Veckans.

Veckans roliga detalj: Jag hade på känn att den här frågan skulle komma oftare, när jag inledningsvis blev gravid, men har klarat mig undan den rätt så bra ändå. Kanske bara 5 personer har frågat. Apropå den ojämna ålderskillnaden på våra barn – ”Är det samma pappa den här gången också?”. Tycker det är så lustigt. Att det osar ny man när man plötsligt pausar barnföderierna i 6 år.

Veckans bra gjort: Min mutsi Dana blev klar socionom igår. Det är så roligt när hon, som aldrig genomfört en högskoleexamen, kaxade sig genom Lottas och mina universitetsstudier. Där satt hon och sa saker som ”Nå, en kandi smäller ni lätt och snabbt ihop, hopi hopi”. Aj aj så vi har njutit när hon har gråtit sig igenom engelska-uppsatser (jag har tidvis läst igenom innan inlämning och inte förstått ett shit av vad hon försöker säga). Nåja, nu är hon färdig från skolan och kan fortsätta jobba som den socionom hon har jobbat som de senaste 20 åren. Mycket stolt över henne och andra vuxna som orkar ta tag i en examen efter att man fyllt 50.

Veckans aaah: Igår var det en fantastiskt fin fredagkväll i Vasa. Vi grillade pizzor på Sofie och Johans terrass medan barnen badade i poolen. Nu har det varit så många fina dagar på raken att man nästan har glömt hur Finland har behandlat oss den senaste månaden. Och som det ser ut nu kan man packa sin strandväska och bege sig iväg till stranden. Allt är förlåtet.

Veckans ajajajaj: Milken var med om värsta skrapsårsmardrömmen häromdagen på basketplanen vid Palosaaren koulu. De var där och lattjade lite med Sami när hon plötsligt, iklädd korta shorts, slirar omkull och repar upp hela skinkan. Vet ni hur det känns när man faller mot en het grusbeklädd asfaltplan? Jag kan knappt titta på det där såret utan att r-r-rysa. Huga.

Veckans äntligen: Vi har målat fasaden på vårt hus (eller tro nu för Guds skull inte att vi har gjort det, jag åker ej skylift upp och ner i stekhetta). Eftersom vi inte har gardiner i vårt hus har jag nu i två veckors tid inlett varje morgon med en liten blottarsession åt våra två målargubbar utanför fönstret. Hur svårt kan det vara att minnas att klä på sig före man stiger upp? Men nu är det äntligen klart. Och fint blev det (och gubbarna är förmodligen för evigt traumatiserade).