Tills alla var redo.

Igår var det den 29 augusti. Det betyder att den första månaden av Mys liv har swischat förbi. Häftigt att en månad kan gå så snabbt, så långsamt, så smärtfritt, så naturligt. Å ena sidan är hon alldeles ny, å andra sidan känns det som om hon har funnits här sedan tidernas begynnelse. 

Jag har tänkt mycket på hur skönt föräldraskapet är den här gången. Även om vi fortfarande är två vuxna känns som om vi är så många fler som delar på härligheten. När My skriker till finns det två små som redan hunnit ur startblocken, innan jag ens reagerat på startskottet, och spurtar i full fart för att lägga in nappen. Stora barnen fullkomligt avgudar henne och är till så stor hjälp, utan att jag ens behöver be om det. 

”Ähh, jag fattar inte att vi inte har gjort det här tidigare”, sa jag till Sami för någon kväll sedan när vi låg och tindrade ovanför en sovande My. Varför väntade vi sju år här emellan? Men Sami hade nog rätt i det han sa: ”För då skulle det inte alls ha varit så här”. Det var mycket som skulle bockas av för att vi skulle landa här. Jag behövde få undan mina studier, komma igång med jobbet och karriären. Jag tror vi behövde få understökat stora barnens dagistid och trotsåldrar. Vi behövde få ur mig min utbrändhet och jag behövde sannerligen mitt stora sjukskrivningsår ifjol. 

Även om det var ett fruktansvärt år är jag ändå så tacksam för att jag fick det här viloåret före babyåret. Den här tiden i fjol var jag totalt slut, helt utan reserver. Nog är den en milsvidd skillnad på att vara frisk som nu, och utbränd som då. Det senaste året har jag sovit så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Att ständigt vakna på minus är inget jag vill vara med om igen. Att vakna pigg är något jag värdesätter precis varenda morgon.

Jag är så glad att vi väntade på My tills alla var redo.

För nu kan jag ta in vareviga sekund. Insupa den fullständigt och njuta så det skälver i hjärnan. Det är ju också något i vetskapen om att hon är min sista baby som gör att ingenting känns riktigt jobbigt. Eller så är det för att hon är tredje babyn och jag är trygg i det som sker. Eller så är det för att hon är trygg – och det i sin tur gör mig trygg. Ja, vete fan. Men det här lugnet och teamkänslan i familjen skulle vi aldrig ha fått om vi inte hade väntat sju år. 

Ännu vet vi inte så mycket om denna lilla My, för hon sover fortfarande största delen av dygnet. Men det vi ser av henne är en mycket harmonisk liten själ som gärna ligger nära (försök hålla henne vaken i famnen – omöjligt!). Hon sover som en stock, äter snabbt, älskar att åka bil och har Brändös maffigaste kinder. Så lugn och så snäll. Så söt och så förfärligt älskad.