Matchfrillan on fleek.
Nu på fredag inleds det som för vår familj brukar vara en av sommarens absoluta höjdpunkter, Wasa Football Cup. Det är det närmaste Sjundeå cup jag kommer i mitt liv just nu (den bästa uteturneringen jag själv är uppväxt med) och får lika god feeling varje år.
Jag skriver inte så ofta om det där i bloggen, så ni kanske inte har en aning om att en stor del av vår vardag kretsar kring just fotboll. Sami spelar ju i två lag och barnen i varsitt (Sami är dessutom en av tränarna i Milkens lag). Så nu sommartid blir det fotboll fotboll fotboll i mängd och massor. Och ingen är lyckligare än jag.
Att följa med barnens matcher hör till det bästa jag vet. Dessutom är föräldrarna i Milkis lag så huippu att det känns som en fest varje gång det är match. Trodde det skulle vara jobbigt det här med skjutsande och roadande runt planerna i Österbotten, men det ger en så himla mycket. Att vara idrottsförälder är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig.
Men också ursvårt.
Det märker man ofta på större turneringar där det samlas folk och föreningsskulturer från hela landet. Att det inte är lätt att hålla känslorna i styr. Hur man än försöker vara den där sansade, tysta och pedagogiska föräldern, så blir det ju så oliiiiiidligt spännande att man iiiiih:ar sig och tjoar och skriker ”spriiiiiiiiing”. Vågar ändå gissa att jag hör till den mer sansade änden av skrikande föräldrar.
För stora fotbollsturneringar är inte bara idel idrottsglädje, utan också – tyvärr – en orgie i läbbiga vuxna. Man ska ej kasta sten i glashus, men det är ändå häpnadsväckande vad man kan se på turneringar som dessa. Eller i barnidrotten överlag.
Men som vanligt är det ju bara en själv man kan ändra på.
Och där har jag tänkt mycket på, hur glad jag är att de tränare jag själv följer på nära håll förstår vikten av positiv feedback. Ta nu Milkens tränare Andreas som exempel. Vare sig de förlorar 12-0 eller vinner 12-0 lägger han absolut ingen värdering i det. Barn på 6 bast behöver inte värderas genom sina prestationer. Efter varje match pratar han med dem som om de vore guds gåvor till finländsk fotboll.
Överlag tycker jag neggandet kommer in onödigt tidigt. Redan i Matheos åldersklass (P09) tycker jag man stöter på tränare som utövar skrikig, hård kritik och pinsamma svordomar. För någon vecka blev jag så illa till mods att jag var tvungen att byta planhalva. Pallade ej motståndarlagets gapiga, osympatiska tränare som fräste och svor och kallade egna spelare för hölmö.
Dessutom verkar det som om många har glömt bort att barnidrotten inte är en regelrätt proffsverkstad. Av alla de här tusentals barnen som spelar kommer kanske en handfull att bli proffs. Resten kommer i bästa fall bli bli glada lirare i division 6, med bra bastukvällar och ojämna gräsmattor. Om ens det. Helst av allt vill jag att barnen ska få ett livslångt intresse och ett roligt förhållande till idrotten, mycket hellre än att de ska bli bäst i världen.
Låt barnen spela, låt barnen vinna, låt barnen förlora – och låt dem för guds skull ha roligt under tiden.
Läste en bra lista på Facebook för några dagar sedan om hur en god idrottsförälder beter sig. Minns inte alla, men av de jag kommer ihåg ska jag försöka att:
1. Inte lägga mig i matchupplägget (och inte heller ge råd eller korrrigera mitt barn mitt under pågående match). Tränaren sköter laget under turneringen.
2. Inte gå all in när det blir spännande (det är inte jag som spelar). För att inte störa lagert ska föräldrarna lägga band på sig själva. Uppmuntra och heja!
3. Fråga inte bara hur det går – fråga också om barnen har kul. Fokusera inte på resultatet, utan låt barnen berätta om sina upplevelser själva.
Bubblare: Maria Rönn-Liljenfeldt lärde mig att man helst inte ska muta barn med glass per gjorda mål (skapar ba egoistiska spelare) – peppa hellre barn med glass för passningar.
Yeah!
Forever Jung 
Bra skrivet! Idrott skall vara roligt för barn så de får ett hälsosamt och positivt förhållande till idrott, som du sa.
Du har såå rätt i allt du skriver! Föräldrar (och en del tränare) måste lära sig att behärska sig oavsett hur tävlingsinriktad du själv är, och hur mycket du än önskar att barnet blir den nya messin, kan du inte stå och gapa vid plan. Positiva peppande föräldrar, som struntar i reslultat och antalet mål, är förebilder barnen borde ha. Och gör barnet mål ska man givetvis uppmärksamma, berömma och krama ungen på samma sätt som man gör om hen inte gjort några mål.
Vi har ishockeyn – och måste bara med tanke på glassmutan säga att de är helt fantastiska (änsålänge) alla tränarna runtomkring. De har haft turneringar där det endast räknas om det är "syötöstä maaliin", de har en summer som säkerställer att alla får exakt lika många spelminuter, barnen byter alltid kedjekompisar mellan kedjebytena etc. De börjar varje träning med att samlas i ring och mässa i kör vad som är viktigt: "gör ditt bästa", och påminner om det som är viktigast: "ha roligt".
Jag har just inlett min "soccer mom"-karriär med äldsta barnet. Vår förening har tydliga instruktioner för föräldrarna på hemsidan och i myclub. Just såna du listade. Mycket bra, tycker jag. Skrikiga tränare har jag dock redan upplevt i motståndarlagen, så onödigt med sånt.
Roligt att du trivs! Själv kommer jag aldrig kunna tänka på juniorfotboll utan att bli ledsen. Min son hade en tränare som skrek och gapade och toppade lagen till varje match. De som inte gjorde mål fick inte spela. Konfronterade tränaren som sade att speltid får de enligt hur mycket de varit på träningar, vilket var en lögn. Laget hade en stjärnspelare som bara var på matcherna. Kommer aldrig glömma hur han cyklade iväg till en fotbollscup och sade "hoppas jag får spela idag, mamma" (men det var "målskjutarna" som var på planen då också). Frågade flera gånger om pojken ville testa att spela i ett annat lag, men han ville förstås spela i samma lag som kompisarna. Han slutade efter 7 år och har inte rört en fotboll sen dess.
Det låter bekant. Först var sonen i ett toppenlag hela barndomen men de hade inte tillräckligt med spelare då det var dags för elvamannaspel och då fick sonen byta lag. Nu har det gått ett år och han har varit på träningarna men inte blivit kallad till matcher. Få se om han vill fortsätta till hösten. Det ironiska är att laget också går ut med att "fotboll ska vara roligt" osv men det enda de vill är att vinna. Skulle de inte kunna låta min son vara på fotbollsplanet i tre-fyra minuter? Han kanske inte göra några mål men inte skada heller? Den yngre sonen spelar i det laget där den äldre har spelat i många år och där är sammanhållningen fantastisk. Jag ser också fram emot matcherna, att stå i kiosken, att vara matchvärd och i det laget får alla spela: flickor, pojkar, skygga, rädda osv. Tränaren gör underverk, han uppmuntrar och hejar och vid sådana tillfällen älskar jag fotboll!
Aj vitsi så bra text, känner så igen det här (efter att ha följt lillebrors fotbollsspelande i typ 10 år nu).
Bra skrivet! Idrott skall vara roligt för barn så de får ett hälsosamt och positivt förhållande till idrott, som du sa.
Du har såå rätt i allt du skriver! Föräldrar (och en del tränare) måste lära sig att behärska sig oavsett hur tävlingsinriktad du själv är, och hur mycket du än önskar att barnet blir den nya messin, kan du inte stå och gapa vid plan. Positiva peppande föräldrar, som struntar i reslultat och antalet mål, är förebilder barnen borde ha. Och gör barnet mål ska man givetvis uppmärksamma, berömma och krama ungen på samma sätt som man gör om hen inte gjort några mål.
Vi har ishockeyn – och måste bara med tanke på glassmutan säga att de är helt fantastiska (änsålänge) alla tränarna runtomkring. De har haft turneringar där det endast räknas om det är "syötöstä maaliin", de har en summer som säkerställer att alla får exakt lika många spelminuter, barnen byter alltid kedjekompisar mellan kedjebytena etc. De börjar varje träning med att samlas i ring och mässa i kör vad som är viktigt: "gör ditt bästa", och påminner om det som är viktigast: "ha roligt".
Jag har just inlett min "soccer mom"-karriär med äldsta barnet. Vår förening har tydliga instruktioner för föräldrarna på hemsidan och i myclub. Just såna du listade. Mycket bra, tycker jag. Skrikiga tränare har jag dock redan upplevt i motståndarlagen, så onödigt med sånt.
Roligt att du trivs! Själv kommer jag aldrig kunna tänka på juniorfotboll utan att bli ledsen. Min son hade en tränare som skrek och gapade och toppade lagen till varje match. De som inte gjorde mål fick inte spela. Konfronterade tränaren som sade att speltid får de enligt hur mycket de varit på träningar, vilket var en lögn. Laget hade en stjärnspelare som bara var på matcherna. Kommer aldrig glömma hur han cyklade iväg till en fotbollscup och sade "hoppas jag får spela idag, mamma" (men det var "målskjutarna" som var på planen då också). Frågade flera gånger om pojken ville testa att spela i ett annat lag, men han ville förstås spela i samma lag som kompisarna. Han slutade efter 7 år och har inte rört en fotboll sen dess.
Det låter bekant. Först var sonen i ett toppenlag hela barndomen men de hade inte tillräckligt med spelare då det var dags för elvamannaspel och då fick sonen byta lag. Nu har det gått ett år och han har varit på träningarna men inte blivit kallad till matcher. Få se om han vill fortsätta till hösten. Det ironiska är att laget också går ut med att "fotboll ska vara roligt" osv men det enda de vill är att vinna. Skulle de inte kunna låta min son vara på fotbollsplanet i tre-fyra minuter? Han kanske inte göra några mål men inte skada heller? Den yngre sonen spelar i det laget där den äldre har spelat i många år och där är sammanhållningen fantastisk. Jag ser också fram emot matcherna, att stå i kiosken, att vara matchvärd och i det laget får alla spela: flickor, pojkar, skygga, rädda osv. Tränaren gör underverk, han uppmuntrar och hejar och vid sådana tillfällen älskar jag fotboll!
Aj vitsi så bra text, känner så igen det här (efter att ha följt lillebrors fotbollsspelande i typ 10 år nu).