Den senaste kvarten har jag ägnat åt att snabbspola ett dussintal poddar i hopp om att hitta en podd där det snackades om att mänsklig skörhet och svaghet har blivit hårdvaluta de senaste åren. Jag minns att jag lyssnade på ett dylikt resonemang någon natt när jag inte kunde sova här i slutet av graviditeten. Men nu hittar jag det iiiiiiiiinteeeeee.
Jag minns inte ens vilken podd det var (En varg söker sin podd? Alex och Sigge? Lillelördag?), men poängen var ungefär att ”visa sig svag” har blivit det nya stark. Att blotta sina mörka sidor har blivit det nya ljusa. Ni fattar. Pendeln har svängt. Vi vill inte längre ha blott solskenshistorier, utan vi vill ha hjärta och smärta. Det har blivit önskvärt att vara skör. I synnerhet i det offenliga.
Där vinns poängerna med svärtan.
Jag har tänkt en del på det nu i och med min förlossningsberättelse. Många har sagt till mig efteråt hur skönt det var att läsa den, efter många andra ”skräckhistorier”.
Jag har ju alltid varit en sann vän av oversharing. Och det har funkat bra för mig. Ju mer vi delar med varandra, desto lättare känns det i hjärtat. Med tanke på hur många blogginlägg på temat psykisk ohälsa som har figurerat i gruppen Finlandssvenska bloggare de senaste året tyder på att det nog känns mindre ensamt om vi pratar högt om våra inre mörker.
Jag tror inte att folk fattade vidden av förfäliga förlossningar innan internet kom och gjorde mörker till hårdvaluta. Jag tror inte att folk fattade hur vanligt det är med psykisk ohälsa innan internet uppmuntrade oss att prata. Ja, det är väl bra, eller?
Men precis som Carrie couldn’t I help but wonder: Om nu våra forna glansbilder av verkligheten fick oss att blotta våra svagheter – kommer då våra blottade svagheter att längta efter glansbilder?
Har slitits lite mellan de här två världarna. Å ena sidan vill jag säga att ”yes, det här med nyfödda barn är så himla ljuvligt – prova du också!”. Men å andra sidan vill jag säga ”Men! Det är inte alltid så här – det är de facto ganska ovanligt! Så skyll inte på mig om det blir EKLIT”. Fast å tredje sidan vill jag säga ”Men ni ska inte bli rädda fast det också blir jättejobbigt, för det går ju över!”. Men å fjärde sidan vill jag säga: Lyssna inte på mig överhuvudtaget.
Men till pointen: Jag tycker det har snackats så mycket om skräckhistorier vs. glansbilder i bloggvärldens de senaste åren att man till sist blir lite nojig att man är en sån som sprider sådana själv. Men just nu är jag verkligen glansbildens budbärare (som kommer att få er att längta efter sprickorna i fasaden). Som vanligt läser man på egen risk, hah!
Oavsett hoppas jag ingen ”vinner poänger med svärtan”, eller vilka andra känslor som helst. Känslor kan väl ändå bara få vara känslor, va?
Forever Jung 
En liten del av mej önskar att jag inte skulle ha läst en enda förlossningshistoria i mitt liv. Jag har tänkt försöka bli gravid nu, men alla skräckhistorier gör det svårt att ta beslutet att försöka bli gravid. Är övertygad om att jag IFALL jag faktiskt blir gravid (inget jag tar för givet, verkar ju vara ungefär lika lätt som att vinna på lotto som 30+) så kommer jag att vara sjuk hela graviditeten. Jag kommer att utsättas för könsstereotyp behandling under hela pprocessen. Garanterat kommer alla förlossningsssalar att vara fulla eller stängda pga mögelskada (huvudstadsregionen…). Sen kommer förlossningen att vara horribel och jag kommer att drabbas av förlossningdskador som alla läkare kommer att skrocka över och beskriva som normala. Sen kommer jag att förväntas klara av att ensam sköta en liten människa medan pappa går på jobb. Föräldraledigheterna ser inte ut som jag vill (vill ha 6+6+6!) Och vi kommer inte att kunna dela dem som jag vill. Ja och sen är det slut på mysiga vinkvällar och inget sexliv kommer man att ha heller. Inser att det här är mina problem och mina nojor men tänker nog att när det gäller det här med eventuellt föräldraskap så kunde nativiteten Stiga lite om vi skulle få lite mera glansbild. För mycket realitet gör inte beslutet att försöka bli gravid enklare, åtminstone inte för oss som hör till kategorin av människor som inte har drömt om föräldraskap hela livet utan mera tänker att tja, nog ska vi väl väl bli föräldrar. Kanske. Har övervägt terapi för att våga. Började dessutom lipa när jag såg en nyfödd för en tid sedan. Skyller det på hormoner.
Hjälp, så glad att mitt första barn kom av bara farten! 😉
Det är ljuvligt att du har det bra. Helt härligt. Gläns över sjö och strand du bara så det brakar och gnistrar i trädtopparna runtomkring.
Voi du din stjärna i fjärran! ❤
Jag vet inte on poddar, men Brené Brown har skrivit böcker som handlar sårbarhet, skam och mod.
På samma gång tackar jag om din blogg: du har ett inspirerande sätt att skriva om livet med alla sina färger.
För min del har jag lyssnat på mängder av förlossningspoddar, och det var så skönt att höra alla olika erfarenheter. Och att det nästan alltid blir bra till sist ändå. Min egen förlossning blev verkligen inget skolboksexempel, men nu sju veckor senare är allt riktigt bra. Jag vill höra mängder av olika erfarenheter, bra och dåliga, då kan jag förhålla mig till många olika scenarion.
Alltså linn du skriver så braaaaaa. Här sitter liksom jag som inte har barn och aldrig ens har varit i närheten av någon förlossning och läser om förlossningar och grejer med stort intresse ändå 😀
Har för mig att det var "Skäringer å Mannheimer"
Hej Linn! Det här svaret kanske kommer för sent (??) men jag tycker att det var bokpodden om Skam av Hietanen & Kela. Jag tyckte det var Anne Hietanen som talade om just det du skrev om. Minns det för att jag också reagerade på att det var en så intressant vinkling.
En liten del av mej önskar att jag inte skulle ha läst en enda förlossningshistoria i mitt liv. Jag har tänkt försöka bli gravid nu, men alla skräckhistorier gör det svårt att ta beslutet att försöka bli gravid. Är övertygad om att jag IFALL jag faktiskt blir gravid (inget jag tar för givet, verkar ju vara ungefär lika lätt som att vinna på lotto som 30+) så kommer jag att vara sjuk hela graviditeten. Jag kommer att utsättas för könsstereotyp behandling under hela pprocessen. Garanterat kommer alla förlossningsssalar att vara fulla eller stängda pga mögelskada (huvudstadsregionen…). Sen kommer förlossningen att vara horribel och jag kommer att drabbas av förlossningdskador som alla läkare kommer att skrocka över och beskriva som normala. Sen kommer jag att förväntas klara av att ensam sköta en liten människa medan pappa går på jobb. Föräldraledigheterna ser inte ut som jag vill (vill ha 6+6+6!) Och vi kommer inte att kunna dela dem som jag vill. Ja och sen är det slut på mysiga vinkvällar och inget sexliv kommer man att ha heller. Inser att det här är mina problem och mina nojor men tänker nog att när det gäller det här med eventuellt föräldraskap så kunde nativiteten Stiga lite om vi skulle få lite mera glansbild. För mycket realitet gör inte beslutet att försöka bli gravid enklare, åtminstone inte för oss som hör till kategorin av människor som inte har drömt om föräldraskap hela livet utan mera tänker att tja, nog ska vi väl väl bli föräldrar. Kanske. Har övervägt terapi för att våga. Började dessutom lipa när jag såg en nyfödd för en tid sedan. Skyller det på hormoner.
Hjälp, så glad att mitt första barn kom av bara farten! 😉
Det är ljuvligt att du har det bra. Helt härligt. Gläns över sjö och strand du bara så det brakar och gnistrar i trädtopparna runtomkring.
Voi du din stjärna i fjärran! ❤
Jag vet inte on poddar, men Brené Brown har skrivit böcker som handlar sårbarhet, skam och mod.
På samma gång tackar jag om din blogg: du har ett inspirerande sätt att skriva om livet med alla sina färger.
För min del har jag lyssnat på mängder av förlossningspoddar, och det var så skönt att höra alla olika erfarenheter. Och att det nästan alltid blir bra till sist ändå. Min egen förlossning blev verkligen inget skolboksexempel, men nu sju veckor senare är allt riktigt bra. Jag vill höra mängder av olika erfarenheter, bra och dåliga, då kan jag förhålla mig till många olika scenarion.
Alltså linn du skriver så braaaaaa. Här sitter liksom jag som inte har barn och aldrig ens har varit i närheten av någon förlossning och läser om förlossningar och grejer med stort intresse ändå 😀
Har för mig att det var "Skäringer å Mannheimer"
Hej Linn! Det här svaret kanske kommer för sent (??) men jag tycker att det var bokpodden om Skam av Hietanen & Kela. Jag tyckte det var Anne Hietanen som talade om just det du skrev om. Minns det för att jag också reagerade på att det var en så intressant vinkling.