Familjen.

Innan vi åkte ut till Soltorpet utlovade väderleksrapporterna regn, så vädret slog sannerligen från underläge när det visade sig vara riktigt lugnt och stilla på självaste villaavslutningen. Aldrig hade vi väl trott att vi skulle få sitta utomhus efter mörkrets inbrott! 

Än en gång har jag konstaterat att det är så oerhört praktiskt att vi skaffade oss en plats som den här. Eller praktiskt är väl kanske ett lite väl torrt ord i sammanhanget (att vi köpte en sommarstuga på Replot är bland det bästa som har hänt den här familjen). Det som en gång var min fyra personers ursprungsfamilj har växt explosionsartat de senaste åren – plötsligt är vi 11 personer runt matbordet! 

Ett umgänge på det här sättet skulle inte vara möjligt utan Replot. Att organisera övernattning för elva pers (varav fem är sjövilda barn) i vår lilla lägenhet inne i stan skulle vara en sann prövning för det mänskliga psyket. På Replot går det hur bra som helst. Mamma och pappa placerar man i högsängarna bastun. Syrran och company sover i gästrummet (eller ”Matheos hus” som det också kallas). Att ha en gård, en strand, en skog och en bastu är övervärderligt när man är många som ska umgås.

Och det är så roligt att vi har så roligt ihop. Tänk om man hade förstått det när man var surpluttig tonåring, och tyckte familjen var mer eller mindre hopplös, att man senare skulle kunna tycka att det här faktiskt är den bästa gemenskapen. Varje gång hinner jag glömma vilken fullfjädrad komiker min syster är. Eller så måste hon ha blivit roligare med åren, för just nu vet jag ingen annan som så totalt kan ge mig andnöd pga skratt som Lotta kan. Ibland räcker det med en blick för att jag fullständigt ska tappa det. Och så känns det som om jag själv blir fyra grader roligare när jag har henne som wingman. Ibland tänker jag att vi borde göra en scenshow om mamma, men dessvärre tror jag bara den kan intressera en enda person (och det är väl pappa då).

På tal om pappa, så förtjänar han en guldstjärna efter vad han åstadkom i lördags. Ett fult vitt 90-tals klädskåp i spånskiva har stått tomt i vårt sovrum, så jag bad honom plocka isär det och skrota det, så att vi i något skede kan få in en säng åt My istället. Han plockade ner skåpet – och hokuspokus – byggde han om skåpet till en säng åt My tillsammans med Sami. Tänk att pappor kan sådant (nå, säkert mammor också, men inte riktigt min, haha!). Nu slapp jag tänka på det!

Annars har vi ätit gott (bland annat kräftor, mmmmmm) och lekt tillsammans. Matheo skulle kunna leka Bollen i ringen dygnet runt, så det värmer mitt kalla hjärta att alla ställer upp och leker det med honom. Det var ju något av det bästa man visste som barn. När de vuxna kom med i leken. Bollen i ringen är ju dessutom en sån lek som blir urrolig när alla tar det på allvar. När mamma galopperar förbi med sina älgben och befriar alla från boet (fast mest funderar man ju vad de tio bilarna tänkte, som körde förbi medan pappa låg på huk i häcken – i full färd att frälsa – och spionerade in på gården, där 10 pers sprang omkring och lekte glatt). ”Barnen är friska så länge de leker” brukar man säga – och här kan vi konstatera god hälsa. Hos så väl större som mindre.

På natten till söndagen när jag just hade ammat klart och var på väg att somna kom Sami in i sovrummet och sa: ”Linn, kom och kolla på en grej!”. Sånt blir man ju alltid lite exhalterat över. Hade hoppats på en björn. Men istället stod en enorm räv på vår terrass. Den snaskade lite kräftrester under matbordet och bar omkring på barnens badmintonmailor. Har aldrig sett en räv på så nära håll förut. Vi har en glasdörr till terrassen, så vi stod ungefär två meter ifrån varandra. I säkert en halvtimme gick den runt och snokade. Brydde sig inte ens fast vi öppnade dörren och sa hej. Tack och lov såg den superfin ut i pälsen (skabben blir inte min död), men hädanefter kommer jag inte att nattkissa ensam. Så spännande med vilda djur (räknar inte in huggormen vi såg följande dag – blä).

Ja, det var en fin helg. Ska bespara er alla detaljerade rapporter. Men vi firade mammas födelsedag (hon fick naturligtvis vandringspresenten kycklingen som jag fick till 30-årsdagen – lyckades grundlura henne totalt – jesssss!). Luften var höstkrispig och årets första blåbärspaj såg dagens ljus. Nog är det bra med familjer, hörni. Man får vara glad att man har en som man tycker om!

 

2017 08 26 07.58.21 1

2017 08 26 09.36.56 3

2017 08 26 10.52.19 2

10 reaktioner på ”Familjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.