En av mina sämsta egenskaper här på jorden är att jag är så urusel på att känna tacksamhet. Visst, rationell tacksamhet kan jag resonera mig fram till (när jag är på rätt humör), men den där genuina tacksamheten känner jag ofta att jag gärna skulle ha lite mer av. Den där som bara kommer. Och som vissa bara har.
Jag skulle så behöva lite av den just nu. I dag sitter jag på ett tåg mellan Karis och Vasa. Det är otroligt slitsamt att sitta mer eller mindre stilla i 5,5 timmar när man är höggravid. Har försökt sova, har försökt stretcha, har försökt stå, har försökt sitta – men hur jag än vänder och vrider kroppen gör allt så fruktansvärt, krampaktigt ont.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min otacksamhet. Försöker frammana lite tacksamhet genom att tänka att jag där i vecka 9 nog aldrig trodde att jag skulle komma så långt som till vecka 35 (och antagligen hade dödat för att få vara i vecka 35). Men det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på att jag har fått vara blödningsfri i 35 veckor och att jag enligt min preggoapp bara har cirka 30 dagar kvar – jag kan absolut inte känna någon glädje i det.
Vill ha kaikki nyt heti.
Inte om 30 dagar.
Jag har så fruktansvärt ont i fötterna och knäna av att väga så här mycket över min normallvikt. Det var kanske ingen god idé att sträva efter en viktuppgång på 15 kg. Hade ingen aning om att knäna tar så mycket stryk. Det känns som ett SKÄMT att mina hälar ska palla en månad ännu. I synnerhet när jag redan nu är farligt nära 70 kg. Har säkert värsta svullotiden kvar ännu.
Det skulle vara så underbart att vara en sån som bara kan fokusera på det goda. Att jag snart ska få föda (yes! yes! yes!) och att jag snart ska få en helt ny person att älska, att jag snart ska få dricka skumpa, att jag snart får börja bli mig själv igen. För det är ju sannerligen riktigt trevliga grejer vi snackar om här. Men när det är så svårt att se solen bakom mina ryggkrampsmoln.
HUR ska jag orka en månad till?
Pepp, tack!
Forever Jung 
Nå ska försöka. Med pepp.
Tänker som så att vafan ska man med tacksamhet till? Inte blir den vidriga världen bättre om du nu ska känna tacksamhet. Nej, It still remains the same. Det är liksom ingen skillnad. På naanting. Om du förstår vad jag menar. Känn dej otacksam bara. Och perkla. Och ta den kortaste vägen till allt. För på något sätt ska du nu bara ta dej igenom 30 dagar. Och inte behöver du ens ta dej genom en enda dag. Tiden gör det bättre. Vad du än gör, så gör ingenting. Jos ei huvita. Skit i allt.
Det brukar hjälpa. Med vänlig hälsning,Champion i intdå-Dra!
Ja, har man stått ut i åtta månader (!!!!!) borde man ju rimligtvis palla en sista. Helt sjuääkt att jag har fixat det, så gissar att den går snabbare än man anar. Bara man sku sluta räkna. Puss!
Lägg till 3 veckor, 15kg och insulinbehandlad graviditetsdiabetes så har du min situation. Skriker nästan dagligen att bebbe ska KOMMA UT NU! Mödrapoli på onsdag och jag hoppas så in i norden att dom förstår att min kropp (eller mer riktigt, mitt psyke) pallar int att vänta på att det ska sätta igång av sig själv. Get out get out GET OUT!!!
Sen lite pepp: you can do it!
Aj aj aj, lider med dig. Önskar dig en tidsmaskin!
Märker att jag kom "lätt undan" då jag läser detta.. Fick barn för en tid sedan med diabetes färdigt i bagaget. Gick upp 25 kg (!). Hade dock inga besvär, lite svullna vrister kanske sista veckan, inte ont någonstans. Kunde både gå och sitta. Jobbade också under hela graviditeten, Jobbade dock inte så mycket övertid i slutet av graviditeten. Hade ingen att "bråka" med heller då jag är ensamstående förälder, det kanske förklarar allt :-).
Smörgåstårtan. Smörgåstårtan.
Jaaaaaaaa! Den!!!!!
Försök inte tvinga fram tacksamhet, nä, fokusera på att ta dig igenom den här sista månaden med förnuftet i behåll. Det är SÅ JOBBIGT på slutet. Men du är ju på slutet, i alla fall. Det finns inte en chans att du fortfarande är gravid om t.ex. två månader. Då ligger du antagligen i en säng eller i en solstol och snusar på en bebisnacke istället, och ni kommer att slåss om vem som får hålla i den. Dessutom kommer det att bli så fantastiskt roligt för era stora barn med ett syskon, det är GULD att vara fyra som sköter en bebis istället för två. Heja heja heja!!!
Man FÅR faktiskt ha leidon i slutet av en graviditet. Det står i lagen. (Speciellt när man går tre veckor över tiden och alla tjatar hål i huvu på en varför man inte klämt ut den där ungen än… Spy på såna kommentarer…) Kämpa!
Min styvmor frågade om jag var nervös inför förlossningen. Jag svarade nej. Min graviditet har varit så jobbig med krämpor i så gott som varje skede att jag bara blir mer och mer taggad på stt ungjäveln ska UT. "Oj hördu de finns faktiskt såna som har mycket värre graviditeter än dig.." Jag knep käft. Men ville skrika ut hur i hela världen mina krämpor blir bättre av att någon annan har det sämre?? Isf kan vi ju alla sluta klaga på momangen och vara jävligt tacksamma att vi int har de lika hemskt som dom som lider allra mest just nu.
9 dagar kvar men det snackas om igångsättning eftersom alla värden börjar vara lite för dåliga.. Bebis mår prima men på förlossningen sa dom att innan den är född är mamman prioritet vad gäller vem som ska behandlas. Så svär du bara över dina fötter och knän, de ha jag å gjort i över en månad med mina +22 kg (startvikt ynka 54 kg). Och ryggen. Ack denna rygg… Min farmor går bättre och snabbare än vad jag gör.
Låt oss vara tacksamma och glada då vi har våra knytten i famnen. Fram tills dess…jobba på att va så uppgiven å otacksam att förlossningen blir som en dans på rosor, för då VET man att de faktiskt alldeles just är över och kroppen får börja med sin återhämtningsprocess.
Nå ska försöka. Med pepp.
Tänker som så att vafan ska man med tacksamhet till? Inte blir den vidriga världen bättre om du nu ska känna tacksamhet. Nej, It still remains the same. Det är liksom ingen skillnad. På naanting. Om du förstår vad jag menar. Känn dej otacksam bara. Och perkla. Och ta den kortaste vägen till allt. För på något sätt ska du nu bara ta dej igenom 30 dagar. Och inte behöver du ens ta dej genom en enda dag. Tiden gör det bättre. Vad du än gör, så gör ingenting. Jos ei huvita. Skit i allt.
Det brukar hjälpa. Med vänlig hälsning,Champion i intdå-Dra!
Ja, har man stått ut i åtta månader (!!!!!) borde man ju rimligtvis palla en sista. Helt sjuääkt att jag har fixat det, så gissar att den går snabbare än man anar. Bara man sku sluta räkna. Puss!
Lägg till 3 veckor, 15kg och insulinbehandlad graviditetsdiabetes så har du min situation. Skriker nästan dagligen att bebbe ska KOMMA UT NU! Mödrapoli på onsdag och jag hoppas så in i norden att dom förstår att min kropp (eller mer riktigt, mitt psyke) pallar int att vänta på att det ska sätta igång av sig själv. Get out get out GET OUT!!!
Sen lite pepp: you can do it!
Aj aj aj, lider med dig. Önskar dig en tidsmaskin!
Märker att jag kom "lätt undan" då jag läser detta.. Fick barn för en tid sedan med diabetes färdigt i bagaget. Gick upp 25 kg (!). Hade dock inga besvär, lite svullna vrister kanske sista veckan, inte ont någonstans. Kunde både gå och sitta. Jobbade också under hela graviditeten, Jobbade dock inte så mycket övertid i slutet av graviditeten. Hade ingen att "bråka" med heller då jag är ensamstående förälder, det kanske förklarar allt :-).
Smörgåstårtan. Smörgåstårtan.
Jaaaaaaaa! Den!!!!!
Försök inte tvinga fram tacksamhet, nä, fokusera på att ta dig igenom den här sista månaden med förnuftet i behåll. Det är SÅ JOBBIGT på slutet. Men du är ju på slutet, i alla fall. Det finns inte en chans att du fortfarande är gravid om t.ex. två månader. Då ligger du antagligen i en säng eller i en solstol och snusar på en bebisnacke istället, och ni kommer att slåss om vem som får hålla i den. Dessutom kommer det att bli så fantastiskt roligt för era stora barn med ett syskon, det är GULD att vara fyra som sköter en bebis istället för två. Heja heja heja!!!
Man FÅR faktiskt ha leidon i slutet av en graviditet. Det står i lagen. (Speciellt när man går tre veckor över tiden och alla tjatar hål i huvu på en varför man inte klämt ut den där ungen än… Spy på såna kommentarer…) Kämpa!
Min styvmor frågade om jag var nervös inför förlossningen. Jag svarade nej. Min graviditet har varit så jobbig med krämpor i så gott som varje skede att jag bara blir mer och mer taggad på stt ungjäveln ska UT. "Oj hördu de finns faktiskt såna som har mycket värre graviditeter än dig.." Jag knep käft. Men ville skrika ut hur i hela världen mina krämpor blir bättre av att någon annan har det sämre?? Isf kan vi ju alla sluta klaga på momangen och vara jävligt tacksamma att vi int har de lika hemskt som dom som lider allra mest just nu.
9 dagar kvar men det snackas om igångsättning eftersom alla värden börjar vara lite för dåliga.. Bebis mår prima men på förlossningen sa dom att innan den är född är mamman prioritet vad gäller vem som ska behandlas. Så svär du bara över dina fötter och knän, de ha jag å gjort i över en månad med mina +22 kg (startvikt ynka 54 kg). Och ryggen. Ack denna rygg… Min farmor går bättre och snabbare än vad jag gör.
Låt oss vara tacksamma och glada då vi har våra knytten i famnen. Fram tills dess…jobba på att va så uppgiven å otacksam att förlossningen blir som en dans på rosor, för då VET man att de faktiskt alldeles just är över och kroppen får börja med sin återhämtningsprocess.