Kan man sakna moset i huvudet?

En  av orsakerna till att jag tycker det ska bli riktigt uppfriskande med en babysladdis brukar få folk att höja på ögonbrynen och ba ”vem ÄÄÄR du?”.

Det är inte det att jag inte trivs i min soffa (tro mig, det gör jag), men alltså hohho så jag har blivit bekväm och lat och stillasittande av mig nu när barnen har blivit självständiga och stora och inte längre behöver mig lika ofta i de vardagliga sysslorna. Det jag mest ser fram emot med babyn att jag återigen måste bli lite mera altert. Lite mer på tårna. 

Det är med skräckblandad förtjusning jag betraktar syrran när hon kommer med sina barn. Hon sitter ju aldrig stilla. Att ha en 2-åring och en 5-åring är något helt annat än att ha en snart 7-åring och en 9-åring. Någon behöver alltid hjälp någonstans. Medan jag kan sitta en hel dag i samma soffa och bara kommendera. 

Visst är det fantastiskt när barnen blir stora och man inte längre behöver gå an som en tok. Visst är det skönt att inse att den tyngsta och jobbigaste tiden redan har passerat. Men jag tycker å andra sidan att det känns lite väl lyxigt att vara trettio bast och redan gått över till andra sidan (känner mig ofta som en pensionär).

Folk brukar skaka på huvudet och tycka att jag totalt har lost it när jag säger att jag i smyg ser fram emot att få vara lite mosig i huvudet, kämpa med nattningar och sucka över matvägrande skitunge. Byta, amma, gå med vagnen längs strandpromenaden. Kanske har jag glömt hur det var, kanske behöver jag bara lite action. Vete fan. Men jag tror jag kommer uppskatta att känna mig lite mer levande igen. Det här kanske jag äter upp om du frågar mig om ett år på nytt (men då är det redan för sent, moahaha).

Jag vet nämligen inte på vilket rosa moln jag svävar för jag tror att det här barnet ska lägga igång någon slags föryngringsprocess i mig själv, när det i själva verket brukar vara så att barnen gör en 20 år äldre, fulare och trögare i huvu. Men det är ju i alla fall gulligt att man ännu har förmågan att lura sig själv, hah!

Kom an bara, småbarnsåren. Tror dina orkanvindar gör mig gott.

 

m12

Milken -12.

12 reaktioner på ”Kan man sakna moset i huvudet?

  1. Johanna

    Jamen känner igen mig där, här är barnen i åldrarna 5, 9 och 12 och det enda jag behövs till är att laga lite mat mellan varven och hushålla… Skulle kunna finnas nåt mitt emellan för när de är små skulle man ge vad som helst för att bara få sitta och sen när man får det vill det bli lite tråkigt i längden… Och lat blir man minsann…

  2. minna lindeb

    Ja men just sådär är det. Den autistiska enformigheten i klapp och klang är ofta en euforisk känsla av glädje och trygghet och ensamheten med en baby stärkande som järn. Du har tammeifan helt rätt i det. Och jag tänker ofta att jag aldrig skulle ha bytt ut alla dom där åren mot egen tid, för jag skulle bara ha bråkat och härjat och terroriserat min omgivning och deppat och psykat helt i onödan.(Det räcker som det är)Men nu äntligen känns det nästan bara tungt med att vara mammaslav och även om det tar emot sååå mycket som blir det lekis from i höst. No pardon. Nu måste jag börja jobba med annat och bli en annan av mej, en som också finns där och som det kanske tillochmed går att leva med He he.

    1. Känns skönt att ha växlat lite liv mellan barnen nu. Sku aldrig ha pallat tre barn på raken, men nu orkar jag igen efter några rätt så passiva barnår!

  3. J

    Alltså näää haha, jag fattar inte alls vad du snackar om, jag älskar när barnen blir lite större och självgående. Babytiden var den värsta tiden i mitt liv, kanske hemskt att säga så men jag mådde verkligen inte bra då med all sömnbrist och ingen egen tid alls, och däremellan var det mest långtråkigt 😀

  4. Johanna

    Jamen känner igen mig där, här är barnen i åldrarna 5, 9 och 12 och det enda jag behövs till är att laga lite mat mellan varven och hushålla… Skulle kunna finnas nåt mitt emellan för när de är små skulle man ge vad som helst för att bara få sitta och sen när man får det vill det bli lite tråkigt i längden… Och lat blir man minsann…

  5. minna lindeb

    Ja men just sådär är det. Den autistiska enformigheten i klapp och klang är ofta en euforisk känsla av glädje och trygghet och ensamheten med en baby stärkande som järn. Du har tammeifan helt rätt i det. Och jag tänker ofta att jag aldrig skulle ha bytt ut alla dom där åren mot egen tid, för jag skulle bara ha bråkat och härjat och terroriserat min omgivning och deppat och psykat helt i onödan.(Det räcker som det är)Men nu äntligen känns det nästan bara tungt med att vara mammaslav och även om det tar emot sååå mycket som blir det lekis from i höst. No pardon. Nu måste jag börja jobba med annat och bli en annan av mej, en som också finns där och som det kanske tillochmed går att leva med He he.

    1. Känns skönt att ha växlat lite liv mellan barnen nu. Sku aldrig ha pallat tre barn på raken, men nu orkar jag igen efter några rätt så passiva barnår!

  6. J

    Alltså näää haha, jag fattar inte alls vad du snackar om, jag älskar när barnen blir lite större och självgående. Babytiden var den värsta tiden i mitt liv, kanske hemskt att säga så men jag mådde verkligen inte bra då med all sömnbrist och ingen egen tid alls, och däremellan var det mest långtråkigt 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.