tunga för mig att bära. Ännu i dag kan jag känna mig lite rädd när jag närmar mig dem. För jag vet ärligt talat inte om jag är stark nog att bära nu heller.
Men jag svansar försiktigt omkring de stora, nedskrivna känslorna, på tryggt avstånd. Lite som en siedätyshoito för allergiker. Utsätter mig lite i taget. I hopp om att bli kurerad. Läser utkast, känner efter, stänger ner. Återgår till verkligheten och tänker ”herregud så skönt ändå, att jag är här och inte där!”.
Där mina anteckningar är som värst kan jag tydligt se att jag är totalt oförmögen att känna överhuvudtaget. Jag skriver att jag inser att det är det allra värsta – att känna absolut ingenting. Jag som trodde psykisk ohälsa enbart var ett myller av starka, ohanterliga, blixtrande känslor som sprang runt i huvudet.
Fattar egentligen inte hur det kom sig att jag blev så låg. Men gissar att mycket berodde på att jag låg instängd i mitt hem, intensivt spyende, i flera månader. Min hyperemesis tog mig verkligen på sängen där. I kombination med att jag kanske borde ha väntat lite längre med att bli gravid efter min utbrändhet. Jag var fysiskt och psykiskt en trasa (sorry kroppen, jag gör det verkligen inte lätt för dig). Inte konstigt att man får depressionsliknande symptom.
Någon gång i januari skrev jag så här:
”All logik säger att jag har så mycket (och då menar jag verkligen jättemycket) att leva för. Men när det plötsligt svartnar för ögonen mitt i natten är det omöjligt att få kontakt med det rationella”.
Jag har aldrig varit självskadebenägen, inte suicidal heller, men när jag låg där i sängen om natten kunde jag plötsligt förstå och känna en sån enorm sympati för folk som inte längre orkar leva. Har alltid, från mitt priviligerade perspektiv, tänkt att det är så själviskt och fult mot andra att begå självmord. Jag har aldrig förstått mig på ta-livet-av-sig-logiken (har klandrat dem för att vara egoistiska). Men där och då kändes det fullständigt förståeligt. Att känna rationella tankar är inte alltid möjligt. Det har varit så hälsosamt för mig att inse. Till och med jag, som har allt fint i hela världen, kan känna att det är utmanande att få kontakt med förnuftet. För när det är svart i hjärnan – ja, då är det bara svart. Man kan inte ”tänka sig ur det”. Man vill bara bort. Försvinna.
Det här resonemanget vågade jag aldrig publicera i januari. För jag tänkte att jag för evigt stämplas som ett psyko. Tänk!
I dag vågar jag för att det finns så otroligt höga förväntningar på att gravida kvinnor ska vara glada skitar. Men sällan är verkligheten sådan. Jag offrar mig för att visa vad hyperemesis kan ställa till med. Och jag vill visa att det går över. Jag förstår så väl att man vill lägga sig ner och dö när hela kroppen och knoppen slår bakut, men tro mig, det kan bli riktigt bra bara du uthärdar. Kommer dock aldrig att klandra dig för att du inte längre vill.
När jag en kväll låg i duschen och spydde, med ett krampaktigt tag om spyhinken, försökte jag framkalla någonslags ilska. Eller känsla av orättvisa. Jag minns att jag så hårt försökte gråta – bara för att få känna något. För att på något vis få ett tecken att det fanns en mening med hela skiten. Men det gick inte. Jag var så död inuti. Låg med kinden mot golvsilen och tänkte att jag aldrig mer kommer få känna något. Vad fan är det då för vits att leva?
Å ena sidan känns allt det här så nära mig, men å andra sidan känns det som om flera oceaner av tid har förflutit sedan allt det här hände mig. Det har varit stora tankar för en trött själ att bära. Och när jag väl började känna: Glöm då inte alla skuldkänslor gentemot alla barn – både födda och ofödda. All skuld. All motstridig ånger. All plötslig längtan.
Allt ska bearbetas.
Och att göra det kräver sin lilla tid. Precis som Linnea önskar jag mig få vrida av mig den här skiten, se den rinna ner i vasken. Därför känns det tryggt att sakta, sakta tassa runt skiten och vidröra den med pinne. Om inte annat, så för att se hur ofantligt kompetent den här kroppen är. Se hur långt vi har kommit! Fatta att jag kan sitta här i dag och tänka ”tänk att det faktiskt var jag som skrev det där!” och samtidigt sluka två smörgåsar och en jättestor kaffe.
Det här gjorde vi jävligt bra (och jag blev inte ens ett psyko! nåja, kanske lite, men det gör bara gott, jajaja hejtå).
Forever Jung 
Jag hade ett tillfälle då alla krämpor bara rasa över mig, jag hade ont, mådde dåligt, kunde inte jobba, var trött, var ensam.. Och när jag blev så uppjagad så blev förstås bebis uppjagad och hade ett sparkmaraton utan dess like. I ca 24 timmar höll hen på, tog kanske några powernaps men annars var det full rulle. Och i min mörkaste stund så hann jag en bråkdels sekund tänka "Om jag bara slår mig själv i magen riktigt hårt så slutar allt det här…." Då blev ja förstås ännu mer ledsen och började hyperventilera då jag stressade upp mig. Men även om jag ALDRIG skulle skada min bebis så fick jag plötsligt förståelse för dom som i grav desperation skakar sina barn så det uppstår skador eller att de t.o.m dör. På rådgivningen sa dom att dom inte är oroliga för mig, eftersom jag öppet pratar om vad jag tänkte för hemska tankar och "att tänka är inte samma sak som att göra". De är mer oroliga för de föräldrar som tiger, som inte berättar hur trötta dom är och hur hopplöst de känns.
Nåväl, 24 dagar kvar och jag fäller tårar nästan varje dag för den här sista biten är mer kämpig än vad jag föreställt mig.. Må de snart vara över!
Woop, 24 dagar är INGENTING!!!!
Du är bra på att beskriva skiten. Och väldigt underbar.
Du å. Tack.
Brukar ibland tänka på dig och de som varit i liknande situationer, att fy fan vilket orättvist lass att drabbas BÅDE av psykisk och fysisk dynga. Fattar inte, blir liksom stressad och illamående bara av att försöka föreställa mig hur det måste vara, fast jag förstås inte kan. Känner också igen mig i mycket av vad du berättar. Har inte heller varit självmordsbenägen, men visst har jag under denna graviditet hunnit tänka ganska krasst på döden. Vad den har till sin klara fördel är ju att som död slipper man ju antagligen plågas av ångest och framtidsskräck i alla fall. Döden har liksom inte varit SÅ mardrömmig, tanken att eventuellt tillbringa resten av livet i bitter, ångerfull misär har varit betydligt värre. Nä huhhu, vi + övriga plågade preggos får ta varandra i hand och sjunga We Shall Overcome nån dag tycker jag!
Ja, låt oss göra en Birgit Friggebo (visst hette hon så?) nästa gång vi ses! ❤
Jag har inte varit gravid, med har också mått psykiskt dåligt. Jag kom till insikt varför man kan tänkas ta droger. Jag kunde förstå att det är ett lätt val att ta vilket piller som helst om man är svart i sinnet, och någon lovar lycka eller vad som helst med diverse substanser. Tidigare hade jag inte förstått varför man skulle ta droger.
Sku aldrig aldrig aldrig våga (om det nu inte var en riktig doktors ordination). Man vet ju aldrig hur man sku reagera. Mitt i allt sku man vara ännu djupare ner i hålet. Huu.
Tänker att det är just de modiga som vågar och hamnar djupare ner och vågar tar sitt liv. Själv e ja för feg, men förstår efter en utmattning exakt vad du beskriver i inlägget. Det att saker ena stunden går upp och andra ner är väl typiskt vid utmattningar eller har hormonella orsaker. Vid en regelrätt depression e man väl rätt låg hela, hela tiden, så har jag förstått av min terapeut iaf, men finns alltid undantag förstås.
Det är jätte intressant hur depression/ psykisk ohälsa kan vara så olika hos olika personer. Du önskar att få känna igen, medan för mig är det precis tvärtom; jag känner alltför mycket, ofta just sorg, desperation, ilska osv. Jag kan ena sekunden vara oerhört glad och skutta omkring men fem minuter senare faller jag på sängen och hoppas att jag bara fick dö bort. Önskar jag fick gå tillbaks till mitt vanliga jag där ingenting är så märkvärdigt, men vardagen rullar på så man kan vara nöjd. Behöver inte så stora känslor, de tar alltför mycket från mig.
Japp, fattar helt. Nu är jag där och det är så skönt.
Jag hade ett tillfälle då alla krämpor bara rasa över mig, jag hade ont, mådde dåligt, kunde inte jobba, var trött, var ensam.. Och när jag blev så uppjagad så blev förstås bebis uppjagad och hade ett sparkmaraton utan dess like. I ca 24 timmar höll hen på, tog kanske några powernaps men annars var det full rulle. Och i min mörkaste stund så hann jag en bråkdels sekund tänka "Om jag bara slår mig själv i magen riktigt hårt så slutar allt det här…." Då blev ja förstås ännu mer ledsen och började hyperventilera då jag stressade upp mig. Men även om jag ALDRIG skulle skada min bebis så fick jag plötsligt förståelse för dom som i grav desperation skakar sina barn så det uppstår skador eller att de t.o.m dör. På rådgivningen sa dom att dom inte är oroliga för mig, eftersom jag öppet pratar om vad jag tänkte för hemska tankar och "att tänka är inte samma sak som att göra". De är mer oroliga för de föräldrar som tiger, som inte berättar hur trötta dom är och hur hopplöst de känns.
Nåväl, 24 dagar kvar och jag fäller tårar nästan varje dag för den här sista biten är mer kämpig än vad jag föreställt mig.. Må de snart vara över!
Woop, 24 dagar är INGENTING!!!!
Du är bra på att beskriva skiten. Och väldigt underbar.
Du å. Tack.
Brukar ibland tänka på dig och de som varit i liknande situationer, att fy fan vilket orättvist lass att drabbas BÅDE av psykisk och fysisk dynga. Fattar inte, blir liksom stressad och illamående bara av att försöka föreställa mig hur det måste vara, fast jag förstås inte kan. Känner också igen mig i mycket av vad du berättar. Har inte heller varit självmordsbenägen, men visst har jag under denna graviditet hunnit tänka ganska krasst på döden. Vad den har till sin klara fördel är ju att som död slipper man ju antagligen plågas av ångest och framtidsskräck i alla fall. Döden har liksom inte varit SÅ mardrömmig, tanken att eventuellt tillbringa resten av livet i bitter, ångerfull misär har varit betydligt värre. Nä huhhu, vi + övriga plågade preggos får ta varandra i hand och sjunga We Shall Overcome nån dag tycker jag!
Ja, låt oss göra en Birgit Friggebo (visst hette hon så?) nästa gång vi ses! ❤
Jag har inte varit gravid, med har också mått psykiskt dåligt. Jag kom till insikt varför man kan tänkas ta droger. Jag kunde förstå att det är ett lätt val att ta vilket piller som helst om man är svart i sinnet, och någon lovar lycka eller vad som helst med diverse substanser. Tidigare hade jag inte förstått varför man skulle ta droger.
Sku aldrig aldrig aldrig våga (om det nu inte var en riktig doktors ordination). Man vet ju aldrig hur man sku reagera. Mitt i allt sku man vara ännu djupare ner i hålet. Huu.
Tänker att det är just de modiga som vågar och hamnar djupare ner och vågar tar sitt liv. Själv e ja för feg, men förstår efter en utmattning exakt vad du beskriver i inlägget. Det att saker ena stunden går upp och andra ner är väl typiskt vid utmattningar eller har hormonella orsaker. Vid en regelrätt depression e man väl rätt låg hela, hela tiden, så har jag förstått av min terapeut iaf, men finns alltid undantag förstås.
Det är jätte intressant hur depression/ psykisk ohälsa kan vara så olika hos olika personer. Du önskar att få känna igen, medan för mig är det precis tvärtom; jag känner alltför mycket, ofta just sorg, desperation, ilska osv. Jag kan ena sekunden vara oerhört glad och skutta omkring men fem minuter senare faller jag på sängen och hoppas att jag bara fick dö bort. Önskar jag fick gå tillbaks till mitt vanliga jag där ingenting är så märkvärdigt, men vardagen rullar på så man kan vara nöjd. Behöver inte så stora känslor, de tar alltför mycket från mig.
Japp, fattar helt. Nu är jag där och det är så skönt.