”Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång.”
Så skriver Sara Rasmus om sin amning i ett blogginlägg i dag. Jag har själv tänkt skriva om amning i flera dagar, men inte kommit till skott (tror jag har dragit på mig höstens första förkylning, iiiih så det river i halsen).
Det är ju inte bara en eller två punkter med kroppen som fascinerar en så man nästan faller omkull när man tänker på det. Kroppen är ju både galen och trevlig på samma gång. Men mest fascinerande. Tänker exempelvis på mitt eget humör före och efter förlossningen. Hur kan det vara så stor skillnad? En massa kemiska sammansättningar och hormoner i mitt inre labb som har rörts om – och plötsligt är dystern som bortblåst! Pang, boom, borta!
Nu är jag inte så insatt i amning. Men om vi snackar om hormoner så har man ju i alla fall hört att oxytocin och prolaktin frigörs vid amning, vilket ska vara bra skit för moderskänslor, avslappning, moderns välbefinnande och god feeling överlag.
Ändå reagerade jag med ett ”yes, igenkänning!” när jag läste Saras beskrivning här ovan. Bör dock nämnas att jag är fullständigt fine med amningen (har aldrig varit med om en mer smärtfri start). Allt funkar urbra så här långt. Trivs i min amning.
Men jag har många gånger tänkt på hur fascinerande de där fem första sekunderna är – från när babyn greppar bröstet och mjölken rinner till – att man kan bli så fruktansvärt low. Och sedan känns allt normalt igen. Är det någon som vet vad det kallas och beror på? Det där djupt ledsna halsgropsknipet som håller i sig några sekunder vid varje amningsstart. Säger inte att det nödvändigtvis är samma som Sara känner, men ändå. Måste ju vara nåt hormonellt jox?
Lite som en 5 sekunders snabbövergående depression. Men så på den sjätte sekunden svänger allt – och istället blir jag MEGATÖRSTIG! Ni som uppskattar Sunes sommar kan föreställa er att det här är jag. Amningstörsten är banne mig inte att leka med. Mitt i allt känns det som man befunnit sig i en öken de närmaste 31 åren. Nog är ju kroppen så himla märklig. Hela det där inre systemet får mig att baxna.
Och det är ju trevligt att se att de gosiga kinderna på kinddrottningen här nedan bara blir gosigare och gosigare. Det gör att man eventuellt kan stå ut med femsekundersdeppen och ökentörsten ett tag till (dock är jag glad att jag lade på mig 20 extrakilon för den här amningen ba river av mig kilo efter kilo varje dag – borde ha satsat på 30 istället). Nå väl, vi tar väl en bulle till! Dags för kaffe!
Forever Jung 
EXAKT! min känsla med amningen med alla tre barnen! För mig förvärrades det för varje gång, och med tredje barnet gav jag upp efter en månad… Då hade det utvecklats till det dom kallade förlossningsdepression, men i mitt huvud var det amningsdepression. För jag hade inga som helst problem med anknytningen och flera andra symtom som är typiska vid förlossningsdepression.
En bekant som är en erfaren barnmorska sa att det finns amningsdepression, men ingen på rådgivningen visste om nåt sånt, och på nätet finns väldigt lite info. Min teori är åtminstone att det beror till störst del på hormoner, som ju frisätts när mjölken rinner till, och jag vet med mig själv att jag är ytterst känslig för hormoner, och blir bara känsligare med tiden, vet av minsta svängning i menscykeln..
Men skönt iallafall att flera känner igen känslan, så man inte behöver känna sig helt ensam!
Oj! Det var ny info också för mig! Intressant. Hoppas dock mitt goda humör håller i sig och amningsdeppen förblir 5 sekunder! 🙂
Du sätter ord på det jag känt sen vår bebis föddes! Får liksom en känsla av total olust gentemot allt och alla i ca 10 sek när amningen börjat. Har inte ens tänkt på dippen som kommer förrän jag läste det här. Men det är ju exakt som du beskriver det. Sen kommer törsten. Suck. Att jag inte ännu heller lärt mig att jag behöver en vattenflaska hängandes runt halsen vart jag än går.
Olust är EXAKT det ord jag själv sökte, men inte hittade! Tack!
Läste om fenomenet d-mer som man åtminstone talar lite om här i Sverige. Här en mamma som beskriver att kunskap om fenomenet hjälpte lite, trots att det var tungt. http://www.viforaldrar.se/Forsta-aret/D-MER–att-fa-angest-av-att-amma
Kvinnans kropp är spännande!
Oj, måste läsa genast!
Jag kom ihåg att jag läst om den här känslan av olust och kollade upp att fenomenet i alla fall på finska kallas D-MER. Finns att läsa om t.ex. imetyksen tuki ry:s sidor: https://imetys.fi/tietoa-imetyksen-avuksi/d-mer/ 🙂 Hade själv en knagglig start med amningen men då det äntligen började löpa smärtfritt var det som en känsla av vinst! Amning är inte alltid, om ens någonsin, lätt som en plätt från början till slut så bra att man talar om alla slags känslor som kan uppstå. Lycka till med allt och ännu ett stort grattis till bebén!
Men det är ju så fascinerande, för min start har varit så himla smooth. Inga sår, ingen smärta, ingen kamp. Måste bara vara nåt kemiskt spännande!
Själv hade jag precis tvärtom; ont, sårigt och jobbigt men ingen känsla av olust trots allt det där 😀 vet nu sen med kroppen, den är mysko men otroligt fascinerande!
Känner också SÅ igen mig. Var alltid beredd att ge upp ALLT i samma sekund som jag började amma, sen gick det om. Och törsten var ju galen, samt alla ENERGI som sugs ut. Jag har aldrig i mitt liv druckit så mycket kaffe o ätit så mycket choko som sen T kom och ändå var jag typ en sticka första månaderna (nu ser jag väl ganska normal ut igen och får väl börja trappa ner på chokon….)
Så spännande att kroppens kemilabb kan koka ihop så irriationella känslor. Hormoner är så vrickade! Jag tycker ju om att amma, herregud!
ja ja amning men ooouuu mai gaad din bebi.Sku man placera Peppes plutt, Amandas och My i samma rum skulle möblerna smälta söthetsdöden. Mera mera bilder. Jag tänker bli en mummu som har pianot och bokhyllan full av vänners och släktingars telningar i skramliga guldramar med ornament i hörnen.
Joo, den är så himla gullig den här bebin. Har helt glömt bort att jag inte tycker om spädbarn. Hon är så mushimushigullgull.
Ocj jo, känner igen "det där djupt ledsna halsontsknipet" Fem sekunder,ögonblicket. Och tror som du att det bara är en hormonell jox, inget att bry sig om, men inte ska nån komma då och joma om någo våta strumor eller mat eller var är mina kalsonger
Haha, VERKLIGEN inte!
samma här, exakt. varför pratar ingen om detta? hade behövt veta att det var vanligt.
Mycket intressant. Skulle gärna läsa mer forskning om det.
Själv blev jag mycket förvånad när min dotter fick "amningsraivare" efter ca 3 månaders ålder. Hon blev helt skogstokig när jag skulle amma VARJE GÅNG efter det i ca nån månad eller så. Fick ta till varje knep för att få henne att börja. Svinga henne i mina armar och så tjoff upp till bröstet och innan hon hunnit fundera över saken så åt hon. Eller sitta o skumppa på en såndär jumppa/yoga boll samtidigt som jag ammade. Också mitt i natten. För att inte tala om att det ju lätt blir lite svårt att amma bland folk då… "Ursäkta mig, här står jag topless och svingar både baby och boobs bara så att hen ska äta. Sorry om det strittar lite omkring!"
Så ALLT kring amning är så otroligt fascinerande.
EXAKT! min känsla med amningen med alla tre barnen! För mig förvärrades det för varje gång, och med tredje barnet gav jag upp efter en månad… Då hade det utvecklats till det dom kallade förlossningsdepression, men i mitt huvud var det amningsdepression. För jag hade inga som helst problem med anknytningen och flera andra symtom som är typiska vid förlossningsdepression.
En bekant som är en erfaren barnmorska sa att det finns amningsdepression, men ingen på rådgivningen visste om nåt sånt, och på nätet finns väldigt lite info. Min teori är åtminstone att det beror till störst del på hormoner, som ju frisätts när mjölken rinner till, och jag vet med mig själv att jag är ytterst känslig för hormoner, och blir bara känsligare med tiden, vet av minsta svängning i menscykeln..
Men skönt iallafall att flera känner igen känslan, så man inte behöver känna sig helt ensam!
Oj! Det var ny info också för mig! Intressant. Hoppas dock mitt goda humör håller i sig och amningsdeppen förblir 5 sekunder! 🙂
Du sätter ord på det jag känt sen vår bebis föddes! Får liksom en känsla av total olust gentemot allt och alla i ca 10 sek när amningen börjat. Har inte ens tänkt på dippen som kommer förrän jag läste det här. Men det är ju exakt som du beskriver det. Sen kommer törsten. Suck. Att jag inte ännu heller lärt mig att jag behöver en vattenflaska hängandes runt halsen vart jag än går.
Olust är EXAKT det ord jag själv sökte, men inte hittade! Tack!
Läste om fenomenet d-mer som man åtminstone talar lite om här i Sverige. Här en mamma som beskriver att kunskap om fenomenet hjälpte lite, trots att det var tungt. http://www.viforaldrar.se/Forsta-aret/D-MER–att-fa-angest-av-att-amma
Kvinnans kropp är spännande!
Oj, måste läsa genast!
Jag kom ihåg att jag läst om den här känslan av olust och kollade upp att fenomenet i alla fall på finska kallas D-MER. Finns att läsa om t.ex. imetyksen tuki ry:s sidor: https://imetys.fi/tietoa-imetyksen-avuksi/d-mer/ 🙂 Hade själv en knagglig start med amningen men då det äntligen började löpa smärtfritt var det som en känsla av vinst! Amning är inte alltid, om ens någonsin, lätt som en plätt från början till slut så bra att man talar om alla slags känslor som kan uppstå. Lycka till med allt och ännu ett stort grattis till bebén!
Men det är ju så fascinerande, för min start har varit så himla smooth. Inga sår, ingen smärta, ingen kamp. Måste bara vara nåt kemiskt spännande!
Själv hade jag precis tvärtom; ont, sårigt och jobbigt men ingen känsla av olust trots allt det där 😀 vet nu sen med kroppen, den är mysko men otroligt fascinerande!
Känner också SÅ igen mig. Var alltid beredd att ge upp ALLT i samma sekund som jag började amma, sen gick det om. Och törsten var ju galen, samt alla ENERGI som sugs ut. Jag har aldrig i mitt liv druckit så mycket kaffe o ätit så mycket choko som sen T kom och ändå var jag typ en sticka första månaderna (nu ser jag väl ganska normal ut igen och får väl börja trappa ner på chokon….)
Så spännande att kroppens kemilabb kan koka ihop så irriationella känslor. Hormoner är så vrickade! Jag tycker ju om att amma, herregud!
ja ja amning men ooouuu mai gaad din bebi.Sku man placera Peppes plutt, Amandas och My i samma rum skulle möblerna smälta söthetsdöden. Mera mera bilder. Jag tänker bli en mummu som har pianot och bokhyllan full av vänners och släktingars telningar i skramliga guldramar med ornament i hörnen.
Joo, den är så himla gullig den här bebin. Har helt glömt bort att jag inte tycker om spädbarn. Hon är så mushimushigullgull.
Ocj jo, känner igen "det där djupt ledsna halsontsknipet" Fem sekunder,ögonblicket. Och tror som du att det bara är en hormonell jox, inget att bry sig om, men inte ska nån komma då och joma om någo våta strumor eller mat eller var är mina kalsonger
Haha, VERKLIGEN inte!
samma här, exakt. varför pratar ingen om detta? hade behövt veta att det var vanligt.
Mycket intressant. Skulle gärna läsa mer forskning om det.
Själv blev jag mycket förvånad när min dotter fick "amningsraivare" efter ca 3 månaders ålder. Hon blev helt skogstokig när jag skulle amma VARJE GÅNG efter det i ca nån månad eller så. Fick ta till varje knep för att få henne att börja. Svinga henne i mina armar och så tjoff upp till bröstet och innan hon hunnit fundera över saken så åt hon. Eller sitta o skumppa på en såndär jumppa/yoga boll samtidigt som jag ammade. Också mitt i natten. För att inte tala om att det ju lätt blir lite svårt att amma bland folk då… "Ursäkta mig, här står jag topless och svingar både baby och boobs bara så att hen ska äta. Sorry om det strittar lite omkring!"
Så ALLT kring amning är så otroligt fascinerande.