Sånt vi gjorde.

Jahapp, kanske man kunde ge ifrån sig ett par rader medan solen ännu skiner och kvällen är ung. Ärligt talat vet jag faktiskt inte om det är så spännande att läsa om vad vi gör här hemma om dagarna. Men kanske jag kan berätta lite ändå. Bara för att minnas sedan när ålderdomen tar mig. 

 

Som jag sa igår så verkar hon vara sin fars dotter när det kommer till sömnens gåva. Hela kvällen har jag kämpat med att väcka henne. Jag tycker kanske inte att man ska väcka den bebis som sover, men vete fan om en bebis ska sova mellan 15-21. Jag tycker hon kanske kunde spara lite till natten också. Jag har ammat henne två gånger, bytt blöja två gånger, tvättat henne under kranen och gud vet vad. Men hon ba sover, sover, sover.

 

 

Igår var vi en sväng till Replot. Det var alldeles för hett att sitta inne i vår lägenhet. ”Nu, vår dotter, ska vi visa dig paradiset på jorden” sa vi och åkte ut över broarna. Vi har ju mest varit hemma den senaste tiden, så mitt samvete har ömmat för gräsmattan.

 

 

Hade föreställt mig att allt hade växt igen och att allt skulle vara en ogenomtränglig äng. Men nu är allt klippt (I love you, Sami) och vi kanske vågar oss ut på någon övernattning nästa vecka! Den här babyn har ju inte direkt varit någon utmaning så här långt, så det är lätt att vara modig. Och nu behöver man ju inte springa stafett mellan utedass och sängen längre. Det är det bästa med att graviditeten är över! Farväl du vidriga kissnödighet, mmmm.

 

 

Kan inte påstå att hon verkade särskilt imponerad av paradiset på jordet. Men vi får ge det lite tid. 

 

 

Det var en så galen tryckande värme medan vi satt på terrassen och drack kaffe. Att ett åskväder utan dess like skulle bryta loss någon minut senare borde vi ju ha förstått. Här började det regna lite smått och vi tyckte man kunde sitta ute och njuta under parasollet. Sedan sa det PANG.

 

Det blixtrade, smällde, åskade, haglade och vädret betedde sig vidrigt i största allmänhet. Rakt ovanför oss. Det var mysigt och lite läskigt. Länge sedan jag sett så mycket hagel. Vi som bara hade tänkt kommer över på en kaffestund fick sitta inne rätt så länge och vänta på att det värsta hade passerat. 

 

 

I övrigt har det varit mycket HASHTAG GOALZ på kvällarna här hemma nu. Precis varenda kväll har varit festmåltid (med efterrätt) och ett stort glas Crowmoor. Cirka tusen gånger har jag tänkt tyst för mig själv ”Tänk om jag hade vetat det här när det var januari och jag trodde jag sku avlida och aldrig mer bli mig själv! Tänk om jag hade fattat att livet skulle bli så här ljust, så snabbt efter förlossningen!”. 

Det vill jag verkligen säga till dig som ligger under ett mörkt moln just nu: Det kan bli bra så mycket snabbare än du tror. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att det skulle ljusna så här snabbt. 

 

 

Och när man ammar ska man ÄTA OCH DRICKA MYCKET, har jag hört. Mat är livet. MAT ÄR LIIIIIIIVET. Och som tur verkar inte bebben bry sig om att jag äter sånt som kan vara känsligt för barnmagar (rå lök, kål, rågbröd etc.) så jag har med gott samvete idkat frosseri på hög nivå.

 

 

I dag har vi haft hembesök från rådgivningen. Allt var precis som det skulle. När vi kom från bb vägde hon 3,8 kg, men har återigen stigit till sin födelsevikt på 4 jämt. Så alla var nöjda och glada. Det enda jag önskar just nu är att den där MEGAÄCKLIGA navelstumpen ska lossna. Mycket är härligt med spädisar, men det gäller INTE naveln. Åh fy fan.

 

Ja, och vad gör vi just nu? Sami bjuder på mazariner och kvällskaffi (living on the edge!). Kommer så inte att sova inatt, men vaaaad gör det när man är ledig så långt ögat kan nå? 

I morgon kanske jag återkommer med namnfrågan. Iiik.